onsdag 3 januari 2018

Vilt tänkande



3/1 2018: Jag talade med en fransman, själv konvertit och gift med en berberkvinna, som drev ett hotell i Marrakech. Enligt honom var en av de största skillnaderna att marockanerna levde från dag till dag, ja, timme till timme. För nordeuropéer låter detta som en utopi: detta är vad vi längtar efter och till och med betraktar som en form av ack-så-lätt-men-ändå-svår livsvisdom, men det hänger samman med ett vidare system av trossatser som de flesta av oss skulle ha ganska svårt att acceptera. Vi vill gärna kombinera stoisk acceptans (när vi vill undvika lidande) med starka passioner (när vi vill känna oss levande), ungefär på samma sätt som vi i djupen av våra djuriska hjärtan strävar efter en omöjlig legering av fåfänga och lycka. ”Det är himlens vilja”, så säger muslimerna i medinan när de har tur, och så säger de också när de råkar ut för någon olycka, till exempel om de tvingas amputera ett ben. Människor gråter praktiskt taget aldrig (detta enligt min informant). Detta fungerar uppenbarligen: mitt i ett land med stor fattigdom verkar depressionen och oron inför framtiden vara en obekant företeelse.
Man skulle kanske kunna dra detta synsätt ett snäpp längre, och ställa sig frågan vad som utgör den egentliga världen för ett samhälle (jag kommer inte på någon bättre omskrivning för ett sådant superbegrepp, men vi får tänka oss det som en kombination av den rent synliga, materiella världen, och den som ryms i en ”världsåskådning” – religiös eller annan – samt den förmedlade världen, dvs. världen som information genom tidningar, TV, kartor, kunskap i andra hand, etc.). Marockanerna klagar på att det regnat för lite de senaste åren, och regnet som drabbar oss en dag av tio hälsas av dem med glädje. Svängningar i den agrara ekonomin påverkar långt fler människor än vad som skulle vara fallet i Sverige. Ändå skulle det förvåna mig om det ens gick hundra marockaner som led av klimatångest för varje svensk som tänker på sådant. Tolkningsramarna är annorlunda. Man ber och arbetar och är nöjd om man klarar sig. I Sverige är vi däremot del av en gigantisk informations- och rådgivningsgalax som hela tiden suger in massor med information, försöker dechiffrera den och se hur vi ska göra för att handla rätt. Samtidigt måste denna information förenklas; den ryms inte i en mänsklig hjärna. Till vår hjälp kommer approximativa slogans, vilka vem som helst kan ta till sig för att på så vis ha en åsikt, vilken (på premissen att den automatiskt leder till handling, vilket är tveksamt) medför att vi gör ”rätt”, eller åtminstone att vi har gott samvete då vi gjort så gott vi kunnat, utifrån den information vi har. Detta är naturligtvis baserat på verkliga, empiriska sakförhållanden, dechiffrerade med våra målsättningar och värden som ledstjärnor. Även i kondenserad form kan det ge oss en känsla av upplysthet att ha extraherat några behändiga formler från informationskaoset. På det stora hela skulle jag nog inte vilja ändra på detta. Men det hindrar inte att för de flesta svenskar hade ”himlens vilja”, ”inshallah” etc. utgjort precis lika goda (kanske i vissa avseenden till och med bättre?) besvärjelser än de man håller sig med nu.

söndag 17 december 2017

Allmän adiafora

17/12 kl. 10.15: På olika sätt och med olika tyngdpunkter kommer såväl Björn Werner som Lars Anders Johansson och Per Svensson fram till ungefär vad jag tycker: att ropen på att "modernisera" Svenska Akademien är missriktade. En modernisering skulle upphäva själva meningen med en institution av detta slag. Svensson sammanfattar väl behovet av sådana institutioner:

"För att det i ett stats- och myndighetssamhälle som det svenska är bra att det finns en mäktig kulturinstitution som inte är beroende av Alice Bah Kuhnke. För att det i ett historielöst men konjunkturkänsligt samhälle som det svenska är bra att det finns en kulturinstitution som insisterar på historisk kontinuitet. För att det i en tid då prepositionerna sitter lösare än på länge är bra att det finns en institution som tagit på sig rollen att värna 'det svenska språkets renhet, styrka och höghet'." 

Gång på gång visar svenska institutioner hur försvarslösa de är mot tidsvindarna, ja, hur de i många fall aktivt försöker avgöra i vilken riktning det blåser och förändra sig själva innan "vanligt folk", de presumtiva bärarna av tidsandan (vilka dock sällan stämmer överens med den bild man gör sig av dem) ens yppat någon kritik. Att Akademien nu har en hel del att ta itu med är självklart, men jag tycker att det är viktigt att skilja på den nutida sammansättningen och deras affärer och Akademien som institution. På samma sätt kan - ja, bör - man diskutera och kritisera valet av såväl nobelpristagare som ledamöter utan att därför vilja upphäva själva institutionen. Vi behöver färre institutioner som fungerar som statens kulturråd och fler som fungerar som katolska kyrkan.

16/12 kl. 16: Det är märkligt att nästan ingen påpekat det, men det franska intellektuella landskapet har faktiskt genomgått en gigantisk högersväng de senaste åren. "Högersväng" kan visserligen definieras på lite olika sätt, men det är karakteristiskt att många av dem som Daniel Lindberger år 2002 dömde ut som "noveaux réactionnaires" numera är ganska mainstream. De flesta i Sverige tycks inte veta om detta, och jag tror att många skulle vara betydligt mindre frankofila om de satte sig in i vad som faktiskt hände i fransk kultur och media snarare än att ha kvar sin fantasibild baserad på en legering av det gamla vin-och-ost-komplexet och numera tämligen undanskymda "poststrukturalister". Med det notabla undantaget Johannes Heuman i tidningen Respons verkar man i Sverige vara ganska ointresserad av hur det egentligen förhåller sig, och man får lätt intrycket att till exempel Edouard Louis skulle vara en särskilt inflytelserik och viktig figur. Det finns med andra ord dåliga och goda anledningar att (fortsätta) vara kulturfrankofil, dvs. uppfattningar som antingen stämmer överens med de någorlunda permanenta och typiska dragen i franskt kulturliv och politik respektive de som baseras på en ganska speciell konjunktur under några decennier av efterkrigstiden.

14/12 kl. 11: Jag sitter med en trave tentor att rätta från två olika kurser på två olika högskolor och gör återigen den reflektion jag gjort många gånger: att det bara finns fyra typer av studenter i litteraturvetenskap: A) flitig, ganska habil, tar in vad som sägs och skriver texter som hänger samman men som kanske inte är så spännande; B) tänker självständigt, men förhåller sig också självsvåldigt till de kriterier som ställts upp på förhand och bryr sig inte om att ge sina texter den sista putsningen; C) den sällsynta kombinationen av grupp A:s ambitiösa flit och grupp B:s självständighet, vars texter är en fröjd att läsa, och D) den lyckligtvis än mer sällsynta kombinationen av det tråkiga och förutsägbara i grupp A och det slappa och nonchalanta ur grupp B. Vårt betygssystem rymmer tre möjligheter (underkänd, G, VG) - dvs. det är fyra olika resultat som ska fördelas på tre positioner. Vad gäller grupp C och D är det enkelt, medan grupp A och B får slåss om att tilldelas betyget Väl godkänt, samtidigt som dessa gruppers respektive kvaliteter är fullkomligt inkommensurabla. En omöjlig uppgift. Jag tänker ibland att det bästa vore att bara ha betyget Godkänt (och lägga den ribban relativt högt) men att också ha mer tid till att rätta och då kunna kommentera texterna utförligt - peka på styrkor, svagheter, vad som kan utvecklas och så vidare. 

14/12: Under 1800-talet tycks förhållandet mellan forskningens infrastruktur och insatsen från själva forskarna vara en inversion av hur det ser nu. Theodor Benfey hörde talas om Vasilij Vasiljevs historik över buddhismen - den fanns inte översatt till något annat språk, och det var en av de få viktiga källor till kunskap om denna religion som då existerade. Då fanns det inget annat val än att göra jobbet själv, så Benfey lade några månader på att lära sig ryska (enligt legenden hade det tagit honom fyra veckor att lära sig sanskrit) och kunde sedan använda denna information i sitt arbete om  den indiska sagosamlingen Pancatantra.

söndag 26 november 2017

Allmän adiafora

4/12 kl. 09. Johan Lundberg har helt rätt när han pekar ut vad som saknas i dagens kultursidor:

"intellektuellt hederliga och historiskt baserade diskussioner om en mängd principiella frågor som skär in i nutiden på högst handgripliga sätt, och som därtill vanligtvis klyver både vänstern och högern mitt itu. Globalisering i relation till nationalstat. Kosmopolitisk mångkultur i motsättning till identitetspolitik. Konservatism kontra radikalism. Öppna eller stängda gränser? Klan mot stat. Optimerad individualism eller sammanhang baserade på kollektiv identitet? Behovet av samhälleliga auktoriteter? Längtan efter gemenskaper men också faran med en sådan längtan efter att uppgå i större sammanhang. Frihetsambitionernas mål och gränser. Konstens, estetikens och kulturens existentiella dimensioner och politiska implikationer. Listan kan göras lång över ämnen som i bästa fall får blott sporadisk belysning. Till stor del handlar det om frågor som inte nödvändigtvis leder till ett för eller emot – till ett ja eller nej. Men det är frågor som berör gemene man, och som det av olika anledningar inte förs några diskussioner om i de sammanhang där sådana diskussioner borde föras, nämligen på kultursidorna. (....) vad händer med ett samhälle där det saknas forum för att föra intellektuella diskussioner om frågor som berör kulturens och samhällets nuvarande situation, dess belägenhet och framtid?"

En gissning är att det stora uppsvinget för ledartexter hänger samman med detta. Åtminstone började jag känna så för ett antal år sen, att det var dit man fick vända sig om man ville möta ett mer förnuftigt och förutsättningslöst samtal kring viktiga frågor. Naturligtvis kan de inte ersätta kultursidornas potential att fördjupa genom utförligare resonemang och genom att kunna betrakta nuet i ljuset av det förflutna, föra en dialog med kulturen i vid mening (konsten, tänkandet, alla de verktyg vi har uppfunnit för att begripa oss på världen). Det är nästan en genre som är på väg att försvinna, även om den lever vidare under samma namn.   

1/12 kl. 09: Återigen en märklig dröm, som därtill uppenbarade en lätt förbisedd egenhet hos drömmar i allmänhet. Jag minns inte drömmen i dess helhet, men på ett eller annat sätt hade jag kommit att samtala med en relativt ung, blond katolik, en amerikan, som hade hållit något slags föredrag eller workshop på en institution. Vi pratade om lite allt möjligt, sen sade han plötsligt till mig i en vänlig ton, som om han ville bespara mig genans: "You have very flat hair. And it's going to get even flatter." Jag förstod inte vad han menade, och min första impuls när jag vaknade och gränsen mellan dröm och vaka ännu inte riktigt etablerats var att kolla upp detta uttryck genom att googla eller slå i ett uppslagsverk. Vad kan "flat hair" betyda för något? Förutsatt alltså att det betyder något annat än den bokstavliga meningen, vilket jag var helt övertygad om att det gjorde. Men det slutliga beviset på att alltihop var en dröm var naturligtvis det faktum att en sådan sak hade varit omöjlig att kolla upp - ingen kan ha mer information om våra drömmar än vi själva, även då vi inte förstår någonting. Jag kan inte komma på något annan form av andlig produktion - och surrealismens ambitioner har jag aldrig riktigt lyckats ta på allvar - där vi på detta sätt ställs som subjekt inför ett gåtfullt objekt som är vår egen skapelse.   
 
26/11 kl. 16: Uppenbarligen har ordet ”geni” för DN:s kulturredaktion - kanske helt följdriktigt med tanke på att de helst sysslar med ett slags länstolssociologi - gått från att vara ett värderande ord till att helt enkelt beteckna en social kategori. Numera kan det alltså beteckna alla som beter sig på ett sätt som typiskt sett varit reserverat för genier (dvs. människor med talanger så extrema och fordrande att det tycktes ställa dem utanför de regler som gäller för den vanliga mänskliga samvaron), oavsett om de har de talanger som (under ett mer tillåtande eller mer auktoritetsdyrkande tidevarv, eller hur man nu ska se det) rättfärdigade överträdelsen, kanske till och med utan att ens ha producerat något verk. Sådana språkliga förskjutningar – från värdeord till rent deskriptivt – är inte särskilt ovanliga i språkhistorien. Ändå gör det ett lite komiskt intryck. Jag kommer att tänka på Ulrichs funderingar i Mannen utan egenskaper:

 ”Tiden hade kommit då man började tala om det eller det geniet på fotbollsplanen eller i boxningsringen, men ännu gick det åtminstone tio geniala upptäckare, tenorer eller författare på var genial centerhalv eller tennisstjärna som figurerade i tidningsspalterna. Den nya tidsandan hade ännu inte helt slagit igenom. Men just då läste Ulrich plötsligt någonstans uttrycket ’den geniala kapplöpningshästen’ och kände det som en för tidig fläkt av sommarens mognad.” (Robert Musil, Mannen utan egenskaper, övers. Irma Nordvang , del 1, s.  49-50) 

25/11 kl. 14: Upptäckte att Augustinus hade problem med vad vi idag kallar ”presentism”. Manikeismen ville kasta ut det gamla testamentet, då där fanns mycket som inte stämde överens med de andliga sanningar man ville leva efter. Augustinus följde deras synsätt ett tag men bättrade sig så småningom: 

”Jag visste inte att den sanna rättvisan inte dömer efter sedvänja utan enligt Gud allsmäktigs rättvisa lag, som bestämmer ländernas och tidernas seder, var och en för sitt land och sin tid, medan den själv överallt och för all tid är densamma, inte en här, en där, än si, än så. Enligt den var Abraham och Isak och Jakob och Moses och David rättfärdiga, liksom alla som prisats av Guds mun. De kallas emellertid orättfärdiga av de okunniga, av dem som dömer i en mänsklig domstol och mäter alla människosläktets seder efter sin egen måttstock. De gör då som en som inte känner till rustningar och inte vet vad som hör till vilken kroppsdel, och därför vill sätta en benskena på huvudet och foten i hjälmen, för att sedan klaga över att de inte passar; eller som en som när helgdag utlysts från middagen retar sig på att inte få lov att bjuda ut sina varor, fast han haft tillstånd till det på morgonen; eller som en som i ett hus ser en slav ta i något som inte ens munskänken får röra, eller ser något göras bakom stallet som inte är tillåtet vid bordet – som om han blev upprörd över att inte allt får göras överallt och av alla, när det nu är ett enda hus och ett enda hushåll. På samma sätt finns det människor som blir upprörda när de hör att de rättfärdiga på den tiden fick göra något som våra dagars rättfärdiga inte får, och att Gud föreskrev dem en sak, oss en annan, allt efter tidens krav, fastän alla lyder under samma rättvisa. Ändå ser de i en människa, en dag och ett hus hur olika föremål passar olika kroppsdelar, hur något är tillåtet eller påbjudet på en plats men förbjudet och straffbart därintill. Är då rättvisan föränderlig och skiftande? Nej, tiderna den råder över går inte i sträng takt, de är ju tider. Men människorna, vilkas liv på jorden varar en liten tid, förmår inte se sambandet mellan de omständigheter som styrt det som hänt i gångna tider och hos andra folk, och som de inte upplevt, och dem de själva har erfarenhet av; i en kropp eller en dag eller ett hus kan de emellertid lätt se vad som passar varje kroppsdel, varje tidpunkt, varje plats eller person. I det förra fallet tar de anstöt, i det senare hänsyn.” (Augustinus, Bekännelser III. 13, övers. Bengt Ellenberger)       

Detta är inte historisk relativism, om nu någon tror det, det är frälsningshistoria. Och jag skulle nog inte vilja att folk närmade sig historiskt material med en lika stark och orubblig idé om historiens mål och mening som Augustinus. Men det är under alla omständigheter bättre om människor börjar fundera på ”sambandet mellan de omständigheter som styrt det som hänt i gångna tider och hos andra folk, och som de inte upplevt, och dem de själva har erfarenhet av” än att de ger sig hän åt ohistorisk moralism.

20/11 kl. 07.45: Mycket speciell dröm. Vi befann oss hos ett äldre par i ett stenhus, som i medelhavsländerna. Mannen visade oss runt, instruerade oss kortfattat i hur saker och ting fungerade och var de befann sig – en brunn, en lång korridor som mynnade ut i en lund med apelsinträd – och gav intryck av att vara på väg att dra sig undan. Jag har inget minne av att nycklarna överlämnades. Huset låg vid foten av en kulle och själva byn, eller samhället, låg uppe på en platå. Vägen dit var kantad av vinodlingar, och ett otroligt ljust sken kom från himlen, inte svärtande och bedövande som i Provence utan glödande vitt som en solig dag på de brittiska öarna. Samhället bestod av en enkel bygata, men den visade sig ha en längre sträckning än vad man först kunnat ana. Skomakare, skräddare, hantverkare av alla slag med en uppsjö av lärlingar tycktes husera i de flesta av byggnaderna, som hade stora fönster mot gatan. Elever tog diktamen av lärare, eller spelade på instrument, fokuserade på sina noter. Det var inte dåligt med folk på gatorna, men i husen rådde, såvitt jag kunde bedöma, största koncentration. Jag hejdades plötsligt av en bekant från barndomen som jag troligtvis inte ägnat en tanke på tio år. Han förvånades över att se mig i byn och frågade mig vad jag gjorde där. ”Jag har blivit förvaltare på ett torp” svarade jag, och detta ”förvaltare” lyste för mig med något av samma självklara men halvförstådda innebörd som ordet ”ståthållare” måste ha haft för Sancho Panza. Jag hade kommit hem. 


20/10 kl. 17: Den yttersta hybridideologin

Det har ofta diskuterats på sistone huruvida politiska hybrider är möjliga. Kan man vara liberalkonservativ, eller går den huvudsakliga politiska skiljelinjen idag mellan det liberala och det konservativa? Kan man vara socialliberal, eller tar dessa komponenter ut varandra? Kan det kanske till och med finnas en liberal populism? Etc. För att göra saken ännu värre presenterar jag den yttersta blandideologin, konservativ-liberal-socialismen, som lanserades av Leszek Kolakowski:


”Hur man blir en konservativ-liberal-socialist

Motto: 'Var god rör er framåt bak i tåget!'. Detta är en ungefärlig översättning av en uppmaning jag en gång hörde på en spårvagn i Warszawa. Jag föreslår att den kan användas som slogan för en mäktig international, som tyvärr aldrig kommer att existera.

En konservativ anser:

Att i det mänskliga livet har det aldrig funnits, och kommer heller aldrig finnas, förbättringar som inte betalas med försämringar och nytt ont; således måste man, då man funderar på projekt för reformer och förbättringar, uppskatta deras kostnad.   Man kan uttrycka det på ett annat sätt genom att säga att åtskilliga onda saker är kompatibla (dvs. vi kan lida av dem helt och fullt och på samma gång), men många goda saker utesluter varandra, och därför kommer vi aldrig att kunna njuta av dem samtidigt helt och fullt. Ett samhälle där det inte finns något slags frihet och jämlikhet ligger helt klart inom det möjligas gränser, men en samhällsordning som kombinerar total frihet och jämlikhet gör det inte. Detsamma gäller möjligheten för en samexistens mellan planering och principen om autonomi, mellan trygghet och tekniska framsteg. Uttryckt på ytterligare ett annat sätt kan man säga att det inte finns något lyckligt slut på den mänskliga historien.

Att vi inte vet i vilken utsträckning som flera traditionella former för samhällslivet – familjer, ritualer, nationer, religiösa gemenskaper – är oumbärliga om livet i ett samhälle ska vara uthärdligt eller ens möjligt. Det finns ingen anledning att anta att vi ökar utsikterna till lycka, fred, trygghet eller frihet när vi förstör dessa former eller stämplar dem som irrationella. Vi har ingen säker kunskap om vad som skulle hända om t ex den monogama familjen upphävdes eller om den hävdvunna seden att begrava de döda ersattes av en rationell återvinning av lik i industriella syften. Men det vore klokt att förutsätta det värsta.

Att upplysningens fixa idé – nämligen, att avundsjuka, fåfänga, girighet och våldsamhet orsakas av brister i de samhälleliga institutionerna och att de kommer att utplånas så fort dessa institutioner reformeras – inte bara är högst otrolig och motsägs av all erfarenhet, men att den är riktigt farlig. Hur i all världen uppstod dessa institutioner om de så till den grad gick emot den mänskliga naturen? Att hoppas att vi kan göra broderskap, kärlek och altruism till institutioner är redan det en skiss till despotism.

En liberal anser:

Att den gamla idén, att syftet med staten är trygghet, fortfarande är relevant. Den förblir så även om idén om ”trygghet” utsträcks till att inkludera inte bara lagens skydd av privatpersoner och egendom, utan också vissa trygghetsåtgärder: att folk inte ska svälta om de är arbetslösa, att de sjuka inte ska dömas att dö i brist på medicinsk hjälp, att barn ska ha tillgång till utbildning – allt detta är också en del av trygghet. Men trygghet ska aldrig blandas samman med frihet. Staten garanterar inte frihet genom sina handlingar eller genom att reglera skilda områden av livet, utan genom att göra ingenting. Faktum är att tryggheten endast kan utvidgas på frihetens bekostnad. Oavsett vilket är det inte statens uppgift att göra människor lyckliga.

Att mänskliga samhällen hotas inte bara av stagnation utan även av tillbakagång när de inrättas på ett sådant sätt att det inte längre finns utrymme för personligt initiativ och uppfinningsrikedom. Mänsklighetens kollektiva självmord låter sig tänkas, däremot inte en permanent mänsklig myrstack, av den enkla anledningen att vi inte är myror.

Att det är högst osannolikt att ett samhälle i vilket alla former av tävlan har undanröjts skulle fortsätta att äga de nödvändiga incitamenten till kreativitet och framåtskridande. Mer jämlikhet är inte ett mål i sig, utan bara ett medel. Med andra ord finns det ingen anledning att sträva efter ytterligare jämlikhet om det endast resulterar i nivellerandet av de som har det bättre snarare än i upphöjandet av de underprivilegierade. Fullständig jämlikhet är ett ideal som förintar sig själv.

En socialist anser:

Att samhällen i vilka produktionen endast regleras av profitjakten hotas av lika svåra – ja, kanske svårare – katastrofer än samhällen där profitmotivet helt tagits bort från de krafter som styr produktionen. Det finns goda anledningar till att begränsa den ekonomiska friheten i trygghetens namn, och till att pengar inte automatiskt ska skapa mer pengar. Men inskränkningen av frihet ska heta just det, och inte kallas en högre form av frihet.

Att det är absurt och hycklande att dra slutsatsen att bara för att ett perfekt samhälle är omöjligt, så är varje existerande form av ojämlikhet oundviklig och alla sätt att göra profit rättfärdigade. Det slags konservativ antropologisk pessimism som ledde till den häpnadsväckande åsikten att varje form av progressiv inkomstskatt  är en omänsklig styggelse, är lika suspekt som det slags historiska optimism som lade grunden till Gulagarkipelagen.

Att tendensen att underkasta ekonomin viktig samhällelig kontroll bör uppmanas, även till priset av en ökad byråkrati. En sådan kontroll måste dock utövas inom den representativa demokratin. Således är det väsentligt att planera institutioner som motverkar det hot mot friheten som dessa kontrollmekanismers tillväxt utgör.


Såvitt jag kan se motsäger inte de här regulativa idéerna varandra. Det är därför möjligt att vara konservativ-liberal-socialist. Det innebär alltså att säga att de tre specifika benämningarna inte längre utgör valmöjligheter som utesluter varandra. Vad gäller den stora och mäktiga international som jag nämnde i början, så kommer den aldrig att någonsin existera, av den enkla anledningen att den inte kan lova människorna att de kommer att bli lyckliga.”

(ur Leszek Kolakowski, Modernity on Endless Trial)
         

torsdag 21 september 2017

Salig blandning

21/9: Tegnér och Joyce. Vad jag vet har ingen påpekat det märkliga förhållandet av Tegnér i ett av sina tal föregripit ett stycke i James Joyces Ulysses, närmare bestämt den sjunde episoden med dess besök på tidningsredaktionen, som modelleras på Odysséns berättelse om Aeolus och vindsäcken:

"då falla de store männen öfver dig, menniskoslägtets lycksaliggörare, verldens förbättrare, frihetens och ljusets ordförande på jorden, hvilkas tidningsblad äro idel sibyllinska blad, fullskrivna med gudasvar. Aeolus hade vädret i sin säck: och på samma sätt ha äfven desse tidsandan i sin skinnsäck, och släppa ut så mycket väder deraf som de behaga. Det kan icke nekas att de, som tiden nu är, hafva eller haft ett stort inflytande. De äro vindspelen, som häfva de råa massorna, de äro rökelsekaren, som sprida popularitetens söta lukt, de äro allmoseutdelarne af dagens odödlighet, som dock för det mesta är glömd i morgon." ("På Wexiö Gymnasium 1835", Samlade skrifter, vol. 8, s. 181)          

21/9: Scholarship. Då och då dyker det upp anglicismer som faktiskt fungerar. Ett sådant är "koka ner till", som det inte fanns någon riktigt bra motsvarighet till tidigare. Finns det några fler? Finns det något som borde lånas in? Då den akademiska världen ofta utgör ett avantgarde då det gäller att introducera mer eller mindre befogade nybildningar, tycker jag att det är märkligt att vi inte lyckats infoga ordet "scholarship". Bakgrunden är denna: jag tvingas då och då rättfärdiga att jag arbetar med ett ämne som heter litteraturvetenskap. Vissa hävdar att benämningen är missvisande, då litteraturforskning inte är en vetenskap, och i så måtto som de med detta menar någonting baserat på naturvetenskapens experimentella metod är det väl bara att hålla med. Ibland försvarar jag visserligen namnet genom att peka på den tyska beteckningen Litteraturwissenschaft, men jag vet själv att det inte utgör ett egentligt argument. På tyska betyder Wissenschaft snarast scholarship, medan det svenska ordet vetenskap kommit att bli nästan helt synonymt med naturvetenskap. Ytterst få humanister refererar till sin verksamhet som "vetenskap", däremot använder de ofta det skenbart mer neutrala "forskning". Det finns dock flera problem med ordet "forskning". För det första är "forskning" en aktivitet bland flera som en akademiker ägnar sig åt. Det administrativa brukar inte nämnas, så det kan vi kanske lämna därhän, men motsatsparet forskning (det man vill göra) och undervisning (det man tvingas göra) strukturerar de flesta akademikers självförståelse. Svenska akademikers överskattning av den egna forskningen och därtill svarande nonchalans inför undervisningskomponenten lämnar jag därhän och konstaterar bara att ordet forskning vanligtvis bara täcker en del av vår verksamhet. Därtill kan man fråga sig om inte "forskning" för gemene man väcker ungefär samma associationer som "vetenskap" (provrör, vita rockar etc.). Det jag vill komma fram till är att vi saknar ett mer holistiskt namn för det vi sysslar med inom humaniora, och där tycker jag att engelskans "scholarship" kommer närmast. Det tycks rymma på en gång författandet av nya texter, ägandet av ett vetande och förmedlandet av det, en ärlighet och sundhet i resonemangen ("good scholarship", lite som "good sportsmanship"), och slutligen en helt avgörande identitetsaspekt - att vara en scholar, en lärd. Tyvärr tvingas man ofta konstatera att i dagens litteraturvetenskap (där man sysslar med litteraturvetenskaplig forskning) företeelsen alltmer har kommit att smittas av de brister som jag nyss tillskrev namnet.  

17/09: Två halvor som inte passar ihop. En av samtidskulturens antinomier som stör mig allra mest är splittringen mellan ett alltför vetande förnuft och ett subjekt som alltmer reduceras till emotioner. Å ena sidan har vi Big Data, hälsoappar, gentest och annat, som med sina ofta kontraintuitiva resultat gör idén om sunt förnuft alltmer överflödig, å andra sidan en extrem känslighet som getts makten att förkasta förnuftets bud om det motsäger känslorna. Vi tycks liksom alltid befinna oss på en nivå över eller under den traditionella föreställningen om förnuftet som något resonabelt (som man kan resonera med), och som möjliggör kompromisser. Personligen finner jag hyperrationell autism lika lite tilltalande som infra-rationell hysteri.

15/9: Konservatism tycks betyda en av två saker: antingen ett realistiskt fasthållande vid de förolämpande enkla men i det långa loppet ofrånkomliga sanningar som alla visionärer aktivt försöker undfly, eller tvärtom - en visionär potentiering av det förhandenvarande genom minnet, kulturen. Den första varianten är svår att argumentera mot, men också svår att tilltalas av; den andra är mer medryckande, men den är också lätt att smula sönder intellektuellt.

12/9: I mina ehrensvärdska funderingar såg jag det ofta så här: den svenska litteraturen är en samling pinnar, granskog, oregelbundna stenar. (och när jag läser en svensk roman drabbas jag av en liknande synestesi: för mycket barr!). Jesper Svenbro är en av få som lyckats hitta en syntes här: ett sätt att se cypressen hos granen.

10/9: Något är fel i dygdernas och lasternas system. Vi torde kunna enas om att hyckleri är en av de mindre allvarliga lasterna - men varför ska den då vara så förbannat irriterande, ja, ibland till och med mer irriterande än själva grymheten?

27/8: Centrism. Om den ena änden av spektrumet utgörs av människor som tycker att det är rasism att dricka mjölk, och den andra av människor som kastar fyrverkeripjäser på demonstrerande asylsökande, känns det lite märkligt att säga att man "står till mitten" politiskt. Mer som att man längtar efter en helt annan dimension i den politiska rumtiden.

17/8: Statlig underhållning. Det var nog tio år sedan jag ägde en TV senast. Ibland leker jag med tanken på att skaffa en och bli del av den "goa, varma" gemenskapen kring SVT. Helt utan ironi tycker jag faktiskt om känslan av samtidighet som skapas av att titta på nyheterna samtidigt som stora delar av svenska folket. Den här texten påminner mig dock om vad jag får på köpet, och varför jag en gång slutade att titta på TV.

17/8: Var finner man samtidens sämsta språkanvändning? En stark kandidat är paratexterna till konceptkonstverk. En helt osannolik kombination av två prosagenrer som redan tagna för sig är vedervärdiga: prettoakademisk jargong och platta göteborgvitsar.

10/8: Fixstjärnor. För Dante utgjorde latinet inte ett språk bland andra, utan tillhörde en särskild kategori, skriftspråket (grammatica). Det avgränsas lättast mot folkspråket som ständigt skiftar genom tid och rum, och det har kommit till världen genom flera folks samtycke snarare än genom en utveckling på en enskild plats:

gramatica nichil aliud est quam quedam inalterabilis locutionis idemptitas diversis temporibus atque locis. Hec, cum de comuni consensu multarum gentium fuerit regulata, nulli singulari arbitrio videtur obnoxia, et per consequens nec variabilis esse potest. (De vulgari eloquentia bk. 1, IX, 11)

(Skriftspråket är ingenting annat än en uttryckets oföränderliga identitet på skilda platser och tider. Då detta reglerades genom många folkslags gemensamma samtycke, synes den inte vara utsatt för någon enskilds godtycke, och som en följd av detta inte heller kunna vara föränderlig.)

Sådana synsätt, och sådana värdesättningar, skulle inte överleva romantiken med dess föreställning om det levande talet och de enorma framstegen hos den komparativa filologin. Att vi har vunnit på det är lika ovedersägligt som att vi har förlorat något. Idén om modersmålet och det spontana talet hänger intimt samman med idén om nationalstaten - med dess fördelar men också dess nackdelar. Och att en sådan modell för språket ofta leder till felaktiga föreställningar om den projiceras på exempelvis det tidigmoderna Europa är uppenbart. Därför förvånades jag över att läsa hos Thoreau - som annars delar så många av de romantiska föreställningarna - ett resolut försvar för det oföränderliga skriftspråket:
 
"....there is a memorable interval between the spoken and the written language, the language heard and the language read. The one is commonly transitory, a sound, a tongue, a dialect merely, almost brutish, and we learn it unconsciously, like the brutes, of our mothers. The other is the maturity and experience of that; if that is our mother tongue, this is our father tongue, a reserved and select expression, too significant to be heard by the ear, which we must be born again in order to speak. The crowds of men who merely spoke the Greek and Latin tongues in the Middle Ages were not entitled by the accident of birth to read the works of genius written in those languages; for these were not written in that Greek or Latin which they knew, but in the select language of literature. They had not learned the nobler dialects of Greece and Rome, but the very materials on which they were written were waste paper to them, and they prized instead a cheap contemporary literature. But when the several nations of Europe had acquired distinct though rude written languages of their own, sufficient for the purposes of their rising literatures, then first learning revived, and scholars were enabled to discern from that remoteness the treasures of antiquity. What the Roman and Grecian multitude could not hear, after the lapse of ages a few scholars read, and a few scholars only are still reading it. However much we may admire the orator's occasional bursts of eloquence, the noblest written words are commonly as far behind or above the fleeting spoken language as the firmament with its stars is behind the clouds. There are the stars, and they who can may read them. The astronomers forever comment on and observe them." (Henry David Thoreau, Walden, kap. 3)

2/8: Humanismen är en antropologi: felanvändningen av ordet "humanism" i den politiska jargongen är välkänd, och bekant sen länge - man kan vända sig till Julien Benda som ägnar frågan en föredömlig utredning:

"Jag skiljer här humanitarismen så som jag förstår den - en känsla för den abstrakta egenskapen i det mänskliga, för 'hela formen av det mänskliga tillståndet' (Montaigne) - från den känsla som man vanligtvis betecknar med detta namn och som är kärleken till konkreta existerande människor. Den första av dessa rörelser (som rättare borde kallas "humanism") innebär anslutningen till ett begrepp; det är en rent intellektuell passion som inte implicerar någon jordisk kärlek; man kan lätt föreställa sig en varelse som fördjupar sig i det mänskligas begrepp och som inte har den minsta lust att ens se en levande människa [...] den andra rörelsen är ett känslotillstånd. Detta sentimentala slag av humanitarism, parat med glömskan av dess begreppsliga form, förklarar hur denna lära kan vara så impopulär bland många eleganta själar, vilka i den politiska ideologins arsenal finner två klichéer som de finner lika frånstötande: den patriotiska refrängen och den universella omfamningen." (Julien Benda, La Trahison des clercs, 1927) 

Klassicismen är en humanism: den rymmer såväl sympati med mänskligt lidande i dess allmänna form (tragedi) som världsvisdom, hånfullt avslöjande av det löjliga (komedi), såväl upphöjelse (ode) som kritik (satir). Dagens "humanism" är mer begränsad: den bevarar de tragiska och elegiska tonerna, men vill sällan ha att göra med den klokhet som finns hos de lättare arterna. Ibland tänker jag att det är denna inskränkning av genrerepertoaren som skapar sådan frustration, både hos de som kallar sig "humanister" och hos dem som de munhuggs med. Jag är inte säker på att det stämmer alla gånger att "livet är en tragedi för de som känner, men en komedi för de som tänker". Men att det finns en konflikt i själva tonen är uppenbart, och det är egentligen lika frustrerande för de som tänker tragiskt som de som tänker komiskt, i den mån de försöker göra sig förstådda hos varandra. Kanske borde ingen diskussion lyda under någon annan genre än Shakespeares pjäser, om vilken Samuel Johnson som bekant skrev att de var

"not in the rigorous and critical sense either tragedies or comedies, but compositions of a distinct kind; exhibiting the real state of sublunary nature, which partakes of good and evil, joy and sorrow, mingled with endless variety of proportion and innumerable modes of combination; and expressing the course of the world, in which the loss of one is the gain of another; in which, at the same time, the reveller is hasting to his wine, and the mourner burying his friend; in which the malignity of one is sometimes defeated by the frolick of another; and many mischiefs and many benefits are done and hindered without design."      

söndag 16 april 2017

Allmän adiafora


14/3 kl. 17.20: Flera gånger har jag hört hur konduktörerna ropar ut sin standardinformation på ett nytt, "personligt" sätt, genom bruk av annorlunda tonfall, effektsökande pauser och liknande. Det är förståeligt: eftersom de måste framföra detta standardiserade meddelande så många gånger, är det inte konstigt om de vill tillföra något eget efter ett tag (de glömmer visserligen att denna femtioelftte gång mycket väl kan vara den första för den enskilde passageraren). Det påminner mig - fast typiskt sett inverterat - om när skådespelare ska framföra några alltför kända rader ur en pjäs ("to be or not to be", "je n'en mourrai pas moins, j'en mourrai plus coupable") och väljer att antingen mumla fram den så att den ska slinka förbi eller i akut självmedvetenhet tematisera den genom överdrift. Både i fallet konduktörer och skådespelare bör man kanske inte tänka så mycket utan bara satsa på det som funkar.  

8/4 kl. 13.30: Våren lockar oss ner mot marken. Under vintern koncenteras cogitot till höghusets eller lyktstolpskraniets utkikstorn. Nu, när tjälen släppt, kan man blicka ut mot världen från markhöjd. Den känsla av förening som Stagnelius' "Till förruttnelsen" bygger på, och som ger den dess märkliga blandning av morbiditet, erotik och trygg idyll:

Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm 
    oss svartklädda brudsvenner följa. 
Vår bröllopssång ringes av klockornas malm, 
    och gröna gardiner oss dölja. 
När stormarna ute på världshavet råda, 
när fasor den blodade jorden bebo, 
när fejderna rasa, vi slumra dock båda 
    i gyllene ro. 


11/4 kl. 15: "Intressant" är ett märkligt ord. I akademiska sammanhang tillgriper man det gärna som en tom artighet när man vill avstå från ett värdeomdöme (dessa gör ju, enligt Kant, anspråk på universalitet...). Ändå tror jag att man, om man är någorlunda avspänd, rutinerad och ärlig, kan säga om något man själv producerat att det är "bra", medan det tycks som en orimlig förhävelse att säga att man skapat något "intressant".


15/4: Kan litteraturen hjälpa oss att förstå terrorismen? När frågan ställs på det sättet menar man vanligtvis någonting i stil med "kan litterär fiktion hjälpa oss att förstå terrorism", och på det kan man väl bara svara "ja", det vill säga, den kan hjälpa oss att förstå den företeelsen på samma sätt som man kan leva sig in i ofrivillig barnlöshet eller vad som helst annat som inte råkar vara ens Sitz im Leben. Men för att egentligen förstå terrorismen måste man snarare läsa äldre verk som motsvarar en mentalitet och erfarenheter som vilka sedan andra världskriget varit påtagligt frånvarande i den europeiska litteraturen. Som Torbjörn Elensky skrev nyligen:

"Dagens situation är inte ny, men den är förändrad, och både moderniteten och motståndet mot detsamma, den gamla motsättningen mellan abstrakta ideal och lokal erfarenhet, mellan civilisation och kultur, upplysning och motupplysning, utveckling och reaktion, har blivit på allvar globala. När vi förstår detta och hur det ska kunna hanteras kan vi börja arbeta konstruktivt"

Är det så kan det vara en poäng att inte se till litteraturens möjligheter som sådana, utan till litteraturhistorien. Vad som behövs är inte en rimlig förklaring via fiktionen utan en uppfattning om den speciella art av det sublima, som under mellankrigstiden kopplades till kritiken av moderniteten av kulturaristokratiskt snitt. De inslag som tycks oss så främmande och obehagliga i litteraturen under första hälften av 1900-talet, och som till och med humanisten Thomas Mann var tvungen att vrida och vända på innan han hittade en lösning som inte vette mot döden.        


16/4 kl. 20.00: Skribentens ansvar. Jag kommer på mig själv med att önska att jag vore (ännu) mer endimensionell, att jag bara hade starka åsikter och rimligt mycket på fötterna, och bara kunde hänge mig åt polemik. Överdrifter, bitande sarkasmer, epigrammatiska pisksnärtar, få ord på rätt ställe som drabbar som mördande bly, att inte vilja förstå vare sig mig själv eller min motståndare utan döda honom med ord - allt detta skulle passat mig förträffligt. Till och med (hemska tanke) den legering av hat och grafomani som ligger till grund för Célines pamfletter, och som idag upptar ca 20% av sociala medier, ligger nära till hands. Sådan tur att jag valt att inte bli skribent.

torsdag 9 februari 2017

Om man är en sådan som ofta räckte upp handen för att svara på frågor, eller som tar mycket plats i seminariediskussioner, får man ofta höra en rent socialpsykologisk förklaring av sitt beteende: det handlar om att "vilja synas" eller dylikt. Och så är det väl i någon utsträckning, det är svårt att komma ifrån. Men det är knappast hela förklaringen. Elias Canetti ringar in fenomenet väl:

"Jag tror nämligen att det hör till kunskapens väsen att den vill visa upp sig och inte nöjer sig med en enbart förborgad existens. Den stumma kunskapen förefaller mig farlig, ty den blir bara allt stummare och till sist hemlig och måste ta hämnd för att den är hemlig. Den kunskap som uppenbarar sig i och med att den meddelar sig till andra är den goda kunskapen. Visserligen vill den bli beaktad, men den vänder sig inte mot någon. Den smitta som utgår från böcker och lärare söker utbreda sig. I denna oskyldiga fas tvivlar kunskapen inte på sig själv, den får strax fotfäste och utbreder sig, den strålar och vill vidga allting. Man tillskriver den ljusets egenskaper, den snabbhet med vilken den skulle vilja sprida sig är det allra högsta, och man hedrar den genom att kalla den för upplysning. I denna form kände grekerna till den, innan den tvangs in i fack av Aristoteles. Man bör inte tro att den var farlig innan den uppdelades och konserverades. Som det renaste uttrycket för en kunskap som var oskyldig därför att den måste stråla ut uppfattar jag Herodotos. Hans indelningar följer folken eftersom de talar och lever olika. Han bekräftar inte dessa indelningar när han berättar om dem, utan han ger utrymme åt de mest olikartade företeelser i sin natur och skapar också utrymme hos andra som genom honom hör talas om detta. I varje ung människa som lär sig saker finns det en liten Herodotos och det är viktigt att man inte försöker pressa honom över hövan därför att man väntar sig av honom att han skall inskränka sig till ett yrke". (Elias Canetti Den räddade tungan, s. 301, övers. Hans Levander)

I det sammanhang som detta stycke plockats ur berättar Canetti också om hur hans ständiga beredvillighet att besvara lärarnas frågor ledde till utbrott av antisemitisk mobbning. Det visar något på mekanismen bakom, och riskerna med, den "sociala" tolkningen: man tillskriver de andra motiv de inte riktigt har, projicerar sina egna känslor av konkurrens på dem och frånkänner dem förmågan att helt enkelt vara intresserade av saker och ting. Antisemitiska konspirationsteorier eller Bourdieus sociologi fungerar lika bra som intellektuellt fundament.  

tisdag 29 november 2016

Tillägg

För ett tag sedan efterlyste jag texter om språk som var skrivna av andra än de "filiströsa kommunikationsteknologerna" till lingvister som vanligtvis uttalar sig (OK, jag kanske tog i en aning). Men i Mara Lees radiokrönika har vi ett ganska gott exempel på den genre jag efterlyser: ett inkännande försök, väglett av poetisk sensibilitet, att kombinera observationer av mentalitet med språkliga egenheter. Det är också ett sätt att värdesätta språket ur en annan synvinkel än bara "förståelse", vilken alltsomoftast uppfattas på ett mycket simpelt sätt. Folk som klagar på slappt språkbruk bör inte heller, vilket de ofta gör, skylla på att det försvårar kommunikationen eller blir otydligt. Det går alltid att få fram vad man menar - i värsta fall kan man kommunicera med ikoniska skyltar. Det är heller inte detta de egentligen menar - det är bara att detta sätt att resonera är det enda som går hem hos utilisterna. Vad det handlar om är estetiska och kulturella värden som kan gå förlorade.