fredag 29 augusti 2008

Dagens ord

Dagens ord, eller kanske snarare uttryck, måste vara "pyssla om". Detta eftersom jag är sjuk och mer än någonsin skulle behöva bli "ompysslad". Varför är det ett så bra ord? "Pyssla" i sig är inte alls så kraftfullt, och verkar ha en alldeles för generell betydelse. "Jag vill ha någonting att pyssla med" - dvs. något litet som håller fingrarna sysselsatta: plockepinn, puzzle, flaskskepp, korsord etc. (Enligt SAOB ur den tyska roten pus- som också gett upphov till "puzzle", vilket alltså betyder "pyssel"). "Vad pysslar du med?" - om det sägs för att ställa någon mot väggen kan man här uppnå en effektfull kontrast mellan det pullinuttiga och det aggressiva. Men "pyssla" är i sig inte ett särskilt bra ord. Pyssla om, däremot, det är ett av de finare svenska orden. Just kombinationen av ett verb som antyder pillande smårörelser och lättare handarbete med den rumsliga bestämningen "om" - vad kunde vara tryggare? Jag jobbade i somras med en dement tant som regrederat till barnstadiet. Hon ropade på hjälp med förtvivlan i rösten. När jag frågade henne vad hon ville ha hjälp med fick jag det ärliga och på sitt sätt utmärkta svaret: "Jag vill bli ompysslad".

tisdag 26 augusti 2008

Tack Malte!

Jag ser att Malte Persson i Aftonbladet utvecklar vad han menade med sin "ofrivilliga kulturkonservatism". http://www.aftonbladet.se/kultur/article3179584.ab
Det är trevligt att se någon plädera för dessa saker på ett så sansat sätt, och jag kan inte annat än hålla med. Det har länge varit min övertygelse att "det konservativa etablissemanget" är en papperstavla för inbillade radikaler, och att detta - likt alla uppfunna fiender - bara fyller en ideologisk funktion. Jag delar även Perssons hållning, att det vore att föredra att göra uppror mot ett stelnat etablissemang, att det är mer smickrande att tänka sig själv i rollen av rebell. Men denna hållning saknar relevans. De intellektuellas kritiska roll i kampen mot kommersialismens mångtusenhövdade hydra, kan lika gärna vara minnets. Jag citerar Persson:

"Den intellektuelle bör vara oppositionell, men vad som är opposition förändras. En gång var det väsentligt att ifrågasätta latinstudiernas oproportionerligt stora roll i skolan. I dag är det väsentligt att med näbbar och klor försöka rädda de sista institutionerna för klassiska språk från nedläggning.
En gång var det både viktigt och kul att smäda Tegnér och andra klassiker ur kanon. I dag är det viktigt, men knappast lika kul, att påminna om att deras verk förblir oerhört värdefulla."

Att han skulle nämna Tegnér är nästan alltför passande, med tanke på att denne i "Konstnärn" tecknat en belägenhet som inte är helt olik den nutida intellektuelles:

"Du föddes tidens barn. Till liv och känsla väcks
du vid dess modersbröst. Fly, fly, det är förgiftat!
Sök dig ett annat hem, av högre andar stiftat,
i diktens rena luft, i minnets dalar väx!
Där lev, där bilda dig! Vänd sen, som man, tillbaka
en bjudande gestalt, en okänd, fjärran från;
men ej för att dess pris, dess lumpna nöjen, vaka,
men hämnande och sträng, som Clytamneistras son." (v. 1-8)

Om man bortser från det specifikt romantiska och storvulna i Tegnérs dikt är själva budskapet fortfarande (eller kanske "återigen") relevant. Man behöver inte utgå från att samtiden är "förgiftad" och att all stor konst tillhör det förgångna. Men uppgiften för den som är någorlunda orienterad i litteraturens och kulturens historia är att lyfta fram det som är av värde, oavsett eventuell ekonomisk lönsamhet och tillfälliga åsiktskonjunkturer. Vi kan inte fortsätta låtsas att det finns någon sorts storebror, ett etablissemang, som gör det åt oss. Vår statsministers favoritgrupp är Da Buzz. Vår verklige storebror är intresserad av vad som är lönsamt, eller möjligen vad som är politiskt anpassningsbart (märk ansträngningarna på kultursidorna att få de två att gå samman, som i hyllningskörerna till feministen Madonna). Det är också därför som Lars Mikael Rattamaas Svensk dikt, förstådd som anti-estetiskt nedrivningsprojekt av traditionen, är fullkomligt irrelevant.

Persson erbjuder mot slutet av artikeln en liten skeppskatalog över andra "ofrivilliga kulturkonservativa" (Gun-Britt Sundström, Camille Paglia, bl a). Det skulle förvåna mig om inte denna hållning blir allt vanligare framöver. Själv har jag delat den länge, och många med mig. Många - t ex universitetslärare - tycks i lönndom ha delat den samtidigt som de ansträngt sig att förneka det (möjligen även inför sig själva). Vad som behövs är att någon höjer sin röst och argumenterar på ett ödmjukt och sunt sätt utan att ge kritikerna anledning att komma dragandes med sitt etablissemangspöke. Och det här kan - jämte liknande artiklar, som t ex Svante Weylers inlägg om "högt" och "lågt" i förlagsbranschen - mycket väl vara början till en fruktbar debatt.

måndag 25 augusti 2008

Den bildade allmänheten

Ibland tycks litteraturkritiken beskäftig, uddlös och oförmögen till tydliga ställningstaganden. Det kan därför vara nyttigt att påminnas om vissa exempel på motsatsen. I en av sina bästa essäer, "Om inbilskheten", berättar Michel de Montaigne följande historia:
"Varför har vi inte sånt folk som dem jag nu ska berätta om? Dionysios den äldre värderade inget som han själv presterade så högt som sin lyriska produktion. Till de olympiska spelen skickade han förutom vagnar som överträffade alla andra i prakt också poeter som skulle framföra hans verser, med kungligt förgyllda och dekorerade tält och paviljonger. När de började framföra hans verser tilldrog sig först det behagfulla och utmärkta framförandet folkets uppmärksamhet. Men när de började fatta hur enfaldigt verket var blev de först föraktfulla, sedan allt fränare i sina omdömen och snart så rasande att de rusade fram och i vredesmod slog sönder alla hans tält och rev dem i småbitar. Och eftersom hans vagnar inte heller gjorde bra ifrån sig i kapplöpningen och fartyget som förde hem hans folk missade Sicilien och fördes av stormen till kusten av Tarent och krossades till vrak, blev folket övertygat om att det var gudarnas vrede och att gudarna precis som folket blivit vredgade över hans dåliga dikt. Och till och med de sjömän som hade klarat sig ur skeppsbrottet stödde folkets uppfattning." (Essayer, vol. 2, s. 414f. Övers: Jan Stolpe)

söndag 24 augusti 2008

Oönskad identifikation


Som jag tidigare nämnt har jag ägnat sommaren åt att läsa Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Jag har i stort sett inte läst något annat alls. Och trots en viss utmattning mot slutet av den sjunde volymen kände jag, nästan så fort jag stängt boken, en impuls att läsa om hela rasket från början. En praktisk anledning skulle vara att hitta rätt bland de hundratals partier jag strukit under eller markerat. Man tror alltid att man ska minnas, men det slutar med att man önskar att man gjort små utdrag och skrivit ner sina tankar. Dessa stycken har jag ibland strukit under för att kommentera saker som stil, särskilt lyckade bildspråksfyrverkerier eller intressanta psykologiska iakttagelser. Men eftersom På spaning är en bok som kommer en själv närmare än vad ens eget medvetande oftast gör, och eftersom dess motiviska material trots det specifika i tidsatmosfären är det mest allmänmänskliga tänkbara, blir det i ovanligt hög grad någonting personligt. Ofta har jag haft intrycket att det är mina egna tankar tänkta av en klyftigare person. I texten yttrar det sig ofta så, att de inledande meningarna i en betraktelse känns bekanta, medan resten av stycket levererar en utveckling på iakttagelsen som mitt slöa intellekt inte varit mäktigt (det här är ingen nedvärdering av mig själv, ALLA är ointelligenta jämfört med Proust). Jag får lust att skriva saker i marginalen i stil med "hade jag vid den tidpunkten då det och det hände vetat det här, skulle jag gjort så och så" eller skriva namn på vänner och anhöriga som på ett mystiskt sätt lånat ut sina karaktärsdrag till Prousts figurer. Jag ska ta ett exempel. Det var inte särskilt smickrande att känna igen mig i den groteske baron de Charlus. Jag syftar på hans neutralitet under kriget (och jag hoppas att likheterna stannar där). Psykologiskt reagerar han exakt likadant som jag själv gjort när jag funnit mig fången mellan två politiska läger, två uppdelningar mellan stridande parter, goda och onda idéer, etc. Den mentalitet som präglar många vänsterkretsar är inte olik den nationella krigsyran som skildras av Proust och som han kallar "lidelsens logik". Den bygger på glappet mellan en grupps intressen och det föregivet objektiva i de skäl och det förnuft som rättfärdigar engagemanget:

"De [nationerna] leds av en inre logik som ständigt stöps om av deras lidelser, på samma sätt som när människorna står mot varandra i en kärlekskonflikt eller en huslig tvist [...]. Den som har fel tror sig likväl ha rätt - så som fallet var med Tyskland - och den som har rätt hävdar ofta sin rätt med argument som tycks honom oomtvistliga endast därför att de stämmer med hans lidelser. Vill man i dessa tvister mellan individer vara övertygad om endera partens rätt är det säkrast att vara denna part, ty en åskådare kan aldrig hålla med honom lika oreserverat. [...] Det säkraste sättet att göra sig blind för det orättfärdiga i individen Tysklands sak och att ständigt erkänna det rättfärdiga i individen Frankrikes sak var inte för en tysk att sakna omdöme eller för en fransman att ha omdöme; det säkraste för såväl den ene som den andre var att vara patriot." (Den återfunna tiden, s 97f.)

Men de som saknar givna band, eller som har band till bägge parterna i konflikten? Charlus tillhör den sorten. Genom sina förbindelser med den bayerska aristokratin har han dubbla lojaliteter. Om man (som Charlus) står utanför lidelsens logik, har man möjlighet att se objektivt på saken, men just denna objektivitet kommer att leda till en oförtjänt stark kritik av den stridande part man för tillfället slagit läger hos:

"Då han var enbart åskådare samverkade allt till att göra honom tyskvänlig, eftersom han levde i Frankrike utan att vara i egentlig mening fransman. Han var skarpsinnig, och majoriteten utgöres i alla länder av enfaldiga; hade han levat i Tyskland skulle de tyska dumhuvudenas enfaldiga och lidelsefulla försvar av en orättfärdig sak utan tvivel ha retat honom, men nu levde han i Frankrike, och de franska dumhuvudenas enfaldiga och lidelsefulla försvar av en rättfärdig sak retade honom inte mindre. Lidelsens logik är aldrig - inte ens om den står i rättfärdighetens tjänst - oemotsäglig för den som inte själv är besatt av lidelse." (s . 98f.)

Effekten av neutraliteten är paradoxalt nog att fokus flyttas från sakfrågan (som man har möjlighet att behandla rationellt) till de mänskliga egenskapernas fält, där irritation över exempelvis självbelåtenhet och arrogans bildar nya kriterier på hur sakfrågan ska bedömas. Den erfarenheten har jag ofta gjort i vänsterkretsar, där ju massans kompakta okunskap, inskränkthet och oförmåga till självständigt tänkande i sig inte hindrat att de lagt sin röst för en rättfärdig sak. Ändå har jag ofta reagerat som baronen, och smickrat mig själv med hans "skarpsinne". Andra sätt att reagera känner jag också igen hos mig själv:

"Monsieur de Charlus var dessutom medlidsam till sin natur: tanken på en besegrad smärtade honom och han stod alltid på den svagares sida; han läste aldrig rättegångsreferat för att inte i sitt eget kött behöva lida den dömdes ångest och av det omöjliga i att mörda domaren, bödeln och folkmassan som jublade över att 'rättvisa är skipad'" (s. 99)

Den typen av medkänsla, som egentligen mest är ett hat mot den triumfatoriska självbelåtenheten, har ingenting med rättvisa och objektivitet att göra. Det handlar bara om ett missriktat överförande av mänskliga affekter på det saken gäller. I det påminner baronens förhållningssätt om "lidelsens logik". Men medan den sistnämnda baseras på att vara en av de stridande parterna, och på så vis är direkt, motiverad av driften till överlevnad, överför baronen de mänskliga affekterna utifrån. Konflikten utvärderas utifrån dess likhet med eller närhet till personliga glädjeämnen och irritationsmoment. Så betraktar han England som en nationernas "man av ära", och sådana har baronen stor erfarenhet av. Han vet vilken uselhet som döljer sig under den polerade ytan och den moraliska retoriken. Därför leds han till en omöjlig paradox:

"[...] samtidigt visste han att rötägg och fähundar som dem man möter hos Dostojevskij kan vara bättre människor, men varför han identifierade tyskarna med dessa har jag aldrig kunnat förstå, ty lögn och list är inte nog för att man skall kunna förutsätta ett gott hjärta, något som tyskarna veterligen inte heller har visat prov på." (s. 101.)

Jag skriver inte det här för att ta tillbaka tidigare ställningstaganden, göra avbön på något sätt. Jag har tidigare skrivit att ett visst mån av elitism, i meningen perfektionism, är ett ganska säkert värn mot massideologiska felsteg. Om man har ett kritiskt öga både för ideologin och för psykologin hos dess förkämpar riskerar man mindre att dras med i någon tvivelaktig politisk rörelse. Men det man kan få syn på hos Proust är den andra extremen som man också måste akta sig för.

tisdag 19 augusti 2008

Karl Kraus, reinkarneras så fort du bara kan!

Är det fel att låta sig provoceras av människor som verkligen inte vill en något ont? Troligtvis. Jag kan ändå inte smälta det nästan aggressiva koncentrat av fåraktig menlöshet som mötte mig på första sidan till Sydsvenskans kulturdel. Det gäller intervjuserien "Soundtrack till min sommar" där turen denna gång kommit till Jonas "Basshunter" Altberg, upphovsman till plågan "Boten Anna". Under den uppenbart lögnaktiga citatrubriken "Man kan inte ogilla reggae" får vi en högst oönskad inblick i hans sätt att tänka. Det hade räckt gott för min del om han varit en av tre tyckare, hejdade på stan. Nu får vi istället ta del av hans utvecklade funderingar kring sommar och vilken musik den bör ackompanjeras av, som i följande stycke, där det tautologiska på ett mystiskt sätt samsas med det individuellt smaklösa: "En bra sommarlåt måste ha en bra rytm, självklart. Sommarmusik ska ge en somrig känsla i magen, typ lite bongotrummor, lite oljefat och såna grejer. Det ger mig en sommarfeeling." Han förklarar att det ska vara musik som både går att "stå och gunga till" eller "bara brejka loss till." Själv dansar han dock inte: "Jag kan inte dansa men jag är en jävel på kärlek!" (obetalbart). Vi rör oss sedan från hans allmänna funderingar till mer specifika låttips, och här lyckas han få med både Inner Circles "Bad Boys" och Bryan Adams "Summer of 69". Och den som tänkte att den sistnämnda skulle kräva någon slags ursäkt, någon form av argumentation, lär inte bli besviken när han får ta del av "Basshunters" vältaliga plädering: "[...] det är en legend, den ultimata jävla, alltså vilken krog som helst i USA eller Europa eller whatever och du slänger på den du kan inte missa introt bara BANG! Alla blir galna när den kommer." Vidare anser intervjuobjektet att det bästa med sommaren är 1) "att alla brudar skippar alla tjocka kläder" och 2) "man är alltid fräschare med en bränna". Och det sämsta med sommaren då? "Den tar slut så jävla snabbt".
OK, jag vet att han inte har betalt för att vara originell eller smakfull, men det här var banne mig det mest banala och smaklösa jag hört på länge. Det är lönlöst att ställa mig frågan "Varför finns sådana människor?", ty det är en metafysisk fråga, känd som teodicéproblemet. Det är svårt för arma dödliga att förstå. Däremot kan jag inte låta bli att ställa mig - eller snarare Sydsvenskan - frågan "Varför får han breda ut sig på kulturdelens förstasida, och varför tycker någon att det är intressant/meningsfullt?".

torsdag 14 augusti 2008

Efter jobbet...zzzz

Eftermiddag, gradvis övertagen av slummer.
Utan att jag ännu sjunkit når mig de högsta skvalpen,
färgar stenen våt.

fredag 8 augusti 2008

Vad väntar jag på?


Film: Diskuterade just Spike Jonze' filmatisering av Maurice Sendaks Till vildingarnas land. Den skulle varit klar i år, nu läser jag att projektet skjutits upp till 2009 (beskrivs på IMDB som "in production"). Givet den ofrånkomliga risken för profanering av smått heliga barndomsminnen tänker jag mig att Spike Jonze kommer att klara det galant. Att utvärdera resultatet på ett nyktert och rättvist sätt kommer för mig att vara lika karaktärsdanande som svårt. Jag lånade och läste om boken för något år sedan (det exemplar jag läste som barn är försvunnet och boken finns inte i handeln) och var fortfarande imponerad: av bilderna, givetvis, men också av hur den enkla motsättningen mellan ordning och barbari hanteras på ett så balanserat sätt. Det finns ingenting predikande i boken, vilket annars legat nära till hands. Pojken tröttnar barbariet snarare än reagerar moraliskt. Dess allegoriska potential tycks heller inte begränsad till frågeställningar rörande barndomen och vuxenblivandet.

Bok: Läste nyss en recension av Pindaros Olympiska oden, i nyöversättning av den oförtröttlige Ingvar Björkeson. Nu får vi ta del av dessa segersånger på modern svenska, och även om det kanske inte känns som den mest aktuella antika litteraturen (OS gör varken till eller från, om ni inbillade er något annat) är det helt klart välkommet. Personligen har jag inte fängslats nämnvärt av Pindaros poesi, som fordrar mer sakupplysningar än t ex Propertius elegier (vilka fängslat mig). De löstagbara, epigrammatiska delarna är förstås flotta och skvallrar om en kvalitet som måste gå att återfinna på fler ställen. Det här är naturligtvis rätt tillfälle att försöka finna den. Men, den här posten handlar om vad jag väntar på, och till det räknas inte riktigt en bok som dimper ner i brevlådan om några dagar. Nej, vad jag väntar mig av Ingvar Björkeson (och har väntat på länge) det är en modern, rak, oförskämt prosaisk nyöversättning av Horatius. Ebbe Lindes översättningar är livfulla, men historien har varit omild mot många av de uttryck han använde sig av. Ingenting ger ett så arkaiskt intryck som käcka, moderna ordval ett halvsekel senare, och när jag läser ord som "knallhård", "mobben" etc tänker jag ofrivilligt på pojkar i äppelknyckarbyxor. Vidare är tendensen att smyga in hel- eller halvrim onödig (och i de alkaiska och asklepiadeiska metrarna direkt olycklig). Här finns något att uträtta för Björkeson. Det är nästan så man undrar varför vi inte fått någon Horatius, med tanke på valen av mer marginella översättningsobjekt (t ex De homeriska sångerna och Apollonius Rhodos epos om argonauterna). Ebbe Lindes översättning är väl inte lika solklart antikverad som Erland Lagerlöfs Iliad ("hurtiga svenner" stack i ögonen). Men vi behöver en Horatius, lika mycket för att täcka en lucka i kontakten med klassikerna som för att leva våra liv. Vad jag kan se är inte Pindarosöversättningen förtjänt av denna dubbla motivering.