26/4 kl. 16.50: Som jag förutspådde har Edouard Louis' Pour en finir avec Eddy Bellegueule fått ett positivt mottagande i svensk språkdräkt. En intervju (utförd av Rikard Wolf av alla människor) kan ni läsa här. Om ni vill läsa mina synpunkter på det franska originalet, se inlägg från 2014-05-17.
26/4 kl. 15.30: "I min dikt talar alla, till och med fiskarna" heter det i La Fontaines programdikt till hans Fabler. Litteraturen (eller i varje fall fiktionen) kan kanske aldrig bli något annat än mänsklig, om inte annat för att den har en inbyggd skillnad mellan meningsfulla och meningslösa språkljud, genom att den imiterar de förra och refererar till de senare:
"Jag har aldrig varit i Stockholm."
"Är det det du vill?"
"Ja"
"Ingenting annat?" Han skrattade med innerlig lättnad.
"Det kan du väl få." (Victoria Benedictsson, Pengar)
Dialogpartierna härmar individernas ljud, utsagan "han skrattade" refererar till ett ljud som beskrivs med ett allmänbegrepp och som för att specificeras måste ges någon form av bestämning (här "med innerlig lättnad" - visserligen en beskrivning av mannens reaktion men tillräckligt för att också färga vår uppfattning om hur skrattet kan ha låtit).
Detta har naturligtvis att göra med svårigheten att bestämma vad ett språk är, och vilka ljud som ska räknas till ett språk. "Ja" är ett ord på ett språk, medan det vitt spridda "mm" knappast är det, och det norrländska "ssch"-ljudet för att signalera jakande svar är inte tillräckligt artikulerat för att utgöra ett ord men är ändå i högsta grad specifikt för en viss språkgemenskap.
I den antika litteraturen är talet tal, anförande. Homeros och Vergilius lästes mycket riktigt av blivande talare, vilka använde hjältarnas anförda yttranden som modeller. Men även i den moderna litteraturen om tillåter en viss överflyttning till skriften av den talandes fonetiska egenheter (dialekt, stamning, pauser) dras ändå gränsen hitom vissa språkliga effekter som lämnas utanför anföringstecknen och istället omtalas (skratt, suck, gäspning, snyftning etc - men i förlängningen också allt icke-mänskligt "tal": gnäggande, jamande, gläfsande etc. Det tycks erbjuda ett seriöst problem för anspråk på yttre, objektiv skildring, och en påminnelse om att konstverk alltid är antropocentriska.
22/4 kl. 10. jag läser igenom Vladimir Nabokovs samlade noveller från början, på jakt efter ett mönster i författarskapet. Det jag aldrig upphör att förvånas över hur Nabokov, som upplevt så mycket dramatik (emigrationen, mordet på fadern) aldrig lät sig nedtyngas av det och fortsatte att ha en sådan paradoxal tilltro till en "natur" och dess intressanta mönster i yttervärlden såväl som i den litterära stilen, och när förlusten och saknaden kommer in i verket sidledes sker det inte för att åstadkomma något tårdrypande effekt av litotes. Man ser spår av denna process i de tidiga novellerna, där konstnärliga val som ligger till grund för en senare produktionen ofta luftas mer öppet (experimenten med rent miljöbeskrivande texter, resonemangen om slumpen, den uttryckta preferenser för fascinerande detaljer framför inlevelsen i de skildrande personerna, etc.). Hans aversion mot Freud, liksom mot modernistisk Weltschmerz och civilisationskris, tycks bero på att han arbetat sig fram till vad man (men är detta ett misstag?) frestas kategorisera som en fungerande form av förträngning.
9/4 kl. 09.30: Fin och human inskription på Societé de lecture i Genève: Timeo hominem unius libri (jag är rädd för enboksmänniskan). Och det är naturligtvis dem man ska vara rädd för: de som utgår från bara en bok, en bibel eller koran, politisk traktat, eller för den delen alla som är så begränsade i sin läsning att de effektivt avsäger sig möjligheten att lära sig något nytt. Huruvida man även måste ge upp den underförstådda förutsättningen för resonemanget, dvs. att världen överhuvudtaget kan rymmas i en bok, undviker jag helst att ta ställning till.
