Tips

Jag märker att jag har glömt tipsa mina läsare (alla ni myriader) om min väns sida Trevlighetsministeriet, en fortsättning på den legendariska sidan Kanton. Raljerandets konung, helt enkelt.

Good sex awards

Jag har inte riktigt bestämt mig vad jag tycker om årets nobelprisvinnare, och det är frågan om jag kommer att ha tid att grunda ett ordentligt omdöme. Men han har onekligen en förtjänst, som dessutom är ganska ovanlig: han kan skriva om sex på ett naturligt och vackert sätt. Vad jag vet finns det ingen positiv pendang till det "bad sex award" som delas ut för sämsta litterära sexskildring, men fanns det ett sådant kunde även den pokalen knipits av Le Clézio. Ta t ex följande stycke ur Révolutions (Allt är vind på svenska):

Dans la grande chambre il faisait sombre, sauf l'enseigne au néon qui écrivait en rouge After Hours, qui allumait une tache de crépuscule au plafond, et Alison etait arc-boutée sur le matelas, les yeux revulsés, son souffle court, son coeur qui cognait, Jean sentait la sueur couler sur ses joues, sur son dos, la sueur mouillait leurs poitrines et leurs ventres faisait un bruit de ventouse, et tout s'éclairait soudain, s'illuminait, d'une lueur nerveuse qu'on ne voyait pas avec les yeux mais avec toutes les fibres de son corps. D'une certaine facon, c'etait assez magnifique, au milieu de la violence de la ville, avec le bruit des autos en train de courir sur Jamaica Road et même les cris des ivrognes en bas dans la rue qui se battaient pour acheter vite leur dernier alcool. Jean et Alison etaient au centre d'une bulle de bonheur, non pas hors du temps, mais plutôt au coeur du temps, au point le plus chaud du réel. (Révolutions, Gallimard Folio, s. 307)

Jag har inte den svenska översättningen tillgänglig, så jag gör ett försök själv, fyllt av osköna nödlösningar:

"I det stora rummet var det mörkt, förutom neonskylten som skrev orden After Hours i rött och lyste upp en fläck av skymning i taket, och Alison spjärnade mot madrassen med uppåtvända ögonvitor, flämtande, med bultande hjärta. Jean kände svetten rinna på sina kinder, sin rygg; svetten blötte ner deras bröst, och deras magar gav ifrån sig ett ljud som av en sugkopp. Plötsligt lystes allting upp, sken till, i ett nervöst ljussken som man inte såg med sina ögon men med varje fiber av sin kropp. På sätt och vis var det rätt så fantastiskt: mitt i stadens våldsamhet, med bullret från bilarna på väg längs Jamaica road, till och med skriken från fyllona nere på gatan som slogs för att snabbt komma över sin sista alkohol. Jean och Alison befann sig i mitten av en bubbla av lycka, inte utanför tiden, utan snarare mitt i den, i verklighetens hetaste punkt."

Hans samlagsskildringar är bra på samma sätt som hans stil överhuvudtaget är bra: genom sin naturlighet, sitt alldagliga ordförråd, sin precision. Risken med denna stil - knappast begränsad till erotiska ämnen men kanske särskilt hotande då - är att han balanserar farligt nära en avgrund av banalitet. Balansgången blir naturligtvis särskilt prekär när man översätter. Den avslutande delen på stycket ovan låter riktigt illa i min översättning, men på något märkligt sätt träffar det i originalet helt rätt ton. (Kanske för att "chaud" översätts med "het", men på franska talar man inte om en "chaude" brud eller "chaude" sex). När tricket fungerar övertygar han oss om att det faktiskt kan vara på det sättet, att det banala inte är det falska. En mer stilistiskt driven prosa kunde missat detta enkla, självklart sanna. Det var vad Raymond Radiguet menade med sin ambition att "deniaisier les lieux communs" (återigen översättningsbesvär! Typ "ta oskulden av talesätten", "göra den konventionella visdomen mindre banal", "fylla kulturens förråd av typiska formler med ett nytt, självupplevt innehåll" etc).

Ålidhem brinner

Jag blev chockad över att se mitt gamla område, Ålidhem i Umeå, stå i lågor. Ännu mer chockad blev jag när fick den här artikeln förmedlad, och såg att min gamle vän Marcus är en av de drabbade. Han är alltså numera bostadslös, och hans som jag minns det magnifika och udda boksamling blev ett rov åt flammorna. Han berättade scenariot för mig: han hade blivit väckt på natten mot juldagen av sin bror, som ringde för att berätta att han hade blivit far, varpå Marcus lade märke till flammorna. Förvirrande för det mänskliga intellektet med skapelse och förstörelse så nära inpå varann.

Ett komplext öl

Jag fick ett sexpack med olika stoutöler i julklapp från jobbet. På ett av ölen stod följande beskrivning: "Chimay blue is a powerful and complex beer. It is best enjoyed at 10-12 degrees C." (min kursiv.) Vad menas med det? "Powerful" kan användas antingen i objektiv (hög alkoholhalt) eller subjektiv mening (stark smak). Men "complex"? Hur i helvete är ett öl "komplext"? Möjligen i meningen att dess tillverkningsprocess är särskilt komplicerad och att den innehåller många sorters råvaror, men förhöll det sig så skulle tillverkarna utan tvekan ha skyltat med det. Vill jag ens dricka ett "komplext" öl? Skulle jag vilja ha ett "problematiskt" vin? Jag känner mig lika förvirrad som Ulrich i Mannen utan egenskaper när han ser tidningarna skriva om "den geniala kapplöpningshästen..."

Engdahl ut, Englund in

Så avslutar alltså Horace Engdahl sitt uppdrag som Svenska akademiens ständige sekretare, och det får väl betraktas som en god nyhet. Inte för att han på något vis skulle gjort ett dåligt jobb, tvärtom. Men jag tycker mig ha hört honom i intervjuer klaga på hur tidskrävande posten varit, och att den kostat honom flera oskrivna böcker. Jag hoppas att de kan bli skrivna nu. Det är svårt att säga hur många gånger jag läst om Den romantiska texten, Beröringens ABC eller Stilen och lyckan, eller för den delen den märkligt förbigångna men lysande tankeboken Meteorer. "Saken" och "stilen" är liksom aldrig åtskilda hos Engdahl, och därför är det t om intressant när han påstår något jämförelsevis banalt, men gör det med precision. Även om det känts betryggande med en ständig sekreterare som skriver så bra, har jag ibland undrat om han inte skulle lämna ett större bidrag till svenska språket genom att själv skriva böcker på det.

Jag hoppas att samma påtvingade stumhet inte drabbar Peter Englund, som nu tar över posten.
Englund intervjuades i DN med anledning av tillträdet, och han gjorde som alltid ett sympatiskt och jordnära intryck. Jag antar att hans arbetarklasscred bidrar. Det sätter onekligen saker och ting i perspektiv när man läser att hans far var ölutkörare - man kan fråga sig hur många utländska akademisekreterare som har den bakgrunden. En sådan klassresa torde tillhöra extremfallen, men visar ändå på möjligheterna i det svenska utbildningssystemet.

Anders Olsson har nu hållit sitt inträdestal över lars Forssell, vilket jag gärna skulle läst. Inträdestalen blir ofta lite ansträngda, men den här gången var det upplagt för ett intressant möte mellan talare och ämne. Synd bara (och snålt av akademien) att talet inte finns att läsa på nätet, utan måste inhandlas, till ett pris som i antal kronor överstiger antalet sidor. Jag vet att man ska betala för kvalitet, men någonstans går gränsen.

Lägesrapport

Som jag säkert har ropat ut till den lilla värld som kan tänkas läsa den här bloggen, har jag blivit antagen som doktorand i litteraturvetenskap. Så jävla bra. För någon månad sen grubblade jag mig förtvivlad över hur jag skulle snickra ihop en utbildning och få ett jobb. CSN-resurserna sinade och jag skulle säkert behöva plugga två-tre år till för att bli gymnasielärare (vilket jag inte ens hade lust till). Lösningen skulle vara att bita ihop och knoga mig fram med halvtidsjobb inom vården och tråkiga kurser. Saker och ting såg inte bra ut, men jag lyckades ändå uppamma lite entusiasm inför att läsa franska och bli språklärare. Så fick jag ett brev med beskedet att jag blivit föreslagen som doktorand. Jag sprang ut i det yrande snövädret, började genast röka igen och var vaken i 24 timmar i en anspänning jag trodde skulle skaka livet ur mig. I och med att det formella beslutet återstod visste jag inte vad jag skulle göra, och bitvis önskade jag att jag aldrig blivit antagen, så att jag skulle slippa hoppas och frukta det värsta. Men nu verkar det avgjort: i tisdags var jag och träffade de potentiella handledarna och diskuterade mitt ämne. Det blir en fortsättning på min magisteruppsats, och kommer alltså att handla om genre och naturuppfattning i den deskriptiva landskapsdikten. Jasg har känslan av att det fortfarande finns en hel del att kika på, och att vissa perspektiv kan göra de här texterna intressantare än vad de verkar.

Jag tänker inte skylta med någon falsk blygsamhet. Jag tycker helt enkelt att jag förtjänat platsen. Huruvida mitt arbete var så mycket bättre än de andra sökandes kan jag inte ta ställning till, det enda jag vet är att jag lagt ner mycket tid på att bli bättre på mitt ämne. Ur en synvinkel har det kanske kostat en del i försakelser, även om saker och ting är mer komplicerade än vad den enkla polariseringen av "plugg" och "fritid" ger intryck av. Redan det faktum att man inte tänker på det sättet tror jag är avgörande. Man träffar många som pratar om att de vill doktorera, men som likväl tycker att man är konstig om man stannar på rummet och läser Moby Dick medan de tycker synd om sig själva i egenskap av fattiga studenter, lyssnar "ironiskt" på dålig musik och spelar TV-spel. Livet är ganska rättvist, kan man tycka ibland.

Jag fick gå hem med någon i lördags. Usch vad jag behövde det. Jag har omständigheterna till trots varit rätt nere i några veckor, men det är bortblåst nu (ett tag i alla fall). Utan att jag yttrat ett ord om det kunde min kompis höra en förändring i min röst och med kuslig precision gissa sig till den bakomliggande orsaken. Biologi ska inte underskattas, även om det säkerligen finns mer inspirerande världsåskådningar.

I onsdags åt jag ostron för första gången. Det var spännande och faktiskt ganska gott. Särskilt konsistensen var en positiv överraskning. Jag ingår numera i ett matlag med två andra studenter, vilka båda har lite annorlunda smak än mig. Enligt matlagets självutnämnde ostronexpert skulle jag låta ostronen stå framme ett tag tills de började "gäspa", då skulle de vara lättare att öppna. Varför är ett uttryck som "gäspa" om ostron ett slags självmedvetet tecken på världsvanhet? Liknande exempel kunde nämnas. I vilket fall som helst en förbannat lyxig middag med ostron och champagne och en passande avslutning på en trevlig termin. Huvudrätt: kalvhjärpar, potatispuré, haricots verts och rårörda lingon.

Igår när jag låste upp min cykel ställde en tjej in sin i stället, medan hon nynnade på vad jag uppfattade som opera. "Är det Trollflöjten?" frågade jag i ett patetiskt försök att skapa kontakt (jag hade ingen aning om vilken trudelutt det var). -"Nej, Messias. Händel." Hon försvann in i huset och trots att jag skämdes lite över mina bristfälliga kunskaper i barockmusik kände jag mig upplyft av situationen. Sånt där händer ibland i Lund och jag kan inte annat än tycka att det är lysande. Jag minns när jag hörde en alkis med röd näsa och träningsoveralljacka stå och diskutera Plinius den yngres brev, och de eventuella vittnesmål om reinkarnation som där står att finna.

Såg storfilmatiseringen av Köpmannen i Venedig (2004) igår. Jag gillade Al Pacinos nedtonade spel, som t om i de retoriska glansnumren bibehöll ett intryck av Shylocks skröplighet, en känsla av förtvivlan där patos inte är helt kongenialt med det yttrade utan bara dess bakomliggande, mer dunkla kraft. Det gick väl ihop med filmens tematik om lag och passion, ord och bakomliggande motivering. Tjusigt. Jeremy Irons var även bra som Antonio. I sin omänskliga magerhet påminde han en hel del om Kristus på Grünewalds Isenheimaltare och man såg genast vem som skulle agerat i passionshistorien. Kostymfilm är en av de passioner jag är minst stolt över, om någon undrar.

Eftersom jag är så otroligt down-to-date (eller vad motsatsen till up-to-date nu kan tänkas heta) har jag ingen koll på de bästa böckerna av år 2008. Kanske kan jag istället lista saker jag läst som jag tyckt varit intressant eller som gett mig fina upplevelser. Jag kan redan från början påpeka att det har varit ett magert läsår, i boktitlar räknat. Varför vet jag inte riktigt, jag har svårt att se ett system. Under året då jag jobbade heltid klämde jag 120 böcker; det här året då jag pluggat, jobbat halvtid och möjligen haft en aning mer "fri" tid, ser jag ut att hamna på ca 90. Nu spelar kvantitet ingen större roll; t ex var det ett medvetet beslut att mellan början av Juni och slutet av Augusti ingenting annat läsa än Proust. Och det var banne mig värt det. Alla andra böcker skulle vara löjliga att ställa upp bredvid På spaning i en tio-i-topp-lista, så jag skiter i det. I efterhand känns det nästan som om ett liv utan Proust vore på något märkligt sätt halvt, ungefär som att man efter att ha läst honom fått träffa de adoptivföräldrar man alltid undrat vilka de var, eller något i den stilen. Jag skulle inte säga att det vore boken att ta med till en öde ö; många av hans iakttagelser om människans natur väntar jag fortfarande på att få verifierade eller förkastade, och för det behövs ett socialt liv. Och om någon bok lär en att leva är det nog Prousts.

Mysteriet med de försvunna manuskripten

Det händer ibland att verkligheten själv erbjuder ett material som är så spännande att det enda en författare behöver göra är att förse det med gränser i tiden och ge det en viss enhetlig prägel. Historien om docent Anders Burius (1956-2004), Sveriges genom tiderna största boktjuv, är ett exempel. Dokumentären på P1 var bland det mest fängslande jag hört på länge, och eftersom jag inte hade lyssnat på programmet från början var jag en stund osäker huruvida det rörde sig om fiktion eller inte. Det är en berättelse som har allt: en karriärists uppgång och fall, en inblick i en exklusiv värld, en intressant psykologisk karakteristik av gärningsmannen. Den sistnämnda kan i tolkningen av Burius motiv och hans mentala profil tyckas lite förenklande - men det är detta jag menar med att "ge verkligheten en viss enhetlig prägel". Det är oundvikligt, och programmets upphovsman Jesper Huor har gjort ett bra jobb. Beskrivningen av klassresenärens och karriäristens makthunger - till större delen förmedlad genom tidigare kollegors vittnesmål - och hans professorskomplex ger lyssnaren en blandning av avsmak och sympati. Vad fick honom att under flera år som chef för handskriftssamlingen stjäla och sälja antika dyrgripar? Vad fick honom att sedan han ertappats och gripits, spränga sig själv i luften? Det är en oerhört spännande och tankeväckande historia, och jag tror inte att en deckare hade gjort min kväll bättre än det här.