Noteringar

 1. Kamrater på en irrande planet, den titel under vilken Antoine de Saint-Éxuperys Terre des hommes blivit känd på svenska, är klart bättre än originalets (och inte bara för att den sistnämnda får mig att tänka på en omkastning av pommes de terre). Kanske var det därför den behölls när boken nyöversattes 2005. Framförallt är väl detta "irrande" välfunnet men också suggestivt och tankeväckande: varifrån kommer det? Och kan himlakroppar irra mer eller mindre? Enligt den gamla kosmologin var det så: planeterna var per definition "irrande", men detta i motsats till dels jorden i mitten av systemet, dels de s k fixstjärnorna (stellae fixae) som ser ut att inte röra sig. Planeterna rör sig inom ramen för två fasta domäner (jorden och stjärnorna). Det är denna världsbild som något anakronistiskt skildras i Dahlstiernas Kunga-Skald:   

Högt öfwer Månans Ring och Middags-strålens näste

Och än de andra Fäm willfahrne Stiärnors rad;

Högt öfwer alle de små Natte-Solars fäste 

Där ståår en härlig borg en mäckta präktig Stad

Dvs. ovanför månens ring (som markerar gräns för den sublunära världen, det som ligger på jorden) och över solen ("Middags-strålen") ligger "Fäm willfahrne stjärnor", vilket här alltså betecknar de fem planeter vars rörelse kan observeras (men ofta inkluderade även kometer och icke-fixa stjärnor), i kontrast till "de små Natte-Solars fäste", dvs. fixstjärnorna. Dahlstiernas "willfahrne" är naturligtvis synonymt med "irrande": det senare går rent genetiskt tillbaka på det gamla latinska ordet för planeter: stellae errantes, en antonym till stellae fixae. Går vi ytterligare ett steg tillbaka inser vi att själva ordet "planet" kommer av den grekiska förlagan, nämligen planomenoi asteres. Att tala om en "irrande planet" är alltså egentligen en tautologi i både sak och ord. Idén om "fixstjärnor" hängde med in i den nya kosmologin, även om man i takt med mer avancerade instrument blev medveten om att även dessa stjärnor rör sig. Och idag överlever ordet bara som metafor, kanske en lite tröstande bild inför ett kosmos i ständig rörelse utan några, tja, fixa punkter.    

     

Insulärt

En klargörande understreckare av Harald Gustafsson, om bruket av termen "stormaktstiden", med anledning av SVT:s Historien om Sverige. Han framför också den vettigaste kritik av programmet som jag hittills sett: 

Vad man kunde önska vore lite mer medvetenhet om det större europeiska sammanhanget och Sveriges plats i det. SVT:s serie avstod nästan helt från att tala om varför Sverige krigade, mot vilka och vad den internationella politiken gick ut på. Mycket gott kan sägas om serien, men den ger genomgående en insulär bild av svensk historia; den tycks utspela sig i ett tomrum, sällan nämns någon påverkan utifrån och allmäneuropeiska drag riskerar att uppfattas som särsvenska.

Särskilt tyckte jag att detta interna fokus gav en snedvriden bild av svenskt 1700-tal, som kom att styras av en väldigt tydlig socialhistorisk "whig interpretation of history", där Gustaf III:s statskupp ter sig som en oförklarlig atavism. Om det svenska 1700-talspolitiken inte relateras till de olika stormakterna och landets allianser, och detta sedan kombineras med att de enda utrikes förhållanden som tas upp gäller Sveriges roll i slavhandeln, blir bilden mycket märklig. I dag anser alla att demokratisering är bra och att krig och slaveri är dåligt. Gott så. Men om detta är ingångsvärdena hos publiken ökas den pedagogiska utmaningen när det gäller att skildra Sveriges relation till andra länder. Man kan debattera huruvida Sverige verkligen hade styckats i delar av de angränsande stormakterna på samma sätt som Polen, men det vore svårt att förneka att detta var en reell rädsla och att behovet av återvunnen suveränitet och kapacitet att agera var en av de huvudsakliga anledningarna bakom Gustaf III:s popularitet. Bortser man från detta framstår kungen som antingen lite knäpp eller bara machiavellisk, utöver att han genom att på ett ganska förstrött sätt ha stått för Sveriges bidrag till den translatlantiska slavhandeln också är en bad guy. Samma närsynthet återkommer då det liksom i en bisats i anslutning till (det socialhistoriskt signifikativa) mordet på Fersen förklaras att Sverige gjort sig av med Gustav IV Adolf. Att detta var ett kupp ledd av militär vilka insåg att Sverige skulle styckas mellan Napoleon och tsar Alexander, och att kungens quijoteri mycket väl kunde lett till landets undergång, förklaras inte. Jag skulle säga att den socialhistoriska enögdheten är mer på sin plats från 1809 till nutiden, eller genom hela den parentes som vår neutralitet skulle visa sig utgöra. Möjligen kan man tänka sig att det är just denna långa period av neutralitet och skickligt undvikande av yttre hot (liksom, om man så vill, och som ett korrolarium till det föregående, en politisk retorik som kunnat ignorera maktpolitiska realiteter och dolda allianser) som gör att utrikespolitiken bildar en så liten del av det moderna svenska historiemedvetandet.  

Två reformförslag

1. Jag vet inte hur många gånger jag misslyckats med att läsa Victor Hugo. Så fort jag sökt mig bortom de fyra-fem givna antologinumren blir jag bara överväldigad av en poesi i sådan ymnighet, i så stora block, i så långa retoriska perioder och med en tillsynes så jämn intensitet att jag inte vet var jag ska börja och till slut bara ger upp. Det hjälpte inte när jag kunde gå till universitetsbiblioteket i Lund och plocka ner valfri del från hyllan; det hjälpte heller inte när jag bodde i Frankrike och kunde köpa en pocket för en eller två euro. Kanske kommer Hugos poesi för alltid att förbli en stängd bok för mig (eller snarare tjugo-trettio stycken dito).I alla fall lyssnar jag som vanligt på Répliques på Radio France och hör skådespelaren Fabrice Luchini, som för närvarande uppträder med uppläsningar av Victor Hugo, och blir återigen lockad att ta mig an författarskapet. Jag behöver uppenbarligen någon sorts mellanhand. 

Kanske är det något av detta som skulle behövas för den svenska poesin. Jag har mina reservationer mot skådespelares sätt att läsa dikter: de tenderar att läsa dem som en rollfigurs yttrande och lägga in emfaser som inte är diktens egna utan deras tolkning av "rollen", varigenom de ofta försummar dikternas egna musik genom att inte på ett medvetet sätt utnyttja radsluten*, och så vidare. Boris Eichenbaum har en fin (och oöversatt, kanske borde jag ta tag i den) text om "kammardeklamation" i motsats till skådespelardeklamation, som behandlar just detta problem.    

Men: på samma sätt som kända skådespelare ökar (hos folket) värdet av en ljudbok, kunde man tänka sig att någon känd profil kunde sätta upp en föreställning med diktläsning och fylla salarna. Lasse Berghagen brukade väl slänga in dikter i "Allsång på Skansen"? Säga vad man vill, men det var ett sätt att återge den äldre svenska poesin något av dess naturliga plats. (Tegnérs, Rydbergs, Karlfeldts, Frödings, m.fl:s naturliga plats är inte i den tysta läsfåtöljen). Ett annat skulle vara en praktik som var vanlig länge men som i dag är helt bortglömd, nämligen att poeter vid uppläsningar läser andras dikter, inte bara sina egna. Köra "covers" helt enkelt. 

* jag säger "medvetet utnyttja" snarare än "respektera" eftersom det inte alla gånger handlar om att göra en paus, utan om att på ett medvetet sätt alternera mellan syntaktiska överklivningar och pauser. Att basera rytmen på innehållet som skådespelare gör tenderar att sabotera denna möjlighet till subtil musik.   

2. Hur ska vi hålla vid liv det litterära minnet i Sverige? Frågan aktualiserades senast av att jag på en second handbutik plockade upp Carl-Eric Nordbergs bok Åtta udda från 1955. Nordbergs bok var ett försök att lyfta fram några läsvärda författarskap som tagit sin början på 30-talet och som han menade kommit i kläm mellan arbetarförfattarna och den doktrinära fyrtiotalismen.  Av dessa åtta har jag knappt läst två, och dessa två råkar också vara de enda namnen som inte försvunnit ur det allmänna minnet även som namn. Vad händer med alla de andra? Alla litteraturhistoriskt intresserade har troligtvis gjort erfarenheten att söka information om ett författarskap på Wikipedia eller liknande och besviket konstaterat att det enda man egentligen fått information om är författaren. På sin höjd får vi någon genreangivelse av det allra mest allmänna slaget ("roman") utan att vi ges en möjlighet att få en aning om vad som väntar oss om vi skulle vara dumdristiga nog att gräva fram denna ordskapelse ur dess - kanske behagliga, vem vet? - vila. 

Problemet är naturligtvis uppdelningen mellan objektiva fakta och subjektiva tolkningar/värderingar. Men förutom att en hel del om ett litterärt verk - inte det mest intressanta, möjligen - går att redogöra för någorlunda entydigt, så måste man erkänna att när ett verk är tillräckligt välkänt kommer denna samlade subjektivitet att uppgå till välkända förhållanden, kanske inte riktigt "fakta" i snävare mening, men ändå en sorts allmän kunskap som helt enkelt finns i kulturen. (det är för övrigt detta slags verk man ibland inbillar sig ha läst för att man hört hur det talas om dem, och ibland blir man faktiskt inte överraskad när man väl läser dem). Den bristande proportionen mellan de verk som kommer att bestås denna ynnest och de som blir utan är enorm, särskilt i en tid då litteraturen förlorar sin centrala ställning och det kulturella minnet krymper. (Jfr. David Damroschs "hyper-canonicity"). 

Vi diskuterar vanligtvis detta problem som en fråga om vad som blir läst, men det finns ett allvarligare problem: att förutsättningarna att någonsin bli läst saboteras. De kanoniska författarskapen kommer då, om man slår upp dem i wikipedia, att ges en framställning som tar upp fakta om författarens liv men också inkorporerar diskussioner av de litterära verken som strängt taget bara kan vara produkten av någon form av läsning, medan presentationen av mindre författarskap faller samman i två uppräkningar av fakta som inte tar oss ett steg närmare någon konkret anledning att ta sig an deras verk: å ena sidan biografiska data, å andra sidan en verkförteckning i punktform. (Titlarna i den senare gör ungefär samma intryck som de påhittade böcker som metalitterater under 1900-talet valt att fylla på den redan överbefolkade bokvärlden med: Den besvärliga kanariefågeln av Uno Eng har för mig än så länge samma status som Sebastian Knights Den gåtfulla dafodillen - titlar som kan vara mer eller mindre lockande, utlova det ena eller det andra, väcka vissa associationer, men som tills det ögonblick antingen jag själv fått läsa dem, eller jag läser någon annans vittnesbörd, helt enkelt inte existerar). Det kräver ett staort risktagande att lägga sin begränsade lästid på ett författarskap i avsaknad av andra som intygar att det är värt mödan och kanske rapporterar något om vad man kan vänta sig. Här skulle behövas en satsning liknande den som Franco Moretti föreslog i sina "Conjectures on world literature": ett gigantiskt kollektivt läsprojekt där enskilda läsare sattes i arbete med att summera och karakterisera verk för att sedan återrapportera till en central ledning som kunde föra samman det hela i ett meningsfullt mönster. Datan vore möjligen intressant i sig själv, på det sätt som digital humaniora ibland kan vara: att den stora skalan uppenbarar en del samband som man inte får syn på annars. Rimligtvis kunde den huseras av litteraturbanken, vars författarskapspresentationer i de fall de tillåtits bli mer fylliga och kritiskt inkännande närmar sig något av det jag efterlyser.    

Allmän adiafora

24/12 kl. 11.45: Jag var aldrig särskilt intresserad av att ha synpunkter på pandemin. Innan den slog till i Sverige läste jag på en hel del och försökte övertyga folk om att detta nog skulle bli något stort, men jag orkade inte hänga med när frågan blev både alldeles för komplicerad för lekmän som jag och samtidigt politiskt polariserad. Jag ogillade hysterin och frånvaron av konsekvensanalys hos de som ropade på striktare åtgärder, men jag ogillade också den dumdryga nationalismen hos de som gjorde en idol av Tegnell. Vi får se, tänkte jag mest, och tillämpade på det privata planet vad jag uppfattade som en lagom nivå av försiktighet. I efterhand lutar jag åt att den svenska responsen på det stora hela var klok. Framförallt därför att den kostnad som man får betala i de länder där man förde striktare lockdowns inte främst är den som mäts i människoliv, eller i uteblivna inkomster, utan i politisk tillit. "Liberal demokrati dog 2020", "Vi är alla post-liberaler nu" och liknande är inte ovanligt att stöta på i diskussionen i USA eller Storbritannien. 

I Unherds slutrapportering skriver Freddie Sayers helt korrekt att det inte är en fråga om att "teknokrater" velat ha lockdowns men folket inte velat, snarare är det så att den svenska frånvaron av ministerstyre möjliggjort en extremt teknokratisk styrning. Pandemin bör faktiskt inte, så som ibland skett på andra håll, betraktas som en aspekt av elit-folk-problemet utan snarare som en fråga om hur politiska beslutsfattare låter sig ledas av opinionsvindar. De absolut värsta resultaten torde man ha fått i de länder (som USA) där pandemihanteringen blev en del av den allmänna polariseringen och där irrationaliteten i att inte låta sig vaccineras på ena sidan motsvaras av hysterin i att bära mask i onödan på den andra. Jag, och de flesta i min omgivning, var varken hysteriska eller onödigt oförsiktiga. Så kanske hade vi en teknokrati som fungerade? Så här i efterhand tycks vi i alla fall ha sluppit det slags tillitsförlust som kan mätas statistiskt och som anekdotiskt visar sig i att hyfsat normala sociala medier-användare förvandlats till konspirationsteoretiker. Det trista är att vi i Sverige redan haft vår stora tillitssaboterande kris - migrationsfrågan - som har haft liknande effekter, kollektivt och individuellt. Man får trösta sig med att det hade kunnat vara ännu värre.   

23/12 kl. 17: Jag vet inte om folk i Sverige fortfarande ser på Stephen Greenblatt som en stor forskare och någon sorts auktoritet man måste förhålla sig till. Jag hade alltid en känsla av att hela hans projekt var mer än lovligt fluffigt och opportunistiskt, och sedan dess får man väl säga att min intuition bara fått alltmer näring. Alastair Fowlers recension av hans Shakespearebok (tyvärr inte tillgänglig på nätet längre - synd, den kunde tjäna som en modell för kritisk recensionsverksamhet) tycktes bekräfta något av detta; den tidigare handledaren George Steiners avfärdande av honom (utan namns nämnande) som främst en organisatorisk/administrativ talang (dvs. väsentligen ett geni i karriärism). Om man därefter tvivlade på att Greenblatt egentligen är ganska ointelligent och något av en fåntratt, borde porträttet i det spridda New Yorker-reportaget "The End of the English Major" vara spiken i kistan:

“It happens that we do have a contemporary form of very deep absorption of the kind comparable to literary study,” he said. We were sitting in his paper-piled office. “And that is long-form television. ‘The Wire,’ ‘Breaking Bad,’ ‘Chernobyl’—there are dozens of these now!” He rocked back to rest his feet on the edge of his desk. “It’s a fantastic invention.”

Greenblatt popped open a green egg of Silly Putty and began to knead it vigorously. For a moment, he seemed lost in thought.

“ ‘Better Call Saul,’ ” he added. 

I en twittertråd jag läste nyligen berättade en forskare, nu verksam i ett annat fält, om hur hennes tidigare handledare (det framgick mellan raderna vem det handlade om) stulit hennes idéer och sedan bara låtsats som ingenting, och att han systematiskt plundrat högre seminarier på uppslag som sedan blivit del av hans berömda böcker, hyllade i egenskap av en Stor Forskares böcker.  

2/12 kl. 17.30: Mitt intryck är att debatten kring högskoleväsendet har blivit mycket bättre på sistone. Det senaste bidraget är Leif Lewin som vill dra en lans för universitetsvärldens "medelmåtta", snarare än dess excellenser. Jag tillhör naturligtvis den förstnämnda kategorin. Det vill säga, jag kan naturligtvis tänka mig en alternativ ordning där sådana som jag är "excellenta" snarare än "medelmåttiga" (och på sätt och vis blir varje missnöjesyttring med universitetsvärlden en form av personlig plaidoyer), men som sakerna står är det svårt att se hur den typ av forskare jag både vill vara, och troligtvis inte kan vara något annat än, skulle vara något annat än en medelmåtta: de normala anställda på en universitetsinstitution, som både undervisar och forskar och utvecklar sin allmänna kunskap om ämnet men som inte lyckas ro hem de stora anslagen. Lewin:

"Medelmåttan som riktkarl i universitetspolitiken innebär att universiteten ska vara så ordnade att alla deras lärare ska ha disputerat, ha egna resurser för forskning i sin tjänst, vara metodiskt skolade och aktiva deltagare i den internationella vetenskapliga gemenskapen. Så är numera inte fallet. I stället anställs lärarna som undervisare med den underförstådda meningen att de så snart som möjligt bör försöka köpa sig fria från sitt jobb genom att skaffa sig forskningsanslag utifrån. Att en sådan attityd är förödande för arbetsmoralen säger sig självt. Den perversa ordningen beror på att statsmakterna under det senaste halvseklet satsat resurserna på forskningsråden i stället för på fakulteterna. De svenska forskningsråden har därigenom blivit internationellt sett rika och universiteten internationellt sett fattiga."

Det är lika sant som det egentligen är självklart, och det märkliga är egentligen bara att vi har haft denna ordning så länge. Vidare: 

"Grundutbildningen har expanderat kvantitativt men statsmakterna har suveränt ignorerat högskolelagens bestämmelse att all undervisning ska vila på vetenskaplig grund, något som borde ha förhindrat beslut om nya utbildningsplatser utan tillförsel av motsvarande forskningsresurser. Att söka medel från forsknings­råden är tidskrävande. Inspirerade av EU:s byråkratiserade forskningsråd kräver råden detaljerade planer om allt mellan himmel och jord som om man redan skulle veta vad det är för nyheter man ska komma fram till, som om forskningen redan vore utförd. Den som inte dagligen vistas bland stressade och frustrerade unga forskare vet inte hur drastiskt arbetsmiljön vid universiteten försämrats genom detta 'ansökningselände'."

Vad man skulle kunna lägga till är naturligtvis hur förödande detta är för den akademiska friheten, för forskarnas självkänsla och i förlängningen för de resultat som produceras. Därmed också i längden för allmänhetens tilltro till forskningen. Jag har klagat på detta tidigare (     ) och tänker inte beröra det igen. 

    

25/11 kl. 10.30: On not knowing English. Jag ska för en gångs skull säga något snällt om det engelska språket, offer för en lite orättvis aversion från min sida, dels på grund av alla dumheter det tvingas agera medium för nu för tiden, dels för att det genom sin alltför stora närhet till svenskan utövar ett förvirrande tryck på den senares egenart. (men jag inser att jag här väsentligen upprepar samma argument som Viktor Rydberg i hans språkpuristiska kampanj mot tyskans inflytande, som han menade höll på att göra svenskan "biltog vid sin äril" - att han på en gång hade rätt och att hans kamp var dödsdömd får sägas bevisas av det faktum att ingen vet vad dessa ord betyder i dag). Men det fina med engelska är att ingen kan engelska, kanske lite på samma sätt som ingen enligt Virginia Woolf kan grekiska. Det är helt enkelt ett för rikt språk, och fullt av mystiska små skrymslen och vrår av tveksam etymologi för att någon enskidla person ska kunna ägas "kunna" det. Däremot är det väldigt lätt - alltför lätt - att inbilla sig att man kan det. 

Jag har för mig att det var Frans G. Bengtsson som påpekade att en rik litterär kultur har plats åt flera författare som heter samma sak. I England har vi en Samuel Butler på 1600-talet (författare till Hudibras) och en annan från 1800-talet (författare till Erewhon). Vidgar vi det hela en aning är det svårt att undgå den märkliga förekomsten av en filosof Francis Bacon och en målare Francis Bacon. Denna rymlighet och rikedom präglar också det engelska språket, och gör det förvirrande genom att orden tillåtits yngla av sig på ett sätt som en Engelsk Akademi eller motsvarande säkert hade haft som en av sina främsta uppgifter att förhindra. Jag har två gånger (för mig själv eller öppet) rättat andras engelska och sedan i efterhand kommit på att det var jag som hade fel:

Jag diskuterade fiske och var helt säker på att det hette trawl, men tydligen finns det ett verb troll för att "tråla" fisk (och tydligen kan man även säga "trolla" på svenska också!). Jag kollar upp det på wiktionary och blir upplyst om att trawl troligtvis kommer via tyska/holländska från latinets tragula (= nät), medan "troll" kommer från ett germanskt ord med ursprungsbetydelsen "gå runt, rulla från sida till sida" (tyskans trollen). Men så kommer den riktiga överraskningen: "fishing sense possibly influenced by trawl or trail" (!).

Vi fortsätter. Mängdord för olika typer av djur är märkliga och, gissar jag, inte det första man lär sig när man lär sig ett nytt språk. "A murder of crows" är bara det mest häpnadsväckande av dessa. "Shoals of fish" har jag väl hört några gånger, så när jag sedan stötte på "schools of fish" i en tidningsartikel kände jag mig smartare än författaren, som uppenbarligen blandat ihop saker och ting. Men där fick jag tji. Shoal förklaras med: "a large number of fish of the same species swimming together". Ja. Men så går vi neråt i listan för school och efter alla de förväntade betydelserna av ordet (undervisningsetablissemang, konstnärlig rörelse etc.) finner vi "a group of fish or a group of marine mammals" med upplysningen "doublet of shoal" (!).  

         

 

Medialt

 1. Evolutionary mismatch. Jag behöver inte längre någon papperstidning, men emellanåt behöver jag fortfarande tidningspapper. 

2. Oj, kolla: en text publicerad på en kultursida som är för civilisationen, inte mot den. Ingen verkar vilja gå i svaromål. De känner kanske inte ens igen genren längre.   

3. "Trots att jag vet bättre går jag fortfarande ibland in på DN Kulturs hemsida". Ja, ungefär så. 

4. Jag brukar tänka att den svenska samtidslitteraturen är bättre än sitt "rykte", dvs. bättre än de institutionella-mediala, kanske också (men detta är betydligt mer svårbedömt) de individuella, mottagningsmekanismerna som skulle kunna ge den någon form av vettig ram. Jag påminner mig om att det är lätt att idealisera ett redan sovrat förflutet och vill gärna lyfta fram det goda som produceras. Men vad ska jag lyfta fram detta år? Jag må ha missat en del, men har svårt att undgå intrycket av ett magert och trist år för litteraturen. En optimistisk tolkning är att det rör sig om ett "mellanår", en produkt av rytmen i utgivningen - sådana ojämnheter är inte så ovanliga, och kan både handla om tillfällig tystnad från läsvärda författare och att de böcker som faktiskt ges ut ter sig som "mellanböcker". En pessimistisk tolkning vore att se detta som en försmak av en tänkbar framtid: när litteraturen till slut blir lika obetydlig som snacket om den, eller uppnår en frånvaro i paritet med den sistnämnda. Men det är att lägga ribban oerhört lågt. 

Europeiskt

Hans Kundnani har lanserat ett begrepp som har viss potential att plockas upp: "eurowhiteness". Ett utdrag publiceras här. Det är fascinerande att läsa något som är så rätt i sak, men som på en retorisk nivå antas betyda något helt annat. Detta är en i en rad av texter som på sistone börjat spekulera i ett ”far right” EU (se t ex här och här). Lite beroende på vad man väljer att lägga in i ”far right” bör det sägas att dessa perspektiv inte alls är omöjliga; det fascinerande är snarare att man så länge utgått från motsatsen.  Hans Kundnani går förtjänstfullt igenom Habermas och andras messianska idéer om EU som en sorts agent för postnationell frälsning, på ett sådant sätt att det framgår att dessa idéer utgjort feltolkningar av EU:s väsen. EU är en regionalistisk gemenskap, inte per definition en postnationell och globalistisk. I detta har han helt rätt. Och att britterna – för vilka texten är skriven - behöver justera sina linser är uppenbart. Allt för länge har såväl Brexit- som remain-falangerna projicerat sina idéer på EU, så att aversion mot nationell populism ledde till ett EU som kosmopolitisk symbol hos de som ville stanna, medan en omvänd projektion gällde hos de som ville lämna. (se vidare här). 

                      Det förvirrade är nästa steg, så Kundnani tycks döma EU med en måttstock som rimligtvis måste utgå från just detta slags utopiska idéer. Detta slags regionalistiska gemenskap kan nämligen leda till vad han kallar ”eurowhiteness”, en enhet som visserligen är supranationell men som baseras på en avgränsning visavi resten av världen, där människor inte är vita. Men om man har en regionalistisk gemenskap baserad på de länder där (den ursprungliga) befolkningens hudnyans huvudsakligen ligger inom gränserna för den vi kallar ”vit”, kommer det inte oundvikligen att bli så? Vad vore alternativet?

Ingenstans i texten nämns något om vilken roll hudfärg spelar inom de länder som utgör EU, t ex att det skulle vara ett problem att vissa inte räknas som ”riktiga” européer. Om detta vore det händelsevis en del att säga, som faktiskt skulle kunna styrka några av författarens poänger: man kan t ex anta att den fria rörligheten inom EU med Schengenavtalet styrkt en idé om ett typiskt ”europeiskt” utseende när länderna har drivit Reva-liknande kampanjer för att stoppa illegal migration. Och om de demografiska trenderna håller i sig torde de flesta i Europa behöva justera sin uppfattning om hur man kan se ut som europé. (Även med ett totalstopp på migration skulle de flesta europeiska länder gradvis bli mindre ”vita”, då detta delvis drivs av parbildning över etniska gränser). Å andra sidan kan man hävda att rörligheten inom EU i sig åstadkommer rätt mycket av den varan: åtskilliga av EU:s medlemsstater har en befolkning som avgjort skulle klassats som ”svartskallar” i det Sverige jag växte upp i, och den ”vithet” som sätter likhetstecken mellan norrmän, spanjorer och bulgarer motsvarar inte den hos det tidiga 1900-talets rasbiologi.

Men uppenbarligen är det inte rasism inom EU som är problemet för Kundnani. Det måste i så fall vara själva den gräns som EU upprättar mellan sig själva och resten av världen, och som dels internt skapar en europeisk identitet definierad mot resten av världen, dels rent konkret stänger ute migranter. De konkreta diskussionerna kring hur migrationen ska hanteras orkar jag inte gå in på här – men det orkar inte författaren heller, som mest verkar tänka i termer från före den s k migrantkrisen då dessa två dimensioner av ”gräns” blandades samman: att hindra alla som vill från att bosätta sig i Europa är i sig ett moraliskt fel då det upprättar en gräns gentemot den Andre. Det är ganska uppenbart att utfallet av en sådan moralisk hållning inte bestått i en klok politik eller knappt ens på halvlång sikt gagnat de humanitära mål man sagt sig stå för.     

Frågan är också vilka geopolitiska effekter en sådan hållning skulle få givet de storpolitiska utvecklingslinjerna. Så som världen ser ut just nu finns det huvudsakligen två möjliga vägar: det första är att ta steget mot en mer multipolär ordning genom att EU blir mer av en civilisationsstat, på samma sätt som Indien, Ryssland och Kina blir alltmer av civilisationsstater. Det andra som kan hända är vad Samo Burja kallat ”globalism i ett land”, i analogi med utvecklingen i Sovjetunionen under 20- och 30-tal då de långtgående planerna på en europeisk och i förlängningen global revolution fick skrinläggas och man istället satsade på att bygga upp det kommunistiska samhället inom det gamla Tsarrysslands gränser. Europa och USA skulle då vara en ”global” världsdel med ordinerad multikulturalism och därmed sammanhängande avsaknad av egen identitet, medan resten av ”globen” blev alltmer definierad av starka regionala identiteter och motsatte sig inblandning från de försök att införa allmänna regelverk som varit själva syftet med globalisering. Det vore naturligtvis en parodi på idén om ”västerlandet” och en travesti på idén om globalisering: ett sorts nytt kallt krig där Väst bevisar sin moraliska överlägsenhet genom sin icke-identitet och definierar sig mot civilisationsstater som vill framhärda i sitt väsen. En del av retoriken kring Ukrainakriget har pekat i den riktningen, även om realiteterna är mer svårtydda och utfallet lika gärna kan driva på en utveckling åt det andra hållet, om EU:s militära (och i allt högre grad ekonomiska) tyngdpunkt flyttas österut.     

Detta för mig över till själva begreppet ”vithet”, och hur jag själv brukar reagera på det. Jag ser inte mig själv som ”vit” (men hur många gör egentligen det?), utan som svensk och europé. Det kulturarv och den mentala apparat jag dels fått mig till livs, dels kämpat för att tillägna mig, är det svenska och det europeiska: rester av antikt tänkande, rester av kristendom, kanske också rester av halvhedniska bondekulturer. ”Vit” är för mig ordet för ett historielöst stadium, då den amerikanske Adam börjat benämna vad han ser och till sin förskräckelse upptäcker att det finns människor som liknar honom själv men är röda och att de duger illa till att bruka marken varför man behöver skaffa sig arbetskraft bestående av förslavade svarta människor. De som vill använda sig av begreppet ”vithet” har visserligen en poäng i det att den etniska sammansättningen i europeiska länder börjar likna situationen i USA, men de misstar sig om de tror att vi därför är lika post-historiska. Det hela kompliceras vidare av att ”vit person bosatt i Europa” inte nödvändigtvis innebär att man är en fullfjädrad europé, i synnerhet sedan det samfällda trycket från konsumtionskulturen och en missriktad kultur- och utbildningspolitik lett till programmatisk glömska. Salig Milan Kundera:

”Under medeltiden vilade den europeiska enheten på den gemensamma religionen, och under den moderna eran ger denna vika för kulturen (konsten, litteraturen, filosofin). Men i dag ger kulturen i sin tur vika. Men för vad och för vem? Inom vilken domän ska de värden förverkligas som kan tänkas förena Europa? De tekniska framstegen? Marknaden? Eller politiken, med dess ideal om demokrati och dess princip om tolerans? Men blir denna tolerans inte tom och gagnlös om den inte längre härbärgerar någon rik kreativitet eller någon stark tanke? Bilden av den europeiska identiteten avlägsnar sig i det förflutna. En europé: någon som har nostalgi över Europa.”   

(”Au moyen âge, l’unité européenne reposait sur la religion commune; à l’époque des temps modernes, elle céda la place à la culture (arts, littérature, philosophie). Or, aujourd’hui, la culture cède à son tour la place. Mais à quoi et à qui? Quel lest le domaine où se réaliseront des valeurs suprêmes susceptibles d’unir l’Europe? Les exploits techniques? Le marché? La politique avec l’idéal de de démocratie, avec le principe de tolérance? Mais cette tolérance, si elle ne protège plus aucune creation riche ni aucune pensée forte, ne deviant-elle pas vide et inutile? (---) L’image de l’indentité européenne s’éloigne dans le passé. Européen: celui qui a la nostalgie de l’Europe.”)           

Man kan alltså vara vit utan att vara europé, på samma sätt som man kan, eller i varje fall borde kunna vara, europé utan att vara vit. Och resultatet av det alternativ jag ovan kallat ”globalisering i ett land” skulle onekligen vara reduktionen av den europeiska människan till ”vit” i den amerikanska meningen: en aktör bland många i ett marknadssamhälle som saknar varje annan identitet än summan av individernas önskningar, ett samhälle i vilket hon visserligen statistiskt sett har mycket goda förutsättningar, men till priset av det slags kulturell diskreditering (”asymmetrisk multikulturalism”) som vi sett de senaste årtiondena. Ur ett sådant perspektiv kommer det naturligtvis att vara ”vit överhöghet” (eller vad nu vad man valt att kalla amerikanskans ”white supremacy”) att vilja bevara den europeiska kulturen.

 Och jag antar att det är dit Kundnani vill komma med begreppet ”eurowhiteness”. För större delen av the Guardians läsare (där utdraget publiceras) räcker det nog med detta signalord för att förstå vart han vill komma och känna att detta är förfärligt. Och om man med detta menade att ytterhögern på EU-nivå skulle gå samman och införa apartheid inom de olika medlemsstaterna så skulle det onekligen vara alarmerande. Men det är alltså inte något sådant han syftar på, utan EU:s bristande välkomnande av flyktingar. Den poäng som ligger till grund för detta är att regionala, multinationella identiteter kan vara lika exkluderande som nationella. Vilket är helt sant: mycket av hans analys av önsketänkandet och de grandiosa visionerna som ibland projiceras på EU träffar helt rätt. Det märkliga är att Kundnani verkar dela dessa illusioner, eller i alla fall ambitioner, även om det blir mycket oklart vilket slags enhet som skulle kunna vara tillräckligt öppen och välkomnande för att leva upp till hans kriterier, då uppenbarligen både nationalstaten och supranationella enheter är exkluderande. Mitt förslag är mycket enkelt: kan man inte bara erkänna att EU från början varit ett regionalt projekt snarare än ett globalistiskt? Att den nationalism den motsatte sig kanske ska ses i ljuset av en specifik europeisk historia? Detsamma gäller för övrigt den europeiska asyllagstiftningen, vilket på ett liknande sätt förvandlades från situationsspecifik lösning till universalistisk princip.   

Själva grunden till EU som ett fredsprojekt bär på en sanning som vi inte bör glömma bort: att kontinenten just då upplevt en kataklysm som kunde ses som den sista i en lång rad av sådana. Europa har innehållit ett maximum av dynamik på ett minimum av territorium: vi har haft en mängd av nationer, språk och språkgrupper, levda kulturmönster, litterära och konstnärliga traditioner, religiösa uppfattningar, och detta maximum av betydelsefulla komponenter har därtill skyfflats om med en historisk hastighet som saknar motsvarighet i andra världsdelar. Allt detta har varit en källa till utveckling, men det har också lett till regelbundna kriser då kontinenten störtat ner i kaos och förstörelse eller åtminstone fått se sin jämvikt rubbad (trettioåriga kriget, napoleonkrigen, fransk-preussiska kriget, första och andra världskrigen m.m.). Därav behovet av någon sorts ram för Europa och de många försöken att mer eller mindre framgång och varaktighet etablera en sådan (medeltidens kristenhet, Westfaliska fredens överenskommelser, Napoleons imperialism, Wienkongressen etc.). EU utgör det sista i raden av sådana projekt som syftar till att ge den europeiska dynamiken ett ramverk. Ett alltför snävt ramverk, hävdar dess kritiker. De pekar på 1800-talet som en tid av sällsynt dynamik då Europa bestod av suveräna nationer, men de glömmer att den tyska nationalismen satte sin prägel på hela seklet och ledde till en olöst geopolitisk kris så fort Tyskland enades, en kris med två världskrig i sitt släptåg av vilket det andra och förhoppningsvis sista föranledde de första stegen till det som skulle bli EU.      

                      Och i en värld som för var dag som går kommer längre och längre bort från idén om en liberal världsordning, måste Europa ha en politik som baseras på dess faktiska plats i världen – dess geografiska plats (en del av den eurasiska landmassan, och skild från den afrikanska dito genom ett oansenligt vattendrag), men också dess rang bland civilisationer med avseende på dess folkmängd (medelmåttig, och framförallt på väg att krympa), ekonomi (relativt god) och militära styrka (närmast obefintlig, men växande). Utmaningarna i dag är alldeles för omfattande för att kunna hanteras av nationalstaterna: klimatet, migrationen, ett krig inte bara i vårt närområde utan i ett land som mycket väl kan komma att bli en del av den europeiska gemenskapen. Allt detta kräver ett tänkande i termer av en civilisation snarare än enskilda stater. Om vi anser att denna civilisation är värd att bevara kommer det också oundvikligen att innebära en avgränsning gentemot andra världsdelar. Detta bör inte leda till ett återfall i det tidiga 1900-talets rasbaserade geopolitik med dess inledning i ”de hvite, de gule, de svarte” som det heter hos Viktor Rydberg. Om inte annat så av den enkla anledningen att världen inte ser ut så längre. Men Europa bör ha en politik som baseras på att det är någonting snarare än bara en negativ abstraktion baserad på de filosofiska konsekvenserna av andra världskriget. Tolerans, jämlikhet, religionsfrihet och liknande är berömvärda ideal, men de får sin mening i förhållande till Europas specifika arv. Att den överdrivna retoriken under lång tid lyckats skymma detta är ingen anledning att ersätta det med en ännu mer omfattande illusion.

Addendum: läs gärna den här intervjun med Josep Borrell om ni tycker att jag överdriver. 

Allmän adiafora

 25/5 kl. 20: Rättelse. Jag nämnde vid något tillfälle min strävan att få folk att sluta sätta likhetstecken mellan litteratur och roman. Men jag börjar misstänka att Arne Melberg har rätt när han talar om dagens litteratur som riktning mot en odifferentierad (eller ständigt sig "differerande") prosa, som rör sig mellan fiktion och fakticitet (reseberättelse, essä, etc.). Jag är i grunden positiv till denna utveckling, och det är lätt att se att denna strömning rymmer bland det mest läsvärda i dagens litteratur. Det enda jag har emot den är att den är betydligt mer intressant att läsa själv än att analysera och diskutera med studenter. I dess höglitterära version, märk väl, och det är också den som Melberg syftar på. Betraktar vi samma tendens ur det lägre kretsloppet ser vi något annat, nämligen att konstformen roman alltmer trängs undan av diverse texter av huvudsakligen självbiografisk typ. De trotsar genren, eftersom en genre skulle tvinga till vägval och form; detta är ju bara en "bok" och den hålls samman av författaren-kändisens person. Vi når här en "skriftens nollpunkt", men i en annan mening än vad Barthes tänkte sig. Detta skulle då vara ett steg bort från den traditionella skönlitterära triaden epik-lyrik-dramatik, med bieffekten att konstlitteraturen som sådan upphävs.     

31/5 kl. 15: Jag märker att jag allt oftare tvingas tala emot mitt eget skrå, i bred bemärkelse: humaniora och kultursektorn i vid mening. Malte Persson hävdade för ett tag sedan att "kultursidorna sedan länge åtagit sig att skriva de lite mer intelligenta ledartexter som ledarsidorna inte åstadkommer", och lanserade ett radikalt program: "avskaffa ledarsidor, anskaffa korrekturläsare". Vore det en bra idé?

  Det finns en hel del ledarskribenter som skriver illa, och om de nu ska framträda med bildbyline kan man också tycka att de borde odla en egen, litterär, stil. Det finns ingen anledning att låta som en osignerad ledare när man ändå måste stå där med sin signatur. Men till syvende og sidst spelar det tankemässiga innehållet störst roll. Jag läser gärna Malte Perssons kulturtexter, liksom (eller snarare på samma sätt som) hans skönlitterära skrivande, men tvingas ofta konstatera att den verbala uppfinningsrikedomen bara fungerat som en tillfällig distraktion: vid slutet mynnar det hela ofta ut i status quo. Kultursidorna har sin vanliga konsensus: en uppsättning attityder snarare än genomtänkta åsikter, några generella, utopiska och därför till intet förpliktigande synpunkter, eller felaktiga extrapoleringar av egna upplevelser till allmänna politiska sanningar. Vi har att göra med sofistikation och naivitet i en lika underlig som instabil mix, i vilken den förstnämnda och för upphovsmännen medvetna komponenten tycks utesluta ett erkännande av den senare. Det kan mycket väl vara så att dessa texter, som Persson hävdar, är mer intelligenta än ledartexter. Det spelar ingen större roll, eftersom detta slags brister inte nödvändigtvis avhjälps av högre intelligens som sådan.       

Det finns för all del många ledartexter som bara fungerar som hejaklacksramsor, och när de dessutom inte är välskrivna har de knappast något värde, så länge man inte är anhängare av ståndpunkten i fråga och betraktar den enskilda texten som en av de droppar som kommer att urholka stenen. Men jag tycker faktiskt att ledarsidorna överlag är läsvärda, ja, till och med att det finns möjlighet att lära sig något där, och att så i synnerhet har varit fallet sedan flyktingkrisen. Den enkla anledningen är att det har krävts ett tankearbete när gamla självklarheter omprövas, och segheten på de andra redaktionerna gjorde att ledartexter kunde bli rika på research om icke uppmärksammade samhällsfenomen. Eftersom ledarsidorna i princip har en koppling till politiska realiteter har de tvingats reagera på en ny verklighet.  Detsamma kan man tyvärr inte säga om kulturtexter, och jag vet ärligt talat inte varför. Det finns inget i själva genren som förbjuder det, så det måste väl handla om selektionseffekter vad gäller vilka som söker sig till kultursfären. I vilket fall som helst innebär det att de följdfrågor som aldrig ställs till kulturtexterna måste ställas på ledarsidan.  

Liksom Malte Persson drömmer jag om en annan sorts dagstidning. Men mitt önskemål skulle lyda något så här: mindre ragebait av politiska analfabeter och otillbörligt generaliserande "hur vi lever nu"-texter på kultursidorna, och mer artiklar om litteratur och andra konstarter. Mer av stilistisk verve och (kultur-)historiskt djup i ledartexter. Men när jag tänker efter vore det sistnämnda önskvärt även i kulturtexterna...           

10/6 kl. 10.30: Hyperkorrektion är det språkfel de människor gör sig skyldiga till som sätter en ära i att undvika språkfel. Det kan också yttra sig som en paranoia som gör att man ser fel där inga finns. När jag första gången hörde Harold MacMillans uttalande om att "Britons have never had it so good" var jag övertygad om att det var fel. Jag såg framför mig britter som tar avsked av varandra med frasen "Have it good!". 

12/6 kl. 12.30: Det återstår att se hur AI kommer att påverka produktionen av kultur. Något som redan synts är hur man med dess hjälp kan skapa nya låtar eller filmer baserade på ett specifikt dataarkiv (t ex en ny Nirvana-låt baserad på ett hopkok av de typiska melodierna och texterna hos just det bandet). Det som är skrämmande med detta är inte dessa produkter i sig, även om de ibland ger ett lätt kusligt intryck. Snarare är det slående hur de bara fortsätter en tendens som varit på gång rätt länge och som ibland diskuteras i termer av "stagnation" eller "dekadens" (Ross Douthat). Den totala dominansen för remakes, spin-offs och uppföljare på topplistorna över nya filmer talar sitt tydliga språk. För mig, som länge varit skeptiskt till den attityd gentemot populärkulturen som varit comme il faut i upplysta kretsar, ter det sig som en bekräftelse på att jag hade rätt. Vi skulle helt enkelt aldrig ha satsat på den hästen. Populärkulturens otvetydiga fördelar i förhållande till den riktiga kulturen - snabbheten, förmågan att koppla upp sig mot en rå energi här och nu utan alltför mycket reflektion, partitagandet för ungdomen mot ett "senilt" etablissemang, det principiellt antimuseala - går om intet, samtidigt som den kommit att helt dominera det kulturella fältet och reducera högkulturen till en apart hobby på nivå med filateli (dessa processer borde logiskt sett hänga samman). I vilket fall som helst tycks vi ha hamnat i en evig feedbackloop, men utan den livgivande kontakt med det djupa förflutna som vid andra tidpunkter lett till innovation. Marc Fumaroli talade om hur ordet konsumtion började närmade sig betydelsen hos Jesus ord på korset i Vulgatan: consummatum est, "det är fullbordat".    

10/7 kl. 13.15: Jag ser att institutet för näringslivsforskning publicerats en rapport om forskningsfinanisering, där bland annat de riktade utlysningarna kritiseras. Diskussionen får sägas vara välkommen. Jag har länge varit av den åsikten att detta slags utlysningar bör upphöra. Detta vore ett sätt att komma till rätta med ett av de  allvarligaste hoten mot akademisk frihet i dagens Sverige, ett hot som dessutom är djupt demoraliserande och gör mer för att cementera politisk korrekthet än all illa definierad "woke"-kultur du kan tänka sig. Vanligtvis menar man med detta senare två saker som blandas samman. Det första är censur, deplattformering osv. från studenthåll, ibland uppbackat av anti-diskrimineringsinstanser hos universiteten. Detta bör naturligtvis motverkas, men det är ärligt talat en rätt marginell företeelse. Det andra är den enorma vridningen mot ett visst ideologiskt håll inom akademin i stort, och detta är det egentliga problemet, i alla fall om man tänker sig att det finns ett värde i att inte alla springer åt samma håll. (Och ja: naturligtvis om man är av den åsikten att många av dessa idéer nu har haft ypperliga möjligheter att testas mot verkligheten, och inte alls lett till några goda resultat, ja kanske till och med motverkat de mål de menar sig eftersträva) Samtidigt kan man ju inte göra så mycket åt detta, då akademiker är fria att hysa vilka åsikter de vill. Ja, "man" ska inte göra något åt det. Men vad "man" kan göra är åtminstone att inte göda denna konformism, vilket är precis vad man ägnat sig åt genom de riktade forskningsmedlen. Signalen är tydlig: acceptera de statliga ukaserna om vad som utgör ett Viktigt Ämne i behov av Forskning, och du blir troligtvis belönad; acceptera dessutom själva sättet att behandla ämnet och en stor del av vad du kan ana dig till i form av önskade slutsatser, och du kan vara ännu mer säker på att få lön för din möda. Det mest deprimerande är att det är de unga forskarna, vilka borde kunna tänka fritt och som ofta ses som motorer för innovation, som kommer att vara mest mottagliga för dessa signaler, eftersom de i högre grad är beroende av externa medel. 

Därtill sker utpekandet av sådana områden med en fördröjning. Påfallande ofta ger dessa prioriterade områden intryck av att vara ett destillat av vad som diskuterats på DN Kultur de senaste åren: det är alltså när något redan bildat en diskurs som den ska stödjas med finansiering. Så skapas en uppfattning om "relevans", vars baksida utgörs av ett kunskapsunderskott på vissa helt avgörande områden. Det innebär att det produceras en mängd forskning som utgår från väsentligen samma verklighetsbeskrivning och teoretiska ramverk och där det bara är tillämpningen på något ytterligare material som är nytt (och där resultaten i många fall går att gissa sig till om man är bekant med teorin). Pengaregnet över genusforskningen har ofta lyfts fram, men det är bara en extremvariant av något betydligt mer allmänt. 

Allt detta är naturligtvis förödande för samhällets kunskapsförsörjning. Men det gör också något med akademikerna själva. De är som folk är mest, dvs. potentiellt giriga, statussökande och villiga att kompromissa om det ger dem en fördel: corruptibile gens doctorum, skulle man kunna säga. Men de är också något annat: potentiellt nyfikna och ärliga, kapabla att hemsökas av något som pockar på ett svar och inte har en omedelbar koppling till egna praktiska fördelar, kapabla till en kärlek till ett ämne snarare än till sitt eget avancemang. Det vore meningslöst att idealisera det förflutna, som om andra historiska tider varit förskonade från denna dubbelhet. Den har alltid funnits där. Samtidigt tror jag att man kan säga att det som rättfärdigat det moderna forskningsuniversitetet under dess tvåhundraåriga karriär är att det på det stora hela har möjliggjort en fri forskning, där frågor och perspektiv fått växa ut ur själva verksamheten. Det har möjliggjort ett etos hos akademikerna, som inte bara varit tjänstemän med tacksamhet och ansvar mot staten/skattebetalarna, utan representanter för ett ämne. 

Kanske är det bara jag som är idealistisk, men jag råkar ha svårt att skaka av mig inställningen att mänskligheten rättfärdigar sig själv genom att älska det man gör, och att göra det för dess egen skull, och att i den mån tävlan med andra är nödvändig handlar det inte om att tävla om praktiska fördelar eller resurser utan snarare som en sporre för att tävla med sig själv. Om man tycker att detta låter som något ur Perikles griftetal kan man kanske betrakta dessa värden som rester av en äldre samhällsform vilka kan fungera som en nödvändigt komplicerande faktor i en värld som tenderar mot total utbytbarhet. Och egentligen är kanske allt detta främst en etisk fråga. Vi kan ha ändlösa diskussioner om vad Sanning är, vad Skönhet är - och den enkla utvägen är som alltid att säga att dessa inte existerar i sig själva. Jag har heller ingen starkare hypotes att komma med. Däremot är jag rätt säker på att dessa saker inte framträder på det sättet för subjektet. Vi kan välja att vända oss bort från dem, men vi hemsöks av saker som ter sig sanna eller särskilt vackra, särskilt värda vår uppmärksamhet. Och en sorts minimidefinition av den humanistiska forskaren måste väl vara någon som på detta sätt är hemsökt. Akademisk frihet är ur denna synvinkel ingenting annat än andlig frihet - friheten att låta dessa demoner komma in i vår reglerade tillvaro.    

Ur denna synvinkel är det lätt att se att riktade utlysningar uppmanar oss att ägna oss åt saker vi inte älskar, att göra det inte för att det är vi vill/måste utan för att det hjälper oss att komma framåt, och att förvandla vår subjektivitet till något som kan bytas ut mot något mer gångbart i kampen om knappa resurser. Vi tvingas kanske till och med, som Gulliver hos Houyhnhnmerna, att säga det som inte är sant. Det är kanske inte underligt om allmänheten tappar förtroende för forskningen. Men det är nästan värre när denna känsla börjar delas av forskarna själva.