tisdag 3 november 2009

Allmän adiafora VIII

Jag lever ett liv utan internet sedan jag flyttade, så uppdateringar här kommer att ske väldigt sporadiskt (de få tillfällen då jag sitter på jobbet och faktiskt har tid över). I alla fall, några extremt oviktiga anteckningar:

Fr 9/10 kl 22.30: Jag till D: "Den där killen är rätt dryg va?" D: "Nej, han är bara väldigt speciell. Och dum i huvet."

Lö 10/10 ca kl. 21.00: På puben drack jag en spektakulär – och, skall det sägas, mycket god – tjeckisk öl som serverades i ett timglasformat kärl med rundad botten, vilket hölls upprätt av en träram. Jag blev så förtjust i glaset att jag stökade runt i min väska under bordet för att bereda plats åt det och låta det slinka ner, och någon gång då måste min kamera ha ramlat ur, för när jag skulle plocka ihop mina pinaler låg fodralet gapande tomt på golvet. Kanske var det menat att ske: man tar något, man förlorar något, och jag antar att det till sist jämnar ut sig. Men hur jämnt? Vad som stör mig är inte så mycket den troliga diskrepansen i ekonomiskt värde, utan att glaset snarare är spektakulärt än vackert, och att det alltså är roligare att visa för andra än att titta på själv. Visa för andra, t ex genom att posta bilder av det, tagna med min digitalkamera som nu är ett minne blott.

On 14/10 kl. 20.00: Något fantastiskt har inträffat idag. Jag lånade en bok på universitetsbiblioteket full av understrykningar. Det är förvisso en styggelse att kladda i låneböcker, något som förvärras av de ofta helt galna partier som folk väljer att stryka under. Det är sant att det finns många sätt att läsa en bok, men jag har svårt att se hur tråkiga fackböcker kan vara en tillräcklig språngbräda för avantgardistiska utflykter i schizofren écriture. Romaner får gärna, åtminstone om de tillhört en privatperson och inte ett bibliotek, vara fyllda med märkliga streckningar och marginalklotter i stil med ”Jmf. Schopenhauer” eller ”Precis som Johan!”. Men om man stryker under i fackböcker är det för att ta fasta på det väsentliga och kunna gå vidare till nästa resonemang. Man bör då begränsa eller styra sina associationer, inte mobilisera dem i njutningens tecken.
Nu hände mig detta fantastiska: fackboken jag läste var full med understrykningar, men de var alla relevanta. Jag insåg efter ett tag att jag inte behövde göra egna anteckningar: när jag läst färdigt ett kapitel kunde jag helt enkelt gå tillbaka och se hur denne främling med kuslig precision ringat in just de punkter jag själv skulle ansett för de väsentliga. Jag var tvungen att tänka efter om jag inte själv var den skyldige, om jag någon gång läst boken men glömt bort det, men de tjocka blyertsstrecken röjde en person med mindre kräsen smak vad gäller pennor än jag själv.
Alltså är vad jag alltid kallat ”common sense” tillräckligt ”common” för att åtminstone två personer ska dela det! Vad ska jag nu ta mig till? Finns det någon möjlighet att muta bibliotekarierna och få en lista på de som lånat boken tidigare? Desperata planer tar form inför denna fladdrande gnista av hopp. Är det en man ska han bli min bästa vän. Vi ska spendera kvällarna med intellektuell genomskinlighet och promenader i parker som liknar våra själar. Till slut kommer en hand på den andres axel eller bara en blick vara nog för att kommunicera våra tankar. Är det en kvinna…

To 22/10 kl. 13.30: Jag har alltid varit förtjust i Isaac Babels beskrivning av den odödlige judiske gangstern Benja Krik: ”Han hade en chokladbrun jacka på sig, gräddfärgade byxor och hallonröda stövletter.” Idag tog jag på mig en vinröd kofta, bruna manchesterbyxor och oxblodsfärgade lackskor. Det såg ut som kalops med rödbetor, eller som Tizians Den flådde Marsyas.

26/ 10 kl. 19.00: Radiomusiken på gymmet infiltrerar mitt medvetande, och jag tvingas reagera på de löjliga texterna för att bevara mitt sinne rent (att glömma går inte, jag minns dåliga texter lika ordagrant som de bra). Det kan t ex se ut så här:

She’s like no other girl i’ve ever met before
She’s nothing like your average neighbourhood whore
I can’t find the words to describe this girl…

(Schlagertext anno 2009, upphovsman för mig okänd och får gärna förbli så)

Halvmumlat sarkastiskt svar: ”Vad säger du, lilla vän? Är hon inte en hora? Och du är så paff att du inte kan hitta ord för att beskriva henne? Slutledningsförmågan säger mig att ordet du letar efter är madonna…”

måndag 7 september 2009

Anteckningar


Jag hörde nyligen talas om tv-spel baserade på Den gudomliga komedin och på den grekiska mytologin, det senare ett slagsmålsspel av typen Street Fighter II där olika gudar utmanade varandra på envig. Hur det förstnämnda skulle ta sig ut är svårt att föreställa sig: vad har man för användning av en hjälte vars enda handlingar är att se, fråga, vandra och emellanåt svimma av skräck? Ska man trycka en speciell kombination av knappar för att bryta lemmarna av de arma stackarna i självmördarnas skog? Sparka ner Farinata i sarkofagen igen? Klara marschen uppför reningsberget på så kort tid som möjligt?
Den här typen av adaptioner är enligt mig djupt förkastliga, men inte av den anledningen att de skulle popularisera och trivialisera högkulturellt stoff. Tvärtom kan man anklaga puckona till spelfabrikanter för en viss snobbism, en flirt med högkulturen i brist på egen fantasi, men dessutom, och allra viktigast: anklaga dem för en brist på insikt i de olika mediernas sätt att fungera. Ofta är det den aspekten som stör mig med adaptationer. Det varnande exemplet förblir Kubricks Lolita, där filmmediets koncentration på yttre handling lämnar ett rätt svagt skelett. Boken bars upp av jagberättarens personlighet och de speciella tolkningsproblem och finesser som härrör ur hans monolog. Vi har bara kvar avledda tematiska inslag berövade sin estetiskt effektiva funktion. Å andra sidan är det förvånande att film- eller tv-spelsmakare lagt ner så lite energi på att ge oss varianter av Iliaden, en bok så filmisk och fylld av action att den nästan känns meningslös som litteratur, som om den store Homeros skulle kunna klandras för bristande insikt i sitt mediums egenskaper.

Jag har försökt tycka om deckare, delvis (det ska medges) för att framstå som en ”sympatisk” och ”öppen” människa, som ”folk” är mest (de läser nämligen deckare, visar det sig). Men med några få undantag – Chesterton och Conan Doyle, där jag i ärlighetens namn mest har ett kulturhistorisk intresse och är rätt ointresserad av de generiska elementen – strandar mina tappra försök på det faktum att jag inte tycker om spänning. Inte på film, inte i böcker, inte i verkliga livet. Jag vill att så lite som möjligt ska hända, men att det som händer sker med stil.

”Inte oumbärlig” läser jag i en text och måste koppla om i hjärnaktiviteten för att få fram betydelsen ”umbärlig”. Dubbla negationer har alltid tyckts mig jobbiga, då de illustrerar det problem jag har med all formell logik, all matematik och dylikt. Icke icke-A = A. Punkt slut. Tolkningen av textens innebörd stängs helt av till förmån för en rent mekanisk operation. I efterhand känner jag inte att jag i någon nämnvärd mening har förstått det jag läst, bara att jag tillämpat en regel, och resultatet av tankeoperationen är en tautologisk besvikelse. Jag kan naturligtvis (jag är inte fullt så imbecill som jag kan verka) förstå riktigheten av regeln, i meningen att jag kan förstå varför det måste vara på det viset. Men regeln befinner sig på ett så abstrakt och generellt plan att själva lyckan i det hermeneutiska pendlandet mellan min privata språkvärld och textens helt försvinner. Jag utför bara en handling som lika gärna kunde vara påbjuden av en mer självsvåldig auktoritet än logikens. Går det överhuvudtaget i den meningen att förstå logik annat än i denna splittring mellan abstrakt regel och mekaniskt tillämpande?

Ibland känner jag mig böjd att acceptera en teoretiskt ohållbar platonism i synen på översättningar. Att det faktiskt skulle finnas uttryck på olika språk som exakt förkroppsligar (känslan, och metaforen jag använder för att beskriva den, kan ha en hel del med ljud att göra) varandra. Så tycks mig t ex engelskans ”well nigh” exakt motsvara svenskans härliga och underanvända ”hart när”, och tyskans ”bitte schön”, uttalad med ett visst beklagande tonfall, exakt motsvara frasen ”nigga please” på afroamerikansk slang.

Kvinnor är lika gåtfulla för mig som de var för Henry James. Eller för vilken Henry eller James som helst, för den delen.

Nej, inte det jag sa då, inte heller det jag sa vid den andra tidpunkten…det krävs ett rejält sinne för ironi för att förstå en människa vars enda önskan är att världen ska vara full av överraskningar, och som, om han inte finner dem där, tvingas göra grovjobbet själv.

Svårt att säga om natten är svaret på dagens gåta eller tigandet i brist på ett sådant, eller om det går på ett ut.

Det är omöjligt att vara glad och förtvivlad samtidigt, det är uppenbart. Men kan man vara glad och arg samtidigt? Det tycks inte troligt. Och ändå är det bara utifrån ett sådant sinnelag det skulle vara meningsfullt att betrakta livet som en kamp.



onsdag 12 augusti 2009

Personliga nyheter


Fotoutställning, Berlin

Rådjurskid, Södra stavsudden



Otäck bagge, Tararp




Höga fönster, Lund


Grillfest chez les Vanek


Sommarläsning, Tararp


Skymning, Lund


Ghettohästar, Berlin


Johannes med psykedelisk väst, Gagnef


Osmaklig morgonrock, Ludvika


Stilleben med smultron och blåbär, Ludvika







James, Berlin





Eriks förmiddagste, Lund


Emma, någonstans på väg till Skärgården


Någon ö i skärgården


Midsommarbordet dukas, Södra Stavsudden



Jag antar att jag borde uppdatera bloggen nu, men vet inte riktigt vad jag ska skriva. Det här har ju aldrig varit en dagboksblogg, även om vissa inlägg varit lite åt det hållet. Å andra sidan känner jag att bloggen trots allt fåneri blivit lite väl seriös och att det tar för lång tid att författa ett inlägg. Tanken är väl ändå någonstans att det ska vara både högt och lågt, och eftersom jag inte har tid att driva en seriös litteraturblogg med recensioner av nya böcker etc kan jag lika gärna sluta låtsas. Det är lika skadligt för anden att ha ett system som att inte ha det, som bekant. Och därför måste man ha bäggedera. Alltså, några meddelanden om sommaren, min livssituation etc:

Om inget oförutsett händer flyttar jag in i Gurras lägenhet kring den 15/8. Jag behöver ett miljöombyte, så enkelt är det. Det är naturligtvis ironiskt att jag flyttar till Malmö nu när jag arbetar i Lund och dessutom framöver kommer att få allt mindre tid till annat än att läsa och skriva. Men den här staden har gett mig vad den kunde, misstänker jag. Tröga och bekväma drömmare som undertecknad får ytterst sällan impulsen att förändra någonting i sitt liv, och när impulsen väl kommer måste de snabba sig att gripa möjligheten innan den glöms bort. Det är ungefär som för rökare, som väl ungefär en gång om året känner lusten att sluta röka, men skjuter upp beslutet och nästa dag har glömt bort impulsen. Och vanligtvis ångrar man saker man inte gjorde i mycket högre utsträckning än de saker man gjort, eftersom dessa senare i efterhand, även då de i sig inte var särskilt minnesvärda, kan ses som början på ett händelseförlopp med en massa intressanta och oväntade inslag. Enkel läxa, men svår (åtminstone för mig) att tillämpa i praktiken. Jag har gått runt i Lund, som jag fortfarande tycker är Sveriges vackraste stad, och tänkt på allt jag kommer att skiljas från. Men ändå måste jag bort, även om det innebär en flytt till betongklumpen Malmö.

Det har varit en bra sommar.

Mitt avhandlingsarbete under sommaren har inte utmynnat i mycket mer än upptäckten att jag kanske varit på fel väg tidigare. Jag är nu tillbaka till noll på sätt och vis. Å andra sidan är dessa negativa upptäckter i all sin nedslående kraft önskvärda, särskilt på ett tidigt stadium. Jag saknar inte idéer och kan fortfarande välja en helt annan vinkling på ämnet. En del lustläsning har jag också hunnit med. Jag har spätt ut mitt 1700-talslässchema med lite Gerard Manley Hopkins, lite Inger Christensen och annat, mest för att orka hålla igång med läsning överhuvudtaget (jag fungerar så, studier ska fan i mig vara kul). Jag läste bl a om Nabokovs Pnin, klämde Paradise Lost en gång för alla och läste Hegels Inledning till estetiken, som det kändes som om jag redan läst hundra gånger (inflytelserika klassiker är ibland tråkiga, eftersom argumenten använts av andra så ofta).

Jag har hunnit med tre resor. Midsommarhelgen spenderade jag i Stockholms skärgård, där jag inte varit sedan jag var för liten för att nu komma ihåg någonting. Således en rätt exotisk upplevelse att klampa runt på klipporna och i den massiva undervegetationen på de alldeles nyss (typ sjuhundra år sedan) ur havet höjda stenarna. Vi körde runt mellan öarna och kände oss, med Descartes ord, som "naturens härskare och ägare" (maîtres et possesseurs de la nature). Upplevelsen är inte vanlig för mig, då jag saknar relation vare sig till motorbåtar eller jakt, och brukar se naturen som en plats där man försvinner eller täcks över av någonting större. Man känner sig inte då som om man härskade över den, utan snarare som en slags gäst på nåder. Nu, däremot, låg skapelsen öppen för mig. Det var bara att välja en egen ö för dagen och köra dit. Emma (från Malta) hann med att spela in en kortfilm i en skuggig glänta med mig och Erik i svart respektive vit fluga, med fågelkvitter och min (troligtvis på flera punkter felaktiga) recitation av Dante i bakgrunden. Kanske kommer alstret att visas på den maltesiska kortfilmsfestivalen. Några veckor efter hemkomsten bar det iväg till mor i Ludvika, där jag mest låg på sofflocket, läste och åt kakor jag varken bakat själv eller köpt på kondis. Helgen spenderade jag i Gagnef, på festival för första gången sedan 1998 (!). Det krävs psykiska regressioner för att verkligen få en att känna tidens flykt. Naturligtvis var det värt det, och naturligtvis var det skitigt och jävligt som festivaler alltid är.
När jag skriver det här är jag nyss hemkommen från min tredje resa, en vecka i Berlin. Jag stack dit med min gamla kompis Elin, som jag inte pratat med på fyra-fem år men som hittat mig via institutionens hemsida. Hon hade under tiden hunnit med att gifta sig med sin James, och nu stack de på resa tillsammans med hennes bror Anton och hans flickvän Mia. Vi hyrde en sjysst lägenhet i Friedrichshain, strosade runt och hängde med en liten kontingent av inflyttade skottar. Vi hann med en äkttysk ölfestival, där vi satt en eftermiddag och ägnade oss åt en aktivitet jag glömt bort, nämligen vad skottarna kallade "mullet-spotting". Vi körde ölspelet, så att om någon pekade ut en hockeyfrisyr fick alla de andra ta en klunk öl. Om man såg en som gick nedanför axlarna var de tvungna att tömma glaset. Det gav rik utdelning, och om man tröttnade på hockeyfrillor kunde man alltid titta på tyskar som åt grisansikten på papptallrikar, hiskliga fysionomier som pressade i sig smördrypande korvar eller drack enliterstop med öl i ett svep. "Dessa människor borde förbjudas att visa sig i sportdräkt" skrev Vilhelm Ekelund under sin Berlintid, och observationen stämmer lika gott idag. En resa som faktiskt var avkopplande, vilket resor sällan är för mig. Jag avskyr smutsen, oväsendet och de äckliga levnadsomständigheter man oftast tvingas till som turist i storstäder, men i och med att vi hade egen lägenhet var det inget stort problem. Och det totala lugnet i Friedrichshain klår det mesta. Det är som om människor inte ens pratar högt på restauranger och caféer, och det är svårt att tänka sig att den lilla oasen ligger inklämd mellan de bullriga Warschauerstrasse och Frankfurter allee. Jag känner mig utvilad trots enorma mängder öl och långa dagsmarscher. Nu gäller det bara att använda de sista veckorna i augusti till att få ur mig några sidor av avhandlingen, eller åtminstone teckna ner några idéer.

söndag 12 juli 2009

Dagbok efter Pasolini


Jag har roat mig med att från minnet översätta en dikt av Pasolini, "Diario". Det visade sig givetvis i efterhand att jag mindes en del rader helt fel, men just det faktum att den spökat i huvudet på mig de här dagarna borde på något sätt kvalificera mig för att göra översättningen con amore. Med tanke på mina knappt existerande kunskaper i italienska språket är det väl den typen av mirakel som krävs. Det ska sägas att jag tycker att dikten är på en gång fantastisk och rätt dålig, om nu något sådant är möjligt. Den innehåller inte mycket av det jag vanligtvis söker efter i dikter. Det vimlar av stora ord som inte knycklats in i bilder eller låter sig skymtas från sidan (existens, strålande, mysterium, sagolik, lycka, synder, outsäglig etc) och det ger en nästan genant direkthet till dikten, kanske ännu tydligare i min översättning. Å andra sidan får väl en dikt med titeln "Diario" (dagbok) vara just så oförställd. Det är i vilket fall som helst villkoret för den uppriktighet gentemot det egna jaget som bär upp hela dikten och gör den så bra - den så fint fångade känslan av annanhet i djupet av en själv. Jag förtjusas framför allt av hur Pasolini placerat utkikspunkten över jaget bortom de mänskliga känslorna - bortom lycka, bortom ånger och moral. Blicken kombinerar barnets storögda betraktande med en djupt känd erfarenhet, men det är en erfarenhet som är sann mot erfarenhetens väsen och inte nöjer sig med en tillrättalagd bild av den. Diktens titel framstår nästan som ironisk, eftersom det här är precis den typ av saker man inte skriver i en vanlig dagbok. Dagboksanteckningar uppehåller sig så att säga vid etapper av en resa, medan Pasolini ger sig i kast med resans väsen och slår fast dess oavslutade karaktär. Det skulle i sig göra varje enskild anteckning meningslös: allt förändras, ingenting förändras, kvar finns bara det "outsägliga" och rörelsen "från strålande dag till strålande dag".


Diario

Adulto? -Mai - mai - come l'esistenza
che non matura - resta sempre acerba,
di splendido giorno in splendido giorno -
io non posso che restare fedele
alla stupenda monotonia del mistero.
Ecco perchè, nella felicità,
non mi sono abbandonato - ecco
perchè nell'ansia delle mie colpe
non ho mai toccato un rimorso vero.
Pari, sempre pari con l'inespresso,
all'origine di quelle che io sono.

Dagbok

Vuxen? Aldrig - aldrig, likt existensen som inte mognar,
utan förblir ett kart från strålande dag till strålande dag,
kan jag inte annat än att förbli trogen
mysteriets sagolika enformighet.
Det är därför jag aldrig gett mig hän åt lyckan -
det är därför jag i vånda över mina synder
aldrig rörts av verklig ånger.
Jämlik, alltid jämlik, med det outsägliga
i själva källan av det jag är.


+ tillägg: om direkthet i poesi. Jag reagerar på samma sätt inför vissa dikter av Konstantin Kavafis, Göran Sonnevi och andra. Just avsaknaden av bildlighet skrämmer på något sätt. När jag nu i efterhand går igenom översättningen märker jag att jag översatt "acerba" (dvs. "omogen") med "kart" - och alltså förvandlat ett adjektiv till ett substantiv, och på så vis tagit första steget mot en konkret bild, en bild som inte har någon grund i originalet. Jag kan rättfärdiga mitt val med att jag var tvungen att undvika upprepning genom orden "mognar" - "o-mogen". Italienskan "acerbo" är ju inte en negation av "maturo", och då det därtill har bibetydelserna "sträv", "syrlig", tänkte jag att det var tillåtet. Men det är egentligen inte det intressanta. Varför är direkthet genant?

lördag 11 juli 2009

Allmän adiafora VI


Onsdag 20/5 kl. 09.10: Jag vaknade och insåg att jag inte hade någon frukost hemma. Utan att bry mig om kaffe eller morgoncigg drog jag på mig kläderna och gav mig iväg till Hemköp. Men när jag öppnade lägenhetsdörren satt det en liten vit katt utanför, och utan att jag i mitt omtöcknade tillstånd hann blockera vägen sprang den i mitt hem. Med en blandning av truganden och svordomar jagade jag efter katten som ilade runt och gömde sig under soffa, säng och andra skrymslen. Till slut var jag tvungen att åla in under sängen och med ett ganska bryskt grepp fatta tag i den och släppa ut den i trapphuset. Jag tog för givet att det var en utekatt som av misstag släppts in och försökte locka med mig den ut. Jag gick före och försökte locka med mig den, då jag befann mig i en ned- och den i en upptrappa, och våra ansikten följaktligen i jämnhöjd, stannade den och bara tittade på mig. Då såg jag att den hade ett blått och ett brunt öga. Fortfarande förvirrad gnuggade jag mig i ögonen och väntade mig vad som helst: en plötslig scenförändring, uppvaknandet ur verklighetsdrömmen, att katten skulle börja tala till mig med mänsklig röst och sträcka fram en magisk biljett, eller något i den stilen. Resten av dagen normal.

Fre 11/7 kl. 20.40: Jag har under sommaren prenumererat på Sydsvenska dagbladet. När jag sitter på tåget till Malmö ser jag att en gubbe mittemot sitter och läser den. Men hans tidning är annorlunda än den jag läste på morgonen: B-delen har en framsida med texten "Därför är kulturen vänstervriden". Jag kan inte minnas att jag läst en sådan artikel, inte den morgonen och inte heller någon gång under de tre-fyra veckor jag fått tidningen i brevlådan. Han måste alltså läsa en tidning som är över en månad gammal, vilket det ju i och för sig inte finns något vettigt argument varför man inte skulle göra.

onsdag 1 juli 2009

Willy Kyrklund 1921-2009


Jag kan inte låta bli att, om än något försenad, skriva någonting om Willy Kyrklund, som i lördags gick bort, 88 år gammal. Nyheten kom till mig via DN som jag läste ute i stugan, och utan tillgång till internet började jag teckna ned en liten minnesskrift. Här kommer den i alla fall:


En av Sveriges största prosakonstnärer har gått ur tiden. Det har ofta påpekats att Willy Kyrklund var en av få svenska författare av otvivelaktig nobelprisklass. Samtidigt fanns det någonting sökande i hans författarskap som gjorde honom svår att tänka sig i sådana sammanhang. Han skapade aldrig ett stort, officiellt verk - hans livsverk består av ansatser, skisser till problemlösningar. Vid ett tillfälle talade han om sina böcker som "broschyrer", syftande på deras ringa omfång. Han kunde lika gärna använt ordet "pamfletter", om inte det ordet associerats till realpolitik och förenklande retorik. Trots hans mästarhand med pastischen, och dess förbundenhet med lekens och imitationens glädje, märker man sällan lusten att berätta för att berätta, för att frambesvärja en värld. I Kyrklunds fiktiva universum ryms ingenting utan omedelbar relation till problemets lösning, och för det ändamålet kunde en matematisk ekvation eller en stilbrytande fabel vara lika relevant som karaktärsutveckling, händelser och allt det vi förknippar med trtaditionellt berättande. Men trots hans texters karaktär av essäistiska samlingsplatser för skilda röster finns också någonting omisskännligt kyrklundskt över det hela. En kärnfull och lakedaimonisk stil, vilken man lätt, sedan man hört honom tala, tänker sig som finlandssvensk. Stilen ger intryck av att vara extremt polerad, varje ord ger intryck av att vara perfekt avvägt i förhållande till sina grannar. Ändå berättade Kyrklund att det inte berodde på någon speciell hänsyn och att han sällan omarbetade sina utkast. Han skrev med blyertspenna och ville inte sudda, så han skrev inte förrän formuleringen var helt färdig (kanske en teknik att besinna för oss bloggare). Ingen skrev lika bra.
Inte mindre imponerande är de frågor han tog sig an, och med vilken konsekvens han gick tillväga. Bara tanken att döpa en bok till Om godheten, och verkligen försöka lösa detta problem vittnar om storslagna ambitioner. Vore det inte för den försynthet och det respektfulla besinnandet med vilket han närmade sig problemen skulle man uppfatta honom som olidligt pretentiös. Nu var han raka motsatsen, och hela hans verk har udden riktat mot det mänskliga självförhärligandet. Bättre än många soi-disant världsförbättrande författare visste han att ta parti för det förnekade, de förnekade, att (jag är ledsen att behöva använda Walter Benjamins sönderciterade historietes, men den passar här bättre än vanligt) "det finns inget kulturdokument som inte samtidigt är ett dokument över barbari". Hans omtolkningar av motiv ur Odysséen, i Polyfem förvandlad och Elpenor, utgår från just den vetskapen. Trots Kyrklunds ovanliga språkkunskaper - latin, grekiska, kinesiska, persiska, arabiska - och hans förtrogenhet med dessas klassiska kulturer betraktar han dem med alla med den skepsis bara den förtrogne kan kosta på sig. Kulturen var aldrig för kyrklund en frizon från en problematisk värld, utan i själva sina fibrer en del av problemet.
Även på ett annat plan har hans verk udden riktat mot människans självöverskattning, genom att betrakta henne ur vetenskapens och logikens värdeneutrala synvinkel. Han berättade att han i sin ungdom proppats full med tysk idealism och lärt sig att se ner på vulgära, snusförnuftiga och tråkiga filosofer som Locke och Hume, men med tiden kommit att värdera dessa senare. Kyrklund är ett exempel på den förening av kontinental existentialism och analytisk, värdenihilistisk filosofi som som gett en falang av den svenska modernismen dess särprägel. Naturligtvis visste han, precis som Wittgenstein, att mycket lite var sagt när det lilla som gick att säga hade sagts, och att det speciella i människans belägenhet härrör ur det förhållandet. Men han var minst av allt benägen att dra några mystika slutsatser av det. Sanningen var vad den var, att leva livet en annan sak. I detta var han konsekvent, obönhörligt konsekvent. Vad människan vill tro, plågad av men kanske bara indirekt medveten om glappet mellan världens beskaffenhet och hennes önskedrömmar, hade mycket lite med saken att göra. Med andra ord är det inte bara en av det svenska språkets största stilister, utan även en av dess främsta moralister, som lämnat oss. Kvar finns ett livsverk som ryms inom två behändiga volymer, som kräver ca 1 decimeter av en bokhylla. Men det är böcker som höjer oss över alla böcker.

lördag 13 juni 2009

Nerval på svenska


Äntligen! ropar hela svenska folket med Gert Fylking, har vi fått ett urval av Gerard de Nerval på svenska, med den kongeniala titeln Andra riken. Han torde tillhöra en av de stora franska författare som är minst kända i Sverige. Vad jag vet har inget svenskt skrivits om honom, förutom att Lasse Söderberg valde som sin favoritdikt en av sonetterna ur "Chimères" (i antologin Våglängder. 33 poeter väljer en dikt). Kanske skrevs det någon essä under surrealismens korta period i Sverige. Det var ju också de franska surrealisterna som återupptäckte Nerval - en viktig länk bakåt i en tradition som på ett för dem plågsamt sätt lyste av klarhet och förnuft. Idel odunkelt sagda odunkla tankar. Hos Nerval fanns ett dunkel:

"Jag åt några granatäppelkärnor. Efter denna förströelse började det smärta i halsen. Jag hade kvävts. Mitt huvud höggs av och sattes upp på seraljens port, och jag skulle varit död för alltid om inte en snabbt förbiflygande papegoja hade ätit några av kärnorna som låg i blodet. Den förde mig till Rom och de blomstrande vinranksbersåerna i Vatikanen, där den sköna Imperia tronade vid det heliga bordet, omgiven av en konklav. Vid åsynen av guldfaten kände jag att jag fick nytt liv, och jag sade till henne: - Jag känner nog igen dig, Jesabel!"
Vem annars skrev så här 1854?

Han var Frankrikes enda riktiga romantiker, skulle man kunna hävda. Romantiken är ett fenomen vars betydelse bara blir synligt i de extrema tillstånden, och Alfred de Musset, Lamartine och till viss del Victor Hugo, är, såvitt jag kunnat (orkat) se, inga riktiga romantiker. Åtminstone är det svårt att se relationen till Tysklands kaotiska romantik, till Schlegels och Novalis estetiska avantgardism. Nerval tycks ha varit medveten om detta. I ett av sina tankefragment skriver han rentav att "Det handlar bara om en felplacering! I Tyskland anser man mig inte galen!"(s. 313). Berättelser som Pandora och Aurélia överträffar Novalis' Heinrich von Ofterdingen och Coleridges "Kublai Khan" vad gäller fritt bildskapande.
Nu får vi ta del av ett urval av Nervals texter, översatt och introducerad av Kristoffer Leandoer, den franska litteraturens ambassadör i Sverige. Det känns följdriktigt att det är Leandoer som gör jobbet, efter sin fina bok om den moderna franska litteraturen, Huset som Proust byggde.
Nerval känns som en modern klassiker, i meningen att så mycket utgår från honom, men har aldrig fått den ställningen i Sverige.
Framför allt är det en ynnest att få ta del av de mer udda prosatexterna, och i ett urval som gör det någorlunda hanterligt. Att någon annan valt ut godbitarna ur Voyage à l'Orient känns skönt för de som inte har lust att ta sig igenom en reseskildring i två band, dvs. för alla icke-specialister. Det är en ren, och kanske lite oväntad, njutning att läsa brevskrivaren och rapportören Nerval. De kåserande "Okotobernätterna" är små mästerstycken av samhällsskildring, med en frodighet och en direkthet i iakttagelseförmågan som överraskar. Naturligtvis kan inte Nerval ens i denna genre helt hålla sig till den s k verkligheten: när skildringen av en baksmälla tar formen av en dröm ("i tysk stil") med hamrande gnomer är vi på bekant mark.
Faktiskt är det dessa texter som fängslar mig mest, och kanske allra mest den korta och helt magiska berättelsen "Sylvie", någonstans mellan drömmeriet och självbiografin. Berättelsen om Nervals kärleksminnen är en intressant analys av hur begär och minne hänger samman, hur dess bilder glider in i varandra och förvecklas. Samtidigt är det en realistisk skildring av hur dessa faktorer förhåller sig till historien, till samhällets omdaning, och hur Nervals drömmar om medeltidens Valois stämmer överens med det framväxande moderna Frankrike. Ett litet mästerverk skrivet på en underbart fantasirik men ändå lättflytande prosa.
Det är lätt att göra sig en bild av det brustna geniet Nerval, plågad av bristen på överensstämmelse mellan konst, dröm och verklighet. Men man möter en glad och bejakande författare, en författare för vilken konsten inte är enda utvägen ur en fördömd värld utan snarare ett slags överdådigt supplement till en värld som är bra som den är. I många av hans texter finns en förälskelse i tingens yta i klass med Gautiers. I det brev till Dumas där han försvarar sitt vansinne finns bara en lycklig syn på fantasins triumf, dess förmåga att låta oss vara flera och andra personer än den vi råkar vara. Aurélia kunde tyckas vara en skildring av deliriets helvete, och är bitvis riktigt kuslig, men Nerval tar parti för sin fantasi: "Jag vet inte varför jag använder ordet sjukdom, för vad mig beträffar har jag aldrig mått bättre. Ibland verkade min kraft och min energi ha fördubblats. Jag trodde mig veta och förstå allt. Fantasin gav mig oändliga njutningar. Ska man sörja över att man har förlorat dem när man får tillbaka det som människor kallar förståndet...?"
Problemet för varje romantiker är relationen mellan inre och yttre verklighet. Poetens lycka beror på graden av balans han kan upprätta mellan dessa två riken. Stagnelius var obalanserad, och är arketypen för en plågad romantiker, vars upplevelse av konsten förvandlar verkligheten till värdelöst grus. Wordsworth kände tydligt av konflikten men räddade sig ur den genom halvdana och lite smått förljugna lösningar. Keats var i det närmaste helt balanserad: verklighet och dröm möts för honom i ett slags lyster kring de verkliga tingen, som en doft. Nerval har en lite annorlunda lösning: ett förbehållslöst bejakande av fantasin som sätter verkligheten ur spel, till den grad att någhon konflikt knappast kan finnas, att de lagar som styr verkligheten och samhället saknar giltighet. Nietzsche undertecknade ett av sina sista brev "Kristus/Dionysos" och Nerval är inne på samma linje: ett schizofrent övervinnande av binära motsatspar. Att i skrift utmana ontologin, på samma sätt som surrealisterna mer programmatiskt skulle göra.
Dikterna kunde kanske undvarats, även om det hade resulterat i ett märkligt och knappast representativt urval. Kenneth Klemets har i och för sig gjort ett helt OK jobb med tolkningarna. Kruxet är att många av dikterna (de ur Les Chimères) är eminent oöversättliga. En dikt som "El Desdichado" är märklig och magisk i sin ursprungsform; i översättning är den bara märklig. Besvärjelser, trollformler och orakelspråk är onekligen genrer som förlorar en del på att flyttas över. särskilt som Nerval är en av de första franska poeter att befria musiken från retoriken, att förvandla dikten till fristående system av klanger, där den övertygande kraften nästan helt förläggs till den icke-semantiska sidan av orden. Vad en 1700-talsförfattare skulle kallat diktens "argument" består i en samling löst påhängda, indirekta uttalanden, med en enhet betydligt svårare att skönja än versmusikens stämningsenhet. Vi går miste om den "sensation assez caballistique" som Mallarmé menat sig uppnå med sin x-sonett. Den bästa lösningen, tvingas man nästan alltid konstatera, hade varit en utgåva med parallelltext, men det hade (tillsammans med prosan) kanske varit ett ännu mer oortodoxt urval. (När vi ändå pratar översättning ska väl ändå "Petits chateaux de Bohême" översättas med "små böhmiska slott", inte "små bohemiska slott"?). Hur som helst är den här utgivningen både en god idé och väl genomförd.

+ Ännu ett pockettips: Edelcrantz förbindelser av Malte Persson har nu kommit ut i pocket. Det finns alltså ingen ursäkt (inte för mig heller) att inte köpa boken. Eftersom jag inte läser så mycket nyare svensk litteratur känns det meningslöst att säga att det är den bästa svenska bok jag läst på länge. Ändå känns det på något sätt meningsfullt att säga så. Rekommenderas.

onsdag 3 juni 2009

De gustibus est disputandum

Trevligt att se att Nina Björk talar om kvalitet, och att hon gör det på ett av de sundaste sätten. Vad som irriterar mig med relativismen är inte att den stör någon tro på objektiva värden, utan att den utesluter diskussion. Vi vet alla att värden inte finns "där ute", och att diskutera frågan på en ontologisk nivå tycks mig vara ett missförstånd som ger upphov till de mest barnsliga "filosofiska" diskussioner. Relativismen gör sällskap med den mest auktoritära formen av kanondyrkan i det att den utesluter ett samtal, medan varje litterär offentlighet hittills i historien byggt på diskussion och varit ett led i formandet av ett kulturellt och socialt medvetande. Det finns kanske en halvt uttryckt postmodern utopi om olika gemenskaper av läsare, med en udd riktad mot varje tanke på "centrum". Jag har aldrig kunnat känna någon entusiasm för den idén, lika lite som för andra förtingligande och instängande varianter av identitetspolitik. Särskilt inte när den på ett så enkelt sätt går hand i hand med marknadslogikens neutralisering av det allmänna. Björk har helt rätt när hon skriver att "Det är bättre att bråka om det där begreppet [kvalitet] än att vara eniga om att ingenting – inte människor, inte våra liv eller vår tid, inte litteratur eller teater eller konst – är ett mål i sig. Bara ett medel för att kunna springa fort på den enda vägen, den ekonomiska utvecklingens väg."
Jag har svårt att separera "innehåll" från "form" i en roman, och jag tror att de som menar sig kunna göra det är offer för en illusion. Det är möjligen enklare inom andra konstarter, men de två aspekterna kan bara på ett artificiellt sätt skiljas åt i ett konstverk där byggstenarna är bärare av mening. Att diskutera kvalitet är inte att avskärma sig från sociala eller politiska frågor. Det är att peka ut någonting och säga: "det där är en intressant behandling av livet/människan/samhället". Som Terry Eagleton påpekar i The function of criticism var det också så som den moderna litteraturkritiken började. Figurer som Joseph Addison blev språkrör för en framväxande borgarklass, och genom sin smak och de kulturella attityder de formade var de ett led i en pågående förvandling av samhället. Vad som kom att upplevas som "kvalitet" var bärare av en viss uppsättning värden, vilka knappast kunde reduceras till en "ren" estetik. Jag kan inte se relativismen annat än som radikalernas kapitulerande inför en tom esteticism. Istället för att inte våga tampas med kvalitetsbegreppet bör själva kampen förflyttas dit.
Därför måste också jämlikhetssträvanden på kulturens område ske inifrån. Så har kanon reviderats av feministiska litteraturvetare, vilka haft förmågan att på ett övertygande sätt spela ut de undertryckta kvinnliga författarnas röster mot de etablerade manligas, och en utveckling har tagit fart, i de bästa fallen utan att importera en konstfientlig logik. Vad menar jag med "konstfientlig"? Inte konstfientlig i aggressiv mening, men likgiltig för konstens speciella sätt att fungera. Jag minns hur mitt ex (för övrigt, typiskt nog, närmast illitterat) krävde en 50-50-fördelning av kvinnliga och manliga författare i litterarurundervisningen. Det är uppenbart att konsten går under i mötet med ett sådant benhårt kvantitativt förnuft. För den som kommer utifrån ser det mycket enklare ut än för den invigde. Denna logik utifrån sviker litteraturen, och kanske även de jämlikhetssträvanden den inbillar sig driven av. Dess intimitet sträcker sig inte längre än till författarnamnen på bokryggarna (George Eliot var en kvinna, för övrigt), varför just det som litteraturen kan bidra med till ett jämlikt samhälle glöms bort. Det finns mängder av kvinnliga författare med en mindre intressant syn på förhållandet mellan könen än vissa manliga kolleger. "Icke-normativ" identitet borgar knappast för ett "icke-normativt" innehåll. Och på samma sätt kunde man väl vara djärv nog att hävda att ett aritmetiskt (formellt) jämlikt samhälle inte är någon garanti för att samhället till sitt faktiska innehåll är jämlikt. Vill man uppnå det kan man nog inte undvara litteraturen, med den bild av oss själva och andra den förmår ge, dess förmåga att stimulera till dialog och väcka förståelse. Men i så fall krävs det naturligtvis att man vågar diskutera kvalitet på allvar, att man får det att handla om någonting annat än en samling "representative men", den oinitierade filisterns synsätt som man inbillar sig att fienden har och därför själv tar till.

lördag 23 maj 2009

Allmän adiafora V


4/5 kl. 16.30: Jag gick på mataffären i Klostergården och träffade en gammal arbetskamrat, som hade med sig sin dotter.
Arbetskamrat: "Jaha, hur är det med dig då? Du studerar?"
Jag: "Ja."
Dottern: "Vad studerar du till? Du ser ut som en kock."
Jag: "Du, om du tittar på vad jag har handlat ser du att jag knappast utbildar mig till kock."
Dottern: "Blä, bönor!"
Jag: "Hördu, bönor är väldigt nyttigt. Det kan man äta istället för kött."
Dotter: "Då pruttar man så mycket."
Arbetskamrat: "Ja, men tänk på kött då. Det kan ruttna i magen."
Dotter: "Blä, mamma, nu fick jag en helt grön känsla!"

Sö 10/5 kl. 02.50: Jag gick fram till några snubbar utanför krogen och tiggde till mig en cigarett. En av dem sade till sin kompis (som var extremt lik Ross Kemp, och, skulle det visa sig, betedde sig ungefär som densamme i hans cameo i Extras): "jävlar, vad du ser tjackad ut!" Jag höll med, med tillägget att hans pupiller såg ut som stekpannor. Då tog han med mig en bit bort och skulle "snacka", varpå han visade mig sitt körkort, och nog försökte se hotfull ut, även om det suddades ut helt av amfetaminet, som i och för sig ger intensitet åt människors handlingar, men snarare ger dem ett drag av förbindlighet än aggression. Eftersom jag inte förstod var det var som var så speciellt med namnet på hans körkort kände han sig tvungen att förklara att han ägde hela stan, att han "knullade" hela stan. "Jag kan göra vad som helst, typ sticka hem till nån och bara ta allt jag vill ha, fattar du?" Jag sade att jag förstod, men jag tror inte att han förstod att jag förstod, för han kände sig uppenbarligen tvungen att illustrera sin makt. "Jag kan t ex göra så här" sade han och tog cigaretten som jag just fått av honom. "ja, jo, men det är ju din cigarett." "Ja, men i alla fall, du fattar, jag kan bara tända den nu." Han tog min tändsticksask och tvingades konstatera att den var tom. "Ja, men i alla fall, du fattar" sade han och gav tillbaka cigaretten. Jo visst fattar jag.

Sö 10/5 kl. 19.00: Mötte en gubbe som hälsade på mig, och det kändes fint. Varför är det bara barn och gamla som hälsar på främlingar? (Ekelöf: "de omedvetna och de mycket medvetna/ de som inte tagit vad de skall få/ och de som lyckligt förlorat vad de fått") Det finns undantag då vanliga vuxna och ungdomar hälsar på varandra, t ex när man möts på ett smalt promenadstråk i en nationalpark eller dylikt.

Fre 22/5 kl. 01.30: Medan jag borstade tänderna tittade jag på förpackningen med mina kontaktlinser. Tydligen ligger de i någonting som kallas "buffrad" saltlösning. Vad betyder "buffrad"? (jag har fortfarande, i skrivande stund, inte slagit upp det). Jag utgick från att det var en inlånad, teknisk term, eftersom ordet tycktes internationellt. Så här såg den flerspråkiga texten ut:

(S) Mjuka kontaktlinser med hanteringsfärg i en buffrad saltlösning.

(N) Myke kontaktlinser med håndteringsfarge i en buffret saltopplösning.

(FIN) Värillistä pehmeää piilolinssiä puskuroidussa suolaliuoksessa.

(DK) Blöde kontaktlinser med håndteringsfarve i en bufferet saltvandsoplösning.

(GB) Tinted soft contact lenses in buffered saline.

Märk att ordet "buffrad" i lite olika varianter förekommer i den svenska, norska, danska och engelska texten. Men inte i den finska. Finnarna har alltså en helt egen, fullkomligt ogenomtränglig beteckning för ordet "buffrad"! Jag vågar inte gissa vilket ord det är, eftersom jag lärt mig att finskan har ett kasussystem, så det måste inte vara det näst sista ordet ("puskuroidussa"), även om det tycks troligt. Ändå är "puskuroidussa", trots en viss ljudlikhet genom inslagen av -u och -uss, tillräckligt avlägset från "buffrad" för att kunna beteckna någonting helt annat. Jag kände mig okunnig och gick till sängs.

onsdag 13 maj 2009

Kylskåpspoesi förklarad


Av Guardians boksida tipsas jag om en intervju med William Carlos Williams (hur länge sedan var det jag läste honom? På tok för länge sedan.). Han förklarar där bakgrunden till sin mest kända dikt, "This is just to say", en av de finaste kärleksdikterna (om det nu är en kärleksdikt), eller åtminstone en av de få dikter som lyckas vara "rara" utan sackarinpatos eller insmickrande. Som alltid uppnår Williams den effekten genom ett anti-poetiskt språk som balanserar på gränsen till det "icke-poetiska" överhuvudtaget. På något sätt lyckas han kommunicera en stor ömhet inför vardagstingen, i stort sett genom deras blotta omnämnande. Jag antar att radbrytningen står för en stor del av magin. Här är dikten:

This Is Just to Say


I have eaten
the plums
that were in
the icebox

and which
you were probably
saving
for breakfast

Forgive me
they were delicious
so sweet
and so cold.

Verklighetsbakgrunden är precis som det verkar; inga konstigheter där. Hans fru - "the woman who's there, with whom you are supposed to be in love and sometimes are" - hade lämnat saker i kylen som Williams helt enkelt inte kan låta bli att äta upp. Det framgår inte om dikten är en bearbetning av hans "förlåt"-lapp, eller om han föredrog att skriva en dikt direkt. Hur som helst tycker jag att den är förbannat fin. Framför allt de två avslutande raderna är smarta: hade det bara stått "forgive me/they were delicious" hade en viktig effekt uteblivit. Nu går vi från "delicious" till det närmast synonyma "so sweet" till "so cold". Att plommonen var goda är en sak, men det viktiga är att hans njutning blir extra skuldbelagd genom att hans fru placerat plommonen i kylen - det är inte bara den materiella förlusten av några plommon utan det faktum att hon planerat att äta dem senare och i det syftet lagt dem på kylning. Det är definitivt en dikt som handlar om (som Williams säger) "affection" och kanske är en sådan här nästan betydelselös incident det enda sättet för sådana känslor att ge sig till känna. I och för sig kunde Williams förmedla även "större" känslor genom små incidenter och en mycket speciell, "sned" blick på tingen. Det behövs inga metaforer, bara en sorts andning över det betraktade som leder oss tillbaka till den outsagda känslan, vilken just därigenom tycks behålla sin intergritet. Det kunde ha lett till en begränsning, men ganska ofta lyckas han undgå miniatyrens gullighetsfängelse. Kunde han t om behandla akopalysen i det medium han valt? Kolla in följande dikt - kollisionen mellan titeln och själva dikten är obetalbar:

Complete destruction

It was an icy day.
We buried the cat
then took her box
and set fire to it
in the backyard.
Those fleas that escaped
earth and fire
died by the cold.

+ Upptäckte att det fanns en svarsdikt till Williams av Kenneth Koch, som parodierar Williams sätt att be om ursäkt. Jag postar den också, eftersom den är rätt kul:

I chopped down the house that you had been saving to live in next summer.
I am sorry, but it was morning, and I had nothing to do
and its wooden beams were so inviting.

We laughed at the hollyhocks together
and then I sprayed them with lye.
Forgive me, I simply do not know what I am doing.

I gave away the money that you had been saving to live on for the next
ten years.
The man who asked for it was shabby
and the firm March wind on the porch was juicy and cold.

Last evening we were dancing and I broke your leg.
Forgive me, I was clumsy, and
I wanted you here in the ward, where I am a doctor!

fredag 8 maj 2009

Seriemord

När man läser dagstidningarnas seriestrippar undrar man vem de egentligen vänder sig till. Det är som om de på något sätt står fria från det krav att underhålla man vanligtvis ställer på serietidningar. Skulle någon köpa Laban om det vore ett seriemagasin? Äntligen har Fredrik Strage sagt det vi alla tänkt och levererar en kritik av dagstidningarnas slentrianmässiga inköp av seriestrippar som ingen människa rimligtvis kan tycka är roliga (av typen Laban). "Med ytterst få undantag domineras seriesidorna av svårt åderförkalkad humor". Indeed.
Intressant är även påpekandet att "Vissa hävdar att de tafatta stripparna vänder sig till äldre läsare. Min 65-åriga mor älskar Rocky, trots att hon inte förstår alla referenser till hiphop. Där­emot fattar hon inte ett jota av älgen Hälge som hon varje dag tvingas läsa i Östgöta Correspondenten." Kvalitet är på något sätt objektiv och universell. Även om Rocky ytligt sett kanske inte tycks vända sig till pensionärer har de nog större behållning av den serien än de icke-skämt som bara faller platt. Att man inte förstår dem beror på att de inte har effekt. En läsare av Rocky som inte hajar en hiphop-anspelning kan ändå känna av effekten och gissa sig till den ungefärliga innebörden av den tomma referensen. Det är kvalitet inom humor.
Av Strages text blir jag givetvis sugen på att läsa boken "Nybuskis" av Simon Gärdenfors, skapare av den odödliga karaktären DJ Röv (se ovan).

+ Det här har delvis med saken att göra: vem läser stripparna som egentligen utgörs av ett helt seriealbum uppstyckat på 50 dagstidningar (typ Fantomen)? Orkar de hålla reda på handlingen? Det har alltid varit ett mysterium för mig.

tisdag 5 maj 2009

Idén om humaniora - ideologi och praktik


Jag läste aldrig Svante Nordins Humaniora i Sverige. Framväxt. Guldålder. Kris när den kom ut. Dels hade jag inte råd att köpa boken vid tillfället, dels var jag trött på Nordins polemiska utspel. Inte därför att jag definitivt skulle tillhöra ett motsatt ideologiskt läger, utan därför att Nordins talang knappast kommer till sin rätt som polemiker. Oförmögen till den behärskning som krävs för att hantera floretten, tycks hans utfall som klumpiga svep med knölpåken. Det är därför en lättnad att se att boken är någonting annat och mycket mer än den offentliga debatten ger vid handen. Trots det i sig tendentiösa sättet att ordna materialet, är den skriven sine ira om inte helt sine studio.

Nordins infallsvinkel är naturligtvis idéhistorisk. Redan i början förklaras att perspektivet bestäms av hans egna kunskaper och en avgränsning görsa mot mer realhistoriska faktorer. Boken bewhandlar inte "grundandet av nya universitet och högskolor. Inte expansionen av antalet studenter och lärare. Inte kvinnoirnas inträde på den akademiska arenan. Inte den sociala breddningen. Inte upprättandet av forskningsråd. Inte hur styrningen av forskningen administrativt och politiskt ägt rum. Avsikten har varit att hålla framställningen inom begränsade ramar med fokus på den interna vetenskapsutveckling och på 'konceptet humaniora'" (s. 7-8)

Men det intressanta är att dessa faktorer tycks spöka i bakgrunden, medan de inte sällan tycks vara en stor del av problemet. Jag håller med om att den äldre idén om humaniora var fruktansvärt praktisk, då den innehöll en legitimering av verksamheten, om än ofta vag så åtminstone allmänt accepterad. Det finns i dag ofta en motsägelse mellan vad vi säger och vad vi gör på universitetet, kanske särskilt inom de estetiska vetenskaperna. Litteraturvetare spenderar sin tid med att läsa böcker och måste i någon - möjligen undermedveten - mening anse det för en värdefull syssla, samtidigt som den officiella ideologin ofta är kritisk mot traditionella bildningsvärden, kanon osv. En viss yrkesmässig schizofreni är resultatet. Troligtvis har vissa traditionella humanistiska idéer sedimenterats till praktiker även om de förlorat sin mer uppenbara ideologiska funktion.

Men om man räknar med denna motsägelse mellan praktik och ideologi, är det också där hoppet om en återfödelse finns. Paradoxen är givetvis att radikala teoretiker ofta varit de som (implicit) försvarat humaniorans "väsen", om inte alltid dess traditionella idé. Paul de Man, Michel Foucault, Fredric Jameson, eller längre tillbaka figurer som Adorno, ger kätterska svar på frågan om humanioras värde och funktion, men ger genom hela sin verksamhet inspiration till dess fortsatta utövande. Den teoretiska inskränkhet och brist på historiskt perspektiv som ofta finns hos dagens humanister var dem främmande. Men de var också produkter av ett helt annat utbildningssystem och ett helt annat samhälle.

Många av de problem som Nordin muttrar om tycks vara nästan pinsamt praktiska, beroende av en korkad skolpolitik och förslappning. Och de sakerna är lätt att hålla med om. Jag tycker själv att det är en aning genant att s k "French theory" läses på engelska (vi kan inte längre tyska och franska) och läses utan ett intresse för den vidare filosofihistorien (det är av någon anledning inte intressant, möjligen ett misslyckande från gymnasieskolans sida). För mig är det självklart att humanioras idé förutsätter en optik som fungerar genom kontraster: det specifika blir begripligt i ljuset av det allmänna eller intilliggande. Man förstår inte romantiken om man inte förstått upplysningen, osv. Den äldre humaniorans idé förutsatte ett sådant brett intresse, och även avvikande röster inom samma paradigm delade denna helhetssyn. Hur man än vrider och vänder på det kräver humaniora det intresset, en viss aptit. Tendensen till överdriven specialisering inom exempelvis litteraturvetenskapen gynnar inte direkt vidsynen. Jag kan utan vidare hålla med Peter Luthersson (citerad av Nordin, s. 202f.), när han talar om en

"metodisk och teoretisk fetischering: någon är expert på något perifert, säg könsrollsschabloner i schlagermusik 1957-72, studerat med hänvisning till Cultural studies-teoretiker, men denne vet inte ett dugg om Shakespeare eller Goethe, har aldrig läst Tennyson eller Jane Austen, känner inte ens till namnet på Ruben Darío eller Meret Oppenheim."

Det är möjligt att den typen av intresse som Luthersson efterlyser är (var) beroende av en humanistisk ideologi, "ett koncept om humaniora", av det slag Nordins bok är en svanesång över. Under alla omständigheter underlättades det åtminstone. Det kommer an på en ny generation att uppfinna humaniora igen, kanske i mer ödmjuka och försiktiga termer. För min egen del tycker jag att det är relativt oproblematiskt: har man en gång blivit "hooked" fortsätter man, tycker att fler och fler saker är av intresse, osv. En viss autonomi och visdom vad gäller intellektuella auktoriteter tycks även krävas. Istället för att helt underkasta sig någon teoretiker som är populär för tillfället, säg Gilles Deleuze, bör man kanske fråga sig: hur blev han den han blev? Genast sitter man med en läslista inkluderande allt mellan himmel och jord, från Platon till Virginia Woolf. Oavsett hur idén om humaniora kommer till uttryck - i en "positiv" variant av äldre snitt eller en "negativ" variant av modernare, "emancipatorisk" typ - kommer det grundläggande förhållningssättet att vara detsamma. Synd bara att alla försök att legitimera verksamheten kommer att låta som floskler.

söndag 19 april 2009

Allmän adiafora IV


Tisdag 7/4 kl. 13.00: Jag såg ett flådigt amerikanaråk på Stora södergatan. Kvinnan som satt på passagerarsidan såg påtagligt uttråkad ut, och till en början slogs jag av bristen på överensstämmelse mellan hennes apatiska min och chassits ostentativa éclat. Varför? tänkte jag senare. Är det nödvändigtvis roligt att sitta inuti en "rolig" bil? Kräver det ett överlägset ansiktsuttryck? Om det nu är så att den här lyxbilen verkligen är en fröjd för ögat (jag vet inte, jag har ingen känsla för bilar och deras utseende), då är det väl ändå för mig, åskådaren, det har den funktionen? Är det roligt att bo inuti ett hus som ser fint ut för de som går förbi ute på gatan?

Torsdag 9/4 kl. 17-19 : Spenderade återstoden av eftermiddagen åt fruktlösa fantasivariationer på spelet boule. Fot-boule, base-boule, volley-boule, etc. Det bör påpekas att jag gjorde en del annat under tiden, lagade mat och så.

Lördag 11/4 kl. 20.00: Samtal med min bror om puckelryggar, som jag hävdar inte finns längre. Han menar att de inte alls har försvunnit, att det bara är läkekonsten som blivit bättre på att upptäcka former av skolios hos nyfödda och sätta in åtgärder. Det är naturligtvis sant, men det är inte riktigt det jag menar. Vi kan vetenskapligt ringa in vissa transhistoriska symptom ("en form av skolios") och se att de fortfarande existerar. Men det är någonting helt annat. Vad jag menar är att kategorin puckelryggar inte finns längre, att de inte existerar som en klart avgränsad typ i det mänskliga figurgalleriet. Det existerar inte en grupp "puckelryggar" på samma sätt som det finns sopåkare, gamla tanter eller akademiker. Alla vet vad det är för sorts figurer och har vissa uppfattningar om dem. För att ha associationer knutna till ordet "puckelrygg" måste man ha tagit del av äldre källor där fenomenet omtalas på ett så självklart sätt som om det handlade om sopåkare, gamla tanter eller akademiker. Puckelryggen som en form av människa finns inte längre.

Lördag 18/4, natt: Två mycket underliga drömmar under samma natt, eller två delar av en och samma mycket sjuka och omväxlande dröm. Först kom en utmärglad afrikansk kvinna krypande mot mig och bad om vatten. jag gav henne att dricka ur en sportflaska. Då hon släckt sin törst tillräckligt för att börja tala igen sade hon med exakt samma tonfall, punkterat av stönanden: "Litteratur!....Litteratur!" som hon tidigare sagt "Vatten!...Vatten!".
Jag befann mig sedan på en borggård och träffade prins Carl Philip, som hade i uppdrag att visa mig och en kompanjon runt på området. Vi småpratade lite, och han berättade att han kunde bra franska då han en gång i tiden velat utbilda sig till fransklärare (?). Jag föreslog av någon anledning att vi skulle tala franska med varandra, även om miljön helt saknade 1700-talsassociationer. Men han pratade väldigt bra och snabbt och jag hade svårt att följa med. Slutligen leddes jag och min vän ned i en slags källare med höga fönster i markhöjd. Prinsen stannade på en liten platå och sade "Och det här kallar jag mort aux rouges!", varvid han tryckte på en knapp och avlägsnade sig. Sakta men säkert började väggarna röra sig mot mitten av rummet, som i en scen ur Batman eller James Bond, och jag vaknade skräckslagen.

söndag 5 april 2009

Utebliven läsning




Det kan låta paradoxalt, men en av de stora nackdelarna med att forska i litteratur är att man får så lite tid till läsning. I alla fall gäller det mig. Jag är inte kapabel att bara läsa en hel dag, och det är troligtvis vad som krävs om man förutom sitt pensum ska hinna med någon bredvidläsning att tala om. Jag såg för ett tag sedan en intervju med litteraturvetaren Paul Alpers (författare till den användbara boken What is Pastoral?), som då nyss gått i pension. Det första han gjorde var att läsa om Krig och fred, med motiveringen att han aldrig hade haft tid till det under sin yrkesverksamma tid. Det har inte jag heller nu, men det fanns en tid när jag både kunde och faktiskt tog mig an sådana extra-curricular projekt. När skulle jag nu någonsin få tid till att kasta mig in i, säg, Wordsworths Prelude, som jag en gång kunde sluka? Långa böcker utgår direkt, eftersom de måste styckas upp på ett sätt de knappast tjänar på. Man kan inte läsa några sidor i Bröderna Karamazov varje kväll, man måste ge sig hän. När jag tittar tillbaka på min läslista kommer den att upptas av oinspirerande titlar som Den svenska romanen och prosaberättelsens hiostoria innan 1809, Svensk litterär kritik under 16- 0ch 1700-talen, The intellectual and cultural context of english literature 1700-1789, etc etc. Istället för de brokiga och intressanta läslistor jag sparat från tidigare år, kommer den att vara nyttig, korrekt, enhetlig och tam. Flydda är de dagar då en veckas läsning kunde spänna över Rabelais, Pia Tafdruf, Catullus, Johannesevangeliet, Thomas Hardy och Giuseppe Ungaretti. Troligtvis tjänar jag på i längden på mina nya mer ordnade vanor, men det går emot min inrotade föreställning om att det bara ska vara kul att studera. Jag får i och för sig mycket läst: jag kan bocka av vissa klassiker, som Rousseaus Julie, Vauvenargues Maximes et réflexions, Ehrensvärds estetiska skrifter, Laurence Sternes Tristram Shandy. Härliga böcker, för all del, men inte just vad jag för ögonblicket ville läsa. Å andra sidan tänker jag tillbaka på under vilka perioder av mitt liv jag kunnat läsa mest fritt, och det är nästan undantagslöst de perioder då jag haft tråkiga och ansträngande jobb utan någon relation till mina intressen. Är det här kanske priset man måste betala för att närma sina privata intressen till sina yttre plikter? Jag antar det, och det vore idiotiskt av mig att sörja. Bättre i så fall att glädja sig åt att jag var så glupsk under min "fria" tid att jag inte behöver plågas lika mycket av otillfredsställd nyfikenhet nu. Eller borde inte, i alla fall...

tisdag 31 mars 2009

Judisk humor

Jag hittade ett kul exempel på judisk humor från New York när jag läste en artikel om W.H. Auden. Tydligen var det här ett av hans favorithistorier. Jag antar att den ska framföras med ordentlig Brooklynaccent för att komma helt till sin rätt, men så här lyder den i alla fall:

A man from the Upper West Side goes to his psychiatrist. The doctor listens and tells him he is depressed and hostile. The doctor suggests a hobby or a pet, something to bring him out of it. The man says he lives in a small apartment; it would be difficult. The doctor says even a small pet would do. After several weeks, the doctor noted improvement, and asked if the man had bought a pet. "Yes," the man said. "What kind?" "Bees," he replied. "Bees?" the doctor said, puzzled. "I thought you said you had a small apartment. Where do you keep them?" "In a cigar box," said the patient. "But how do they breathe?" the doctor asked.

"How do they breathe?" said the patient. "Fuck 'em."

söndag 22 mars 2009

Ett utdött släkte

De senaste dagarna har jag bläddrat i en massiv bok av en typ som inte görs längre. Det rör sig om Gilbert Highets The Classical Tradition. Greek and Roman Influences on Western Literature(1949). Bara tanken att döpa en bok till något så självklart, och att som ensam författare ta sig an ett sådant projekt, ter sig för oss nästan löjeväckande. Än mer löjeväckande - men också imponerande - är den självklara auktoritet med vilken Highet delar ut omdömen till höger och vänster. Många av hans idiosynkrasier är rätt diskutabla, t ex hans själsvåldiga bruk av ordet "barock" för all 16- och 1700-talslitteratur. Tendens att härleda allting till antiken leder också till en del bisarra resultat - t ex när Keats oden förklaras vara en kombination av de pindariska och de horatianska odetyperna. Det är på sitt sätt en träffande karakteristik, men någon verklig förklaring av dikternas framväxt och underliggande mönster är det väl knappast. I detta påminner han om traditionalisten Ernst Robert Curtius, som var lika besatt som Highet av att se det lika i det olika, det tidigare i det senare. Ibland är parallellerna ansträngda och förenklande, inte sällan ger de viktiga insikter. Det senare är särskilt fallet när omdömena blir mindre svepande och författaren diskuterar enskilda textställen - t ex när han noga utreder skillnaderna i versform och vokabulär hos de romerska och de klassicistiska satirikerna.
Är man bekant med några andra synvinklar på materialet kan man använda boken som ett bitvis udda om än sällan missvisande referensverk, en enorm överblick över hela den västerländska litteraturen. Istället för att - vilket idag vore det naturliga - dela ut uppgifterna till specialister på olika fält har Highet gjort allting själv, och han rör sig över områden som man föreställer sig skulle kräva tre livstider för en forskare att bemästra. Den här typen av böcker är omöjliga att tänka sig idag, och det är på gott och ont. Det är givetvis trist att encyklopediska humanister av typen Frye, Curtius och Auerbach är ett utdött släkte. Att de ser ut att ersättas av specialister på de mest avgränsade och inte sällan futtiga ämnen är inte heller goda nyheter. Å andra sidan måste man erkänna att deras böcker ofta led av en överdriven tro på en stor tradition, och inte sällan - det gäller i synnerhet Frye - pressade in hela litteraturen i ett reduktivt schema som bortsåg från det unika i de enskilda verken. Vad man kan hoppas på att är att forskarna - trots trender och förändringar i universitetsstrukturer - är tillräckligt nyfikna och rastlösa för att hitta en bra balans mellan kartan och mikroskopet.

Ombytta roller



I den av hävd extremt homofoba hiphopvärlden spekulerades det ett tag om vem som var jokern i leken. Vem var egentligen "the gay rapper"? Fanns det någon? Det var milt underhållande när hiphopsite.com rankade oavsiktligt ekivoka textrader med homosexuella undertoner (50 Cent: "Yeah, faggot, if i want it i'm gonna have it/ regardless if it's handed to me, or if i gotta grab it.", osv). Nu har jag i alla fall stött på något av det märkligaste i den vägen: demoversionen av Lil Kims "Queen Bitch". Låten framförs av dess spökskrivare, Notorius B.I.G. Om man är van vid Biggies machismoskryt på låtar som "One more chance" är det en lätt overklig känsla att höra honom - utan märkbar ironi - rappa fram rader som "got buffoons eating my pussy while i watch cartoons" och "I used to wear Mossino, but every bitch got it/Now I rock colorful minks because my pockets stay knotted". Stor humor.

måndag 16 mars 2009

Ett monument över ett monument


På min önskelista - dvs. min tidsmässiga såväl som min ekonomiska - just nu: den nya, 1200-sidiga biografin över Paul Valéry, som man kan läsa recenserad här (en intervju med författaren finns här). Faktiskt är Paul Valéry en av de författare jag allra mest känner för att läsa biografiskt, trots att han själv varit en av grundarna av den formalistiska skolan som dömt ut biografin som oviktig. Inte på så vis att jag vill återföra inslag i hans dikter på personliga händelser, men jag är intresserad av hela tidsperioden och de olika tolkningar man kunde ge begreppen "Fransk kultur", "Europeisk kultur". Valérys politiskt-kulturella ställning i mellankrigstiden är intressant. Medan den antisemitiska och protofascistiska högern (med Action francaise i spetsen) spelade ut klassicismen mot romantiken, Racine mot Rousseau, lyckades Valéry återuppfinna klassicismen i en tappning som var intellektualistisk snarare än konservativ. I detta återuppfinnande av traditionen finns en parallell till Proust, vars På spaning är som en blandning i kvadrat av alla framgångsrika franska prosagenrer. Det finns hos de stora modernistiska författarna ofta en strävan efter kulturell totalitet - en slags self-styling som får deras verk att framstå som den egna kulturens slutpunkt, dess krönande monument. Inblandat i denna estetiska strävan finns naturligtvis en politik, och ofta en mycket farlig sådan (tänk på Pound). Att närmare följa Valéry - som kunde käka middag med marskalk Pétain den ena dagen och De Gaulle den andra - skulle vara spännande ur denna synvinkel.

lördag 14 mars 2009

Om dumhet och intelligens i inommoralisk mening


Intelligens är ett så känsligt ämne. Jag har inget problem med att erkänna att jag själv har en rätt låg intelligens, är svag i matematik etc. Efter att ha träffat så många människor som i denna mening är intelligenta (mattesnillen, t ex) men i så många andra avseenden tappade bakom en vagn, har jag kommit till slutsatsen att det inte är något särskilt värdefullt. Antingen betecknar intelligens en moralisk helhet, ett slags livsfaktum (omdöme, förmåga att dra korrekta slutsatser av sina erfarenheter, intresse för världen, känsla för nyanser, mod att tänka, förmågan att göra det etc etc) som jag har svårt att komma på ett bättre ord för, eller så betecknar det helt enkelt den faktor som mäts med ett IQ-test. Den senare definitionen kanske är den enda som har någon avgränsbar mening överhuvudtaget, men då köper vi exakthet till priset av meningslöshet, och förväxlar förmågan att reflektera över tillvaron i sin helhet, inkluderat frågan om tänkandets själva mål, med problemlösning.

Någonstans skriver Paul Valéry att ordet "dum" har samma funktion som ordet "ond" hade på medeltiden. Troligtvis ligger det en hel del i det, och i några diskussioner på sistone har jag haft anledning att tänka på det. T ex att undersökningar visar att tv-spelande inte är fördummande utan snarare höjer den kognitiva skärpan. Troligtvis är det så: med teknologins utveckling anpassar sig människor och blir i detta avseende mer och mer intelligenta. Den enorma flexibilitet och tekniska kunnande som krävs av en vanlig människa idag gör att hon är mer intelligent än en människa från 1800-talet. Det skulle rentav vara märkligt om det inte förhöll sig så. Å andra sidan tror jag inte att det var den typen av intelligens som kritikerna avsåg. Om jag menar att en TV-serie är dum menar jag knappast att det skulle avsätta mätbara spår i form av kognitiv slöhet. Detta "dum" är ett moraliskt utlåtande, dvs det har att göra med en världsbild som innefattar hela människan, vad hon kan vara, vad hon bör vara, en uppfattning om vad det riktiga livet består i osv. Kulturkritik får en inte ringa del av sin energi från vetskapen att upphovsmännen till de mest fördummande produkterna snarare är att tänka på som manipulativa marionettmästare än naiva klåpare.

Ibland får man höra argument som "jag tror inte att den och den kändisen är så dum, hon/han har ju en högskoleutbildning/tog sig till semifinal i På spåret" etc. Och? Det får mig knappast att ändra uppfattning. Att en människa är dum handlar inte om vilka medel hon har till sitt förfogande utan vilket bruk hon gör av dem. Det är en fråga om mål snarare än medel. Prova det analoga resonemanget: "jag håller med dig om att dödsstraffet är förkastligt, men vilken sinnrik uppfinning är inte elektriska stolen! så smart uttänkt!" Utvecklarna av clusterbomber och luftvärnsmissiler är rimligtvis oerhört skarpa intelligenser.

Blir man intelligent av att läsa böcker? Intressant fråga. Jag tror att de eventuella vinsterna för ens rent rationella skärpa är oändligt små jämfört med att ägna samma tid åt logik, matematik eller för den delen sudoku. Att propagera för bokläsning med att peka på eventuella vinster i intelligens vore att upphöja ett av dess sekundära inslag till huvudsaken. Det är sant att läsningen av en riktigt tät dikt kan kräva en avsevärd tankeansträngning, men målet är knappast att förstå det komplicerade textobjektet i sig, utan att det ska vika tillbaka på oss själva och ge oss en insikt som har med världen och människor att göra. Att begripa sig på världen och människorna har väldigt lite med IQ att göra.

Jag är även skeptisk till den smått cartesianska dikotomi som uppstår då man ska ta reda på den mystiska rest som inte är ren intelligens. Vad kan det vara? Håll i er nu....känsla! IQ och EQ är på sitt sätt lika falska och begränsande eftersom de på ett artificiellt sätt skiljer av varsitt område ur en helhet. Det finns mängder av blödiga typer som fullkomligt avväpnas av det mänskliga ansiktet och aldrig skulle göra någon förnär, men inte kan inse att förtryck har väldigt lite med ädla avsikter att göra, att det är ett materiellt snarare än emotionellt faktum. Narcissisister kan tycka så synd om sig själva att de speglar sitt eget lidande i alla andra och verkligen tycker synd om dem, utan den ringaste insikt i sina egna handlingars konsekvenser eller medmänniskornas verkliga behov. Svårigheten att avgöra huruvida detta är en brist på medkänsla eller på intelligens tycks i sig diskvalificera hela motsatsställningen. Snarare spelar väl båda emotionella och rationella inslag en roll i det jag menar med intelligens. Kanske måste det vara så - det kanske är en fördel att detta vaga, odifferentierade hopkok av olika aspekter inte utreds närmare, utan bara verkar genom exempel. Som sådant kan det fortfarande ha en viss potential, om man letar efter ett ord för att beteckna det positiva i en moralisk diskurs, där både orden "god" och "rationell" inte riktigt täcker vad det handlar om.

fredag 6 mars 2009

Lika som bär?




När jag nu sitter uppe i Dalarna kommer jag att tänka på en oförglömlig anekdot. En amatörteater i Falun satte upp "Fader ubu" av Alfred Jarry. När den pingvinliknande huvudpersonen började rumla runt på scenen, ska en av faluborna ha halvviskat till sin bänkgranne: "Undrar om det inte är den där Greider..."

torsdag 5 mars 2009

Fablernas värld




Betyder ordet "Chimpanzee tea party" någonting för er? Jag var i alla fall inte medveten om att det var ett begrepp. Men tydligen var det ett uppskattat och normalt inslag i djurparker fram till 60-talet någon gång, då det förbjöds, troligtvis i samma veva som vi fick vår lag mot att visa rökande apor på TV. Det är i vilket fall som helst intressant som tecken för hur vi tänker oss gränsen djur/människa. Naturligtvis bör det inte förstås som att det tidigare bruket vore tänkt att föra djuren närmare människan - snarare var det fråga om en komisk kontrastverkan, ungefär som den vi erfar av talande papegojor, som inte "förstår" vad de gör, men kan lära sig att imitera. Det amerikanska uttrycket "look, he thinks he's people" (om en hund, t ex) säger väl egentligen det mesta om det lite nedlåtande synsättet. Men djuren (t ex tedrickande chimpanser) tror ju inte någonting särskilt. De kan lära sig att dricka te precis som människor kan göra det, bara genom att göra det. På motsvarande sätt är det tveksamt om en papegoja inte förstår vad den yttrar, då ordet ju är inriktad på att åstadkomma någonting och dess användning är solklar. Just do it.

Kanske kan den här typen av kontrastlekar snarare fungera som en slags skrattspegel för människan, eftersom det lär oss att klä av typiskt mänskligt beteende. Jag kan inte heller se några egentliga argument att hålla kvar t ex apor i ett föregivet "vilt" tillstånd, som de ju lämnat på samma gång som de rövats bort och placerats på zoo. Djungelkitschet på djurparkerna är ren båg, det finns där för att vi ska kunna drömma om en distinktion mellan naturligt och mänskligt som bara kan simuleras. Att skydda deras naturliga miljöer är naturligtvis en annan fråga. Jag tycker heller inte att det nödvändigtvis är "förnedrande". (Ny definition av förnedring: att av makten hållas kvar i ett enkelt tillstånd när man kunnat nå ett mer differentierat.)