tisdag 29 juli 2008

Oläst

Eftersom jag spenderat en stor del av sommaren med att täcka en irriterande lucka i min boklärdom är det rätt intressant och - det ska erkännas - betryggande att ta del av videoenkäten "Great unread books" (http://www.telegraph.co.uk/arts/main.jhtml?xml=/arts/2008/07/22/bonever122.xml).
Vad skäms man mest över att inte ha läst? Varför skäms man? Det här är intressanta frågor som säger en hel del om hur bokkulturen fungerar. Vad skäms jag över?
Mest skäms jag nog över att vara så dåligt bevandrad i nyare litteratur, men det är snarare en känsla av att inte vara hipp än att sakna något i mitt bagage inför evigheten.
Ibland är det helt oproblematiskt, och distributionen av litteraturhistoriska luckor kan tyckas harmonisk. Kanske rör det sig ibland om den typ av list som får mördaren att erkänna att han var på brottsplatsen för att sno en cykel - dvs. ett alltför villigt erkännande att inte ha läst en viss bok, en som man känner att man kan avvara, finns där för att täcka över en viktigare bok, graverande i sin olästhet. ("Nej, jag har aldrig läst L'éducation sentimentale. Har inte prioriterat den." (("OK, känns bra. Hoppas nu bara att han inte börjar prata om Paradise Lost"))).
I vissa fall anar jag att jag aldrig kommer att läsa boken, men kanske borde ha gjort det, och då kryddas skammen med ett föregripande av det egna misslyckandet. Det gäller sådana böcker som är nyttiga att ha läst men kanske inte alltid så kul att läsa. Hela bibeln och Platons samlade dialoger är exempel. Jag kommer troligtvis aldrig - åtminstone inte så länge mina intressen behåller sin nuvarande riktning - ha tillräckligt varken av tid eller entusiasm för att ta del av annat än valda stycken.
En annan typ av skam baseras på moralisk-politiska grunder. Jag brukar akta mig för att blanda in en slags distributiv rättviseprincip i hur jag fördelar min uppmärksamhet, men jag kan inte tycka annat än att det är märkligt att ha läst Carlyles Sartor Resartus men inte Eliots Middlemarch. Ibland lutar jag åt att tvinga mig själv till någon slags inkvotering av kvinnliga författare, eftersom jag är sugen på många böcker skrivna av kvinnliga författare, men ändå inte lyckas få tummen ur och få dem lästa. Selma Lagerlöf har jag läst beklämmande lite av. Man kan i sådana fall bli anklagad för en dubbel oupplysthet.
Men allt det här kan man sätta sig över. Rör det sig inte om snobbism rätt och slätt? Den verkliga anklagelsen gäller inte vad och hur mycket man har läst, utan hur pass koncentrerat. Här tror jag att alla kan känna sig skyldiga som med viss otålighet velat bli bevandrade. Musils Mannen utan egenskaper läste jag med så många avbrott och så slö uppmärksamhet att det känns som om jag inte läst den. För att ha någon nytta av att ha läst den - antingen utåtriktat i form av att skriva eller tala om den, eller inåtriktat för att ta till mig någonting - skulle jag behöva läsa om hela skiten (trösten är att man vid en omläsning ofta minns mer än man trodde, och att man ju måste börja någonstans). Kanske vore det mer intressant att se svaren på enkätfrågan "Vilka böcker har du läst slarvigt och utan att egentligen minnas dem?"

onsdag 23 juli 2008

Charm som kritisk kategori


Jag har på sistone tänkt en hel del på begreppet charm. Det torde vara rätt svårt att definiera, och ändå spelar det en stor roll för hur man, eller i alla fall jag, bedömer kulturprodukter. Vad är charm, eller snarare, vad menar vi när vi säger att en konstnär eller ett konstverk har charm? Etymologiska undersökningar leder ingen vart. Latinets carmen , vilket blivit franskans charme, betyder antingen (poetisk) sång, (muntligt framförd) dikt eller besvärjelse, trollformel. När vi talar om charm hos personer, att vissa äger förmågan att charma andra, borde det betyda ungefär "förmåga att trollbinda". Det ger en inte särskilt mycket att arbeta med, överfört till konstverk. Vi säger inte nödvändigtvis att en hypnotisk melodi är "charmig", det är inte det vi avser med "charm". Å andra sidan har ju ordet, applicerat på människor, en ganska precis betydelse, även om den är svår att ringa in. En människa kan ha massvis med auktoritet och verkligen ta kontroll över auditoriet utan att nödvändigtvis äga charm. För det krävs kanske subtila spår av ironi, underfundig humor och framförallt en särskild typ av tillmötesgående. Jag antar att vi letar efter analogier i konsten till den typen av stämningar. Men det kan ju också yttra sig på väldigt många sätt. Skulle man ta min karakteristik av den mänskliga charmen på allvar och medvetet eftersträva just de effekterna i ett verk skulle resultatet troligtvis bli kitsch. Men charm och kitsch kan ju inte vara samma sak. Är de relaterade? Kanske förbundna i en gemensam motvilja mot det gravallvarliga. Ändå finns det ju kulturprodukter som likt kitschen utgör (med Adornos karakteristik) "en parodi på katharsis" utan att nödvändigtvis äga charm. Ingenting är mer förfärligt än en publikfriande film inriktad på falsk försoning, vilken till på köpet inte är charmig. Samtidigt kunde charm tänkas samsas med de allra allvarligaste ambitioner. Mallarmé är ett exempel, Beckett ett annat. När vi upptäcker charm hos sådana författare framstår det ofta som ett nödvändigt tillskott av humor och ironi, som ger en slags fullhet åt verkets personlighet. Skulle charm alltså ha med mångsidighet att göra? Kanske. Utan ett nödvändigt tillskott av charm får de gravallvarliga författarskapen någonting tölpaktigt över sig. De riktar in sig på att vägra behaga, men just där ljuger de för sig själva eftersom de likväl koketterar med just denna vägran. (Stig Larsson framstod som charmig därför att han tycktes så medveten om denna lögn och den roll den tvingade honom att spela). Handlar det alltså om tillmötesgående, och hur man hanterar kulturproduktens oundvikliga karaktär av (i någon form) tilltal? Är det på så sätt en analogi till den mänskliga charmen?
Det här är helt spekulativt, jag får ge mig. Men jag vill ändå tänka att begreppet "charm" svarar mot en påtaglig egenskap hos vissa verk, att det inte bara är ett tomt ord, utbytbart med många andra som också uttrycker gillande. Men vad tusan är det egentligen?

torsdag 17 juli 2008


Eftersom jag för tillfället är bunden till staden och längtar till skogen får jag nöja mig med surrogat. Jag plockade därför upp en diktsamling med titeln Bäste herr Thoreau!, skriven av Ingela Strandberg. Det är en bok jag skulle ha velat läsa om jag fick gå omkring i skogen i Dalarna. Det är en bok jag vill läsa eftersom jag inte kan gå omkring i skogen i Dalarna. Är inte skriften en lysande uppfinning?

Titeln lyckas uttrycka ett visst tvivel över den skogliga ensamheten som ideal - ett anrop till Thoreau som också mynnar ut i ett möjligt ifrågasättande. Själva behovet av en närvaro i ensamheten säger ju redan allt om dess beskaffenhet - eller åtminstone någonting om hur dikt fungerar. Men den mänskliga ensamheten balanseras av den intensiva närvaron av myllrande liv - djur, mytologiska väsen, kanske även ting. Jag har för mig att Michelet förklarade häxeriets uppkomst med hur bondkvinnorna under arbetet sjöng mässande sånger till naturen och förverkligade en slags hedendom i protest mot den kyrkliga civiliserande auktoriteten. Något av denna hållning är Ingela Strandbergs, där hon identifierar sig med både ljusa och mörka naturväsen. Dikternas längtan rör sig inte mot den idylliska utan den vilda, spännande naturen, eller rättare sagt, mot en natur som överstiger den typen av mänskliga indelningar. Den grundläggande motsättningen mellan civilisation och natur är dock grundmurad. Thoreau sägs likt diktjaget känna igen

...........den ruttna lukten
av godhet. Den finns överallt.
Den smakar bärgning.
Den lämnar ingen fallhöjd öppen.
Ner med mig i diket, och upp!
Ni har rätt; en hund
skulle kunna göra det samma.

Kampen utkämpas mellan civilisationens avtäckande ljus - i form av den allegoriska figuren Mäterskan - och naturens okända mörker. Det är någonting okänt och måste förbli så, den bästa stunden är när hon ingenting vet. Därför föredrar diktjaget natten:

i mörkret
är allt likt och olikt bara
ett tunt tyg mot det jag inte vet.

Det rör sig definitivt om (natur-)romantiska dikter, och jag tror att diktsamlingen bör applåderas för det sätt den behandlar konventionella motsatsställningar snarare än att den egentligen övervinner dem. Ibland uppnår hon en precision i ordval och klarhet i bilderna som förmår ge nytt liv även åt traditionella teman - t ex den pastorala kontrasten mellan den stora och den lilla världen:

Alla mina resors slut
sänkte jag i Linnesjön.
Katedraler och torg, enhörningar
och besatthet blandades
i vattnets minne.

Den stora älgtjuren
kom och drack.

Jag blev enkel.
Som ett barn som klätt
på sig själv för första gången.