lördag 21 november 2015

Allmän adiafora XXIV

15/10 kl. 16.45: Det är alltid nyttigt, och kanske betryggande (om än bara på premissen att framtiden inte kommer att vara fullständigt skild från vad som typiskt sett varit fallet i det förflutna) att återvända till gamla texter och få lite perspektiv på sånt som tycks häpnadsväckande i nutiden. Så till exempel hoppade jag till lite när jag läste första meningen i Matthew Arnolds Culture and Anarchy (1869): "The disparagers of culture make its motive curiosity...it is valued as either out of sheer vanity and ignorance, or else as an engine of social and class distinction, separating its holder, like a badge or title, from other people who have not got it." Det tycks alltså inte ha hänt så mycket sen dess, förutom möjligen att dessa disparagers är fler och mer högljudda, och att de tror sig ha gjort viktiga upptäckter, vilket de alltså inte har.  Arnolds bok är för övrigt ett bra exempel på en bok som alla tror att de har läst (jag trodde det också) men som förtjänar ett noggrant studium och går att läsa på många andra sätt än den vrångbild den ofta reduceras till. 
      Samma känsla av déjà vu hade jag när jag, mest av en slump, läste en gammal artikel av René Wellek, "The Attack on Literature", skriven 1971. Det var riktigt uppfriskande att se de stora likheterna mellan då och nu. Wellek svarar här på den "attack mot litteraturen" som lanserades på flera fronter vid den tidpunkten, och som alla har rätt klara analogier idag: 1) förkastandet av litteraturen överhuvudtaget som väsentligen reaktionär och som bärare av sociala privilegier 2) förkastandet av litteraturen som väsentligen lögnaktig, motiverat av en radikal misstro mot språket 3) litteraturen förklaras vara en övergående form i utvecklingen av mänskliga kommunikationsteknologier 4) en attack på idén om konst genom utvecklingen av koncepttekniker, ready-mades, datagenerad skrift etc 5) en attack på själva idén om kvalitetslitteratur till förmån för "para-litteratur", populärlitteratur etc. Dessa kan enligt Wellek alla bemötas ganska enkelt: 1) genom historisk undersökning, som visar att litteraturen minst lika ofta varit en progressiv faktor i den historiska utvecklingen, 2) med invändningen att detta synsätt lika mycket drabbar människan som talande varelse snarare än att utgöra en specifik attack på litteraturen 3) genom siffror över utgivning av böcker, vilken knappast tycks avta trots konkurrens från andra media, samt 4 och 5) med invändningen att dessa sätt att kritisera litteraturen knappast kommer undan frågan om kvalitet: det finns lyckade och misslyckade konstexperiment och det finns bra och dålig populärlitteratur. Själva det kvalitativa begreppet "litteratur" och vad som ska räknas till det kortsluts inte så enkelt som vi tror, eftersom det inte är en logiskt bestämd kategori, utan en social och pragmatisk. Enda sättet att bestämma över dess gränser består i att ha en levande litterär kultur, och det är nog där skon klämmer snarare än i någon metafysisk eller teknologisk kris för litteraturen som sådan. Det vore alltså bättre att ha viss tilltro till att människor alltid kommer att producera litteratur i någon form och istället koncentrera oss på den väsentliga uppgiften att upprätthålla en  litterär kultur, vilket i det stora hela är likadant nuförtiden som på Welleks tid, eller när som helst i historien för den delen. Förvisso passar Wellek på att varna för "the new barbarism, the know-nothingism, the mindless repudiation of the past in favor of so-called 'relevance' etc" ("The Attack on Literature" i The Attack on Literature and other Essays, s. 18), men vid det här laget borde det stå klart att den typen av barbari inte har något nytt över sig alls. Faktum är att ingenting är så gammalt, och så tråkigt.            

5/11 kl. 11.30: René Girard död. De Stora Franska Filosoferna från denna tid har naturligtvis dött de allra flesta. Samtidigt känns det som om Girard var mer av ett unikum. Det kan såklart debatteras. Var inte t ex Derrida en minst lika originell tänkare? Jo. Men med Girard har man känslan av att han inte tillhörde något specifikt moment, utan att han lyckades karva ut sin nisch, obekymrad av att delta i något politiskt-kulturellt avantgarde, att han bara följde sig själv och gav uttryck åt de åsikter, ibland impopulära sådana, som han leddes till av förnuftsskäl. Det finns något tilltalande i att han trots sin allmänna amatörism sällan framstår som en oansvarig eklektiker. De spridda dragen från litteraturanalys, antropologi, religionsvetenskap m.m. står alla i en tjänst hos en väldigt konkret och i stora drag övertygande vision av tillvaron. Att denna kan rendera den bortgångne hyllningar från vänster såväl som höger tycker jag vittnar om hans integritet.

10/11 kl. 12.00: Otium litteratum i svensk litteratur. Målet för min önskan har numera ett tjusigt latinskt namn, otium litteratum, "den lärda fritiden", som Cicero kallade det och vars tradition under senare sekler har utforskats förträffligt av Marc Fumaroli. Naturligtvis var det i Rom, och i senare tider, ett privilegium för ytterst få. Men som svar på Wallace Stevens' fråga "What to do? How to live?" förtjänar det att tas på allvar. Som man vet kan en idyll bara vara uthärdlig om den lyckas sammanföra lugnet med ett minimum av rörelse. Den lärda fritiden, där man ständigt arbetar och ständigt kommer framåt, samtidigt som det yttre livet präglas av ett minimum av rörelse, kombinerar de centrifugala och centripetala krafterna på ett oöverträffat sätt. När jag nu sitter med min kommentar till Oxenstiernas Skördarne kommer jag på att denna dikt nog innehåller ett av de mest tilltalande exemplen på denna hållning i svensk litteratur. Det är i den åttonde sången, där Oxenstierna beskriver hur den engelska trädgården ska inrättas, och som exempel tar sin vän von Carlsons egendom Mälby i Södermanland. Carlsons trädgård tjänar som ett exempel på den goda smaken, men den ger oss inte bara en instruktion i estetik, utan också i en livsstil. Efter att ha gått igenom de allmänna principerna och gett målande beskrivningar av vissa enstaka dekorativa inslag i trädgården, skiftar Oxenstierna till en annan sorts byggnader:

Till stillare behag och fredligare löjen,
Jag ville helga än, du Vänskap! åt ditt namn
Et Tempel, undangjömt i skuggans djupsta famn.
Så sällan eftersökt och lika sällan funnit,
Som du, från pragten skildt och utan konst som du,
Des prydnad skulle själv beskriva dig ännu.

Carlson hade uppdragit åt Ehrensvärd att rita ett vänskapens tempel, baserat på Theseustemplet i Athen (eller vad som ansågs vara ett tempel till Theseus; det rör sig om vad som nu är känt som Hephaistontemplet). Men i anslutning till detta låter han också bygga upp en "Vishetens hydda":

Innom din enslighet, likväl en enda hydda
Blir uprest af dig själf at Visheten beskydda.
Du samlar där den skatt oss jordens möda skänkt,
Hvad häfderna förtäljt, hvad vetenskapen tänkt;
och vill, i deras lugn för hopen glad at döljas,
Se Philosophen där utaf de skrifter följas
I hvilka minnet gjömdt för menskans tidehvarf
Ärfarenhetens rön och sanningarnas arf:
Med Newton och Homer af Snillet ömsom buren
Igenom rymderne af Digten och Naturen,
Och mellan seklerne ledsagad af des sken,
Inbyggare af Rom och Ferney och Athen.
Låt, Vänskap! detta hägn utmed ditt egit byggas.
Om ej uti din famn, hvar skall den Vise tryggas?    

Ett vackert vittnesmål om livsvärden i den gustavianska kulturen, som vid denna tid (1796) var på utdöende.
Oxenstierna underlåter inte att slänga in några kängor mot de revolutionära tendenser som spridit sig med franska revolutionen, och som enligt honom framställde herrgårdarnas ägare som grymma barbarer. Och denna kultur skulle snart gå under, åtminstone i sin starka form. Den spänning mellan tjänst i staten (negotium) och tillbakadragandet till en fritid med värdighet (otium) som ger denna hållning dess kraft (och som skapar mycket av känsloladdningen bakom Oxenstiernas dikt, ofta feltolkad som enbart nostalgi och längtan till barndomen), är inte aktuell för 1800-talets poeter.