Tillägg

För ett tag sedan efterlyste jag texter om språk som var skrivna av andra än de "filiströsa kommunikationsteknologerna" till lingvister som vanligtvis uttalar sig (OK, jag kanske tog i en aning). Men i Mara Lees radiokrönika har vi ett ganska gott exempel på den genre jag efterlyser: ett inkännande försök, väglett av poetisk sensibilitet, att kombinera observationer av mentalitet med språkliga egenheter. Det är också ett sätt att värdesätta språket ur en annan synvinkel än bara "förståelse", vilken alltsomoftast uppfattas på ett mycket simpelt sätt. Folk som klagar på slappt språkbruk bör inte heller, vilket de ofta gör, skylla på att det försvårar kommunikationen eller blir otydligt. Det går alltid att få fram vad man menar - i värsta fall kan man kommunicera med ikoniska skyltar. Det är heller inte detta de egentligen menar - det är bara att detta sätt att resonera är det enda som går hem hos utilisterna. Vad det handlar om är estetiska och kulturella värden som kan gå förlorade.   

Eliter och eliter...

Det har skrivits en hel del om orden "elit" och "folk" på sistone, och det har väl på det stora hela varit välgörande då det ofta råder begreppsförvirring i de här frågorna. Till exempel vad gäller skillnaden mellan ekonomisk elit och "etablissemang", som rutinmässigt blandas samman. Ett problem med detta är naturligtvis att "elit" och "folk" ganska ofta är tydligt kodade som "dåligt" respektive "bra" - och alla vill naturligtvis få den politiska semantiken att stämma överens med sin samhällssyn. Till exempel är det ett självklart uppdrag för en vänsterkritiker att påpeka det absurda i att en oligark som Donald Trump ska anses representera folket mot eliterna (se skillnaden mellan ekonomisk elit och etablissemang ovan). Men det är någonting som fallit bort i de här diskussionerna och som man bara kommer åt om man erkänner att det i vissa sammanhang finns ett behov av eliter. Skillnaden som behöver redas ut är inte så mycket skillnaden mellan elit och folk som skillnaden mellan befogade och obefogade eliter.

I Sverige har vi institutioner som med fog kan kallas elitistiska, då medlemskap i dem kräver en prestation på relevant område, t ex det konstnärliga eller det vetenskapliga. Utöver dessa finns det en uppsättning institutioner som säkerligen kräver mycket av de människor som bestämt sig för att få tillträde till dem, men de färdigheter som krävs är endast indirekt relaterade till det som verksamheten handlar om. En kulturminister, t ex, behöver inte ha egna erfarenheter av att skapa kultur, eller de kunskaper om en konstart som man kan förvänta sig av en kritiker eller akademiker. Det viktiga är här snarare social och organisatorisk förmåga. Med detta vill jag inte nödvändigtvis rangordna dessa utan bara peka på att de följer helt olika principer. Att tas upp i dessa kretsar, dvs. att i någon mening ingå i eliten, kräver säkerligen stor viljestyrka och många uppoffringar i båda fallen. Men vilken är den riktiga eliten? Och med "riktig", menar jag då de som borde vara elit genom sina meriter, eller de som faktiskt har störst inflytande? Jag tycker mig se åtskilliga motsättningar mellan dessa två typer.

Svenska kyrkan är en organisation som visserligen kräver särskilda meriter av sina företrädare, men som i sin funktion utåt i mycket fungerar som ett politiskt parti. De som är ledare för svenska kyrkan är inte nödvändigtvis de som är mest teologiskt lärda (även om många av dem onekligen är det) utan snarare de som avancerat genom sin organisatoriska förmåga. Och i sitt förhållande till det omgivande samhället spelar kyrkan helt klart en roll som snarare liknar den politiska. I debatterna om den nya kyrkohandboken blev det uppenbart att denna yttre, i denna mening "politiska" funktion, dominerar. I sin ambition att skapa ett lättillgängligt liturgiskt språk lade man fram ett förslag som mötte skoningslös kritik från många av de instanser som tänker mindre på denna "yttre" roll utan utgick från sin expertkunskap om teologi, musik eller språkvård. Istället för att lyssna på kritikerna försvarade ärkebiskopen det nya förslaget. Målet har naturligtvis - och detta är symptomatiskt - handlat om att skapa något som är inkluderande, och detta djupast sett politiska mål får då trumfa den teologiska, musikaliska eller lingvistiska kunskapen. Detta är alltså populistiskt, inte elitistiskt, och ändå är det uppenbart att den riktiga makten - den som rimligtvis gör en till en medlem av eliten - ligger någon annanstans än hos de människor som genom sin kompetens kan sägas tillhöra eliten.  

Exakt samma fenomen ser vi i den långdragna debatten om Östasiatiska museet och Världskulturmuseet. Här ville man alltså göra sig av med anställda med en svårförvärvad kompetens inom t ex kinesiska eller konsthistoria, och ersätta dessa personer med PR-människor med rätt åsikter.  Den övergripande målsättningen handlar inte längre om att sprida kunskap utan om att öka intresset för "mångkultur", och indirekt alltså att motverka sverigedemokraternas inflytande. Det vill säga rent yttre, politiska mål, som kräver föga mer av de anställda än att de ska ha rätt åsikter. (Enkla själar tror att detta handlar om politiskt för och emot. Personligen ser jag dock ingen motsättning mellan att intressera sig för mångkultur och att faktiskt kunna någonting om olika kulturers språk, historia och kultur - det är primärt en organisatorisk, inte en ideologisk, fråga). Förslaget har sedan fått tung kritik från andra instanser, till exempel från vitterhetsakademien och kungliga vetenskapsakademin. Dessa institutioner är bevisligen eliter; ledamöterna utgörs av forskare, människor vars kompetens baseras på att de kan ett ämne. I dagsläget är det oklart hur det går med de här planerna, men i varje fall har det blivit tydligt vilken elit som styr. Alice Bah Kuhnke hamnade nyligen på förstaplatsen i tidningen Fokus rangordning av kultursveriges mäktigaste. Hon utgör rimligtvis eliten, om detta ord ska ha någon mening. Samtidigt är det uppenbart att hon och hennes underlydande Ann Follin har kunnat köra över den kunskapsmässiga eliten med slagord om tillgänglighet, inkluderande och liknande kodord som regelmässigt tas i bruk för att eliminera den potentiellt olydiga och därför hotfulla kompetensen, precis som i fallet med kyrkohandboken.

Och en elit av detta slag, som representerar den nakna makten, kan man faktiskt ogilla av andra anledningar än att man representerar "folket" och blir "pissad på", som det brukar heta. Till exempel kan man ogilla den för för att den har alldeles för mycket makt i förhållande till sina egna meriter, att den konsekvent väljer fraser framför substans, att den i förlängningen utgör raka motsatsen till det där "kunskapssamhället" man hör talas om då och då, samt att den ger upphov till ett kulturklimat fyllt av ogenomtänkta klichéer och magiskt tänkande, vilket ofta nog renderar effekter som är rakt motsatta dem man säger sig vilja uppnå. Man kan till och med, när man upptäcker deras häpenhet över kritiken, ogilla denna elit därför att den är för folklig: att den i alldeles för hög grad påminner om den gamla sagan om bonden som vaknat upp som kung.

Axiom om skolan

I vissa samhällen finns det skola, och kanske i synnerhet i vårt. Se där ett påstående som otvivelaktigt stämmer, men det återstår att slå fast vad det betyder. Att säga att skolan existerar, det är egentligen endast att säga detta: i ett samhälle existerar det kunskaper och dessa förs vidare av en särskild yrkeskår på ett särskilt ställe. Att tala om skolan, det är att tala om fyra saker: (1) kunskaper; (2) kunskaper som går att förmedla; (3) specialister vars uppgift det är att förmedla dessa kunskaper; (4) en erkänd institution som har till funktion det är se till att specialister som förmedlar och subjekt till vilka något förmedlas förs samman på ett regelbundet sätt. Var och en av dessa saker är nödvändig, på så vis att förneka den ena eller andra av dem innebär att förneka skolans existens; på samma sätt är det att önska att skolan ska försvinna att önska att den ena eller andra av dem ska försvinna, oavsett av vilken god eller dålig anledning det sker. Det må så vara de påståenden som säger att det inte finns kunskaper, eller att kunskaperna inte går att överföra, eller att överförandet av kunskaper inte ska tas om hand av specialister på överförandet, eller att detta överförande inte kan ske inom ramen för en institution; man måste vara medveten om att de som uttrycker sådana påståenden – även om de själva har hand om undervisning – talar mot skolan. I vilket fall som helst bör man vara klar över vad de gör och säger.

[…]

Att säga att det finns skola, det är att säga just det som sagts ovan, men ingenting mer. Det innebär således inte att säga att alla kunskaper går att förmedla; det innebär heller inte att säga att alla de kunskaper som går att förmedla förmedlas eller bör förmedlas av skolan; det innebär inte att säga att specialisterna som har till uppgift att förmedla vet allt det som finns att veta i allmänhet, och inte heller att de vet allt om de kunskaper som förmedlar. Man kan troligtvis lägga andra bestämningar till dessa fyra väsentliga. Man kan till exempel önska att skolan ska göra människorna lyckliga, att den ska bidra till den fysiska och moraliska hälsan, att den ska möjliggöra en rationell användning av telefonen eller televisionen, etc. Det finns ingenting att säga emot detta, förutsatt att man har har klart för sig att det är sekundära målsättningar, fördelar som lagts till i efterhand. Att vilja göra dem till skolans huvudsakliga uppgift och nytta är i verkligheten att göra avkall på de väsentliga bestämningarna. Det är således att vilja att skolan går under.

[…]

En tes som skolans fiender ofta för fram är att det finns kunskaper som förmedlas på andra sätt. Att skolan alltså inte har något monopol. Det säger sig självt: det finns säkerligen kunskaper som förmedlas på andra sätt än de akademiska. Det finns också de, det får man lov att påpeka, som knappast skulle förmedlas överhuvudtaget, om det inte fanns någon skola. Kan man på allvar tro att matematik eller fysik, för att inte tala om filosofi, historia eller filologi skulle överleva ett ögonblick om det inte för att stötta dem fanns en form av tvång: en överenskommelse enligt vilken det anses hedervärt att känna till åtminstone något om de här ämnena? Skolan är ingenting annat än det institutionella uttrycket för denna överenskommelse, och i ett jämlikt samhälle garanterar den allmänna och obligatoriska skolgången att patricierna inte är de enda som håller med om den. Vi säger avsiktligt överenskommelse, för att inte hävda någon förutfattad mening om den större eller mindre sociala eller produktiva nyttan med dessa kunskaper: det bör räcka här med att påpeka att man har svårt att tolerera vissa former av okunskap.

[…]

Glöm alltså inte de kunskaper som kräver en skola. Men det finns också de som inte kräver någon skola. Detta betyder i verkligheten att de inte kräver stödet av en skolplikt eller en tvingande institution för att förmedlas. För att det ska förhålla sig så krävs det att de till sitt förfogande har en fristående kraft till förmedling, och i de flesta fall är denna inte annat än passionen hos dem som stödjer den och numerären av dem som den gör passionerade. Detta vetande som står i motsats till skolan framträder alltid som det som i högre grad engagerar det stora flertalet: om det vore på ett annat sätt skulle de, liksom de andra kunskaperna, vara beroende av skolplikten för att överleva  […] Idag är det serietidningen, imorgon filmen, imorgon en annan sak som ger upphov till en lärdom vilken vad gäller stränghet och torrhet helt och fullt kan mäta sig med den klassiska filologin. Liksom denna senare ger den upphov till våldsamma attacker och kontroverser: furor philologicus är av samma art som passionen hos fans, och vice versa.

[…]

En enkel reflektion räcker för att visa att skolan inte har behov av dessa kunskaper och att de inte har behov av skolan. Ännu bättre: dessa kunskaper har bara sin kraft och sitt berättigande genom det faktum att de står utanför skolan. Låt oss ta ordet i vår mun: de håller bara i den mån de betecknar ett motstånd mot skolans institutionella kraft. Om skolan bemäktigar sig dem, försvagar den sig själv, för den konfronteras med det som väsentligen är heterogent i förhållande till sig själv – den ger avkall på de kunskaper som försvinner utan den själv, men den dödar också de kunskaper vars särskilda kraft ligger just i att vara främmande för varje institution. Ja, genom ett drag som säkerligen grundas på goda intentioner, men som är totalitärt till sitt väsen, upphäver den en instans som begränsar den på det lokala planet och hejdar dess expansion. Liksom alla andra institutioner bör skolan vara stark på det område den tillmätts, men av precis samma anledning bör detta område vara strängt kringskuret. Det bör finnas kunskaper som skolan inte vet någonting om. Den bör vara tillräckligt avgränsad för att låta dessa motståndsfickor frodas utanför den själv, tillräckligt säker på sin sak för att väcka starka känslor hos dem som gör motstånd, och tillräckligt generös för att, då de gör motstånd, bara den som förser dem med ett språk och en tanke.     

      Alla samhällen uttrycker och förmedlar kunskaper. Om man tror på tomheten i dessa senare, finns det egentligen bara en enda koherent position. Den innebär att drömma om att hela samhället ska förintas. Det finns inget vetande som är värt något, därför att det inte finns något samhälle som är värt något: ungefär så skulle teoremet lyda. Men för att hävda den positionen behövs det avgjort starkare andar än genomsnittspedagogen. Rousseau i vissa stunder, kulturrevolutionens maoister, de röda khmererna och några millenaristiska sekter kan räknas till dem som anammat konsekvenserna. Oftast fullbordas de utan fraser. Men det händer att ett sådant tal uttrycks med verklig själsstorhet. Då finns det inget man kan säga emot det. Förutom att det då inte för ett ögonblick rör sig om en mindre reform: själva ordet skulle få dem att skratta som med hela sitt förnuft riktar in sig på att förakta såväl vetandet som samhället. Man kan inte dagtinga med de här sakerna: att föreslå reformer, det är att vilja att samhället fortsätter; att föreslå reformer som antar att det försvinner, det är att ljuga för sig själv och för alla andra.      

     Och man får heller inte förvåna sig över att dessa reformatorer alltid ger en känslan av att inte dra slutsatserna av sin logik. Det finns människor som uttryckligen vill att skolan ska förintas, men reformatorerna hör inte till deras skara. Det som de planerar att ta död på, det säger de sig vilja rädda: således vill de och vill inte på samma gång. Fångade i denna påtagliga motsägelse klarar de sig ur den på olika sätt: genom en omedveten sofism, genom dåligt samvete, eller – allra vanligast – genom talet om ”på annat sätt”: man säger inte att skolan ska förintas utan att den ska fortsätta, men på ett annat sätt. Att detta andra sätt för varje opartisk bedömare tycks göra skolan omöjlig – det är en detalj som man med nödvändighet måste låta bli att tänka på. Man säger inte att de som undervisar utgör ett onödigt bihang till en farlig och närmast brottslig institution, man säger endast att de ska vara på ett annat sätt: lekledare, uppfostrare, storebröder, ammor, etc. Listan går att variera.

[…]

    Det mest slående är att det är en ren och skär piruett. Man kan inte säga om dem att de vill och inte vill, utan att de säger sig vilja och inte vill. Hur många av de som på senare tid hyllat reformerna av gymnasier och universitet har inte i verkligheten önskat att de inte till till något pris ska bli tagna på allvar? Vilket inte hindrar dem från att agitera, ibland på ett synnerligen aktivt sätt, för det som de gör: det är för att allting för dem reduceras till denna gest som man hoppas ska vara utan konsekvenser, till denna rent yttre hyllning till allmänt erkända värden. I dag utropar Guden att skolan är gagnlös och överflödig; han kräver kunskaperna ska upphävas, och man tjänar hans vilja med alla krafter man kan uppbåda – tack vare skolan och kunskaperna. Men när triumfen stundat är man olycksdrabbad: ”Men förstod ni inte” kommer då medlemmen av reformatorernas sekt att säga, riktad till fursten som han har plågat, ”att jag bara talade utan att säga någonting?”. Då kommer dessa furstar att upptäcka (med ett skratt om de är cyniska, med bestörtning om de är noviser) att det bästa sättet att göra reformatorerna olyckliga, det är fortfarande att ge dem vad de ber om.             

(ur Jean-Claude Milner, De l’école)

   

Allmän adiafora

4/11 kl. 13.50: En tradition av eskapism. När mongolerna härjade Persien skrev Hafiz sina dikter, i vilka man knappast kan ana ett spår av denna instabilitet. När Napoleons trupper invaderade Tyskland inspirerades Goethe av Hafiz och flydde till ett imaginärt Orienten i sin Väst-Östliga divan. Théophile Gautier oroade sig över 1848 års revolution, men drog sig undan och filade i tysthet på de dikter som han skulle kalla Emaljer och kaméer. Förebilden, eller kanske förebilderna, var given:

Comme Gœthe sur son divan
À Weimar s’isolait des choses
Et d’Hafiz effeuillait les roses,

Sans prendre garde à l’ouragan
Qui fouettait mes vitres fermées,
Moi, j’ai fait Émaux et Camées.

Liksom Goethe på sin divan 
i Weimar drog sig undan det offentliga
för att bläddra bland Hafiz' rosor

har jag, utan att ge akt på stormen 
som piskade mina stängda fönster
tillverkat mina Emaljer och kaméer.  

20/8 kl. 11.00: Religiös identitet. På besök i klostret utanför Minsk förhör sig prästen om min konfession."Protestant?". "Da" svarar vi, och det är helt i sin ordning. Det är knappast läge för mig att förklara min uppfattning om protestantismen eller om religionen i största allmänhet, och som gäst är det klokast att utnyttja detta lilla utrymme av ekumenik som ger mina värdar en grundläggande välvilja. Men det finns också en annan anledning. Det vore det typiska svenska misstaget att tro att man kan undkomma religionen helt, lite på samma sätt som vi tror oss kunna undkomma att ha en kultur. Helt bortsett från den knepiga frågan om hur relationen mellan nordeuropeisk protestantism och dess nutida ateism egentligen ska förstås, måste jag inse att för många andra uppfattas jag som "protestant" och "svensk". Att gå med på detta är att spela med öppna kort, motsatsen till den högmodiga cartesianismen i att tro sig själv vara fri från bestämningar, blicka ut från sitt torn på en värld av omväxlande pittoreska och hotfulla kulturer och religioner.  

15/10: Baltimore, kl. fyra på natten: väckt av polissirener. I drömmen var det en svärm av rockor som ylande flög runt, runt i lägenheten.

12/10 kl. 12.10: Har de enskilda språken varsitt utmärkande kasus? Ibland tycker jag det, hur något sådant nu skulle gå att bevisa; förr i tiden skulle man sagt att deras "anda" eller dylikt visar sig bäst i bruket av ett visst kasus. Tyskans kasus är i så fall utan tvekan dativ, kanske som en effekt av att språket befinner sig någonstans på mitten i en tänkt evolution från syntetiskt till analytiskt. Man har känslan av att dativen får bära upp funktioner som i ett mer kasusinriktat språk skulle delats upp på flera, och som inte heller ryms inom en enkel polaritet mellan subjekt och objekt. Jag sörjer ibland dativens nedgång i svenskan, där den bara existerar som en fantom i vissa konstruktioner, utan egen böjning av artikeln. Latinets kasus är utan tvekan ablativen, som det uppfunnit så många klyftiga användningar av och som tycks förverkliga en grundläggande tendens inom latinsk syntax: att för ögonblicket ställa åt sidan en satsdel, utse den till temporal eller annan bestämning åt det som följer. Kanske kan man inte tala om en kasus för franskan, men jag skulle peka på växlingen av subjekts- och objektsformer av pronomina som ett område där franskan excellerar. Växlingen mellan qui och que möjliggör något som jag nära förknippar med franskans potential, nämligen eleganta inversioner. Ryska kan jag väl egentligen inte uttala mig om än då jag kan det för dåligt (man kan i o f s debattera med vilken rätt jag uttalar mig om språken ovan) men jag har känslan av att ryskan tillhör genitiven, genom den helt avgörande skillnaden mellan levande och livlösa substantiv och den stora mängd prepositioner och konstruktioner som kräver detta kasus.
      Allt detta är naturligtvis totalt amatörmässiga spekulationer, och det har en sida som vetter mot rent 1800-talsmässiga idéer om en folksjäl som manifesteras i språket och liknande. Samtidigt skulle jag inte ha något emot att lingvister gav sig hän åt den här typen av funderingar då och då, eller i varje fall att de vågade kombinera en uppskattning av språkets estetiska sida med sitt mer systematiska kunnande. Olika språk har olika lösningar på hur något ska uttryckas, och vissa av dessa lösningar är unika, vackra och fascinerande. Och de är inte nödvändigtvis utbytbara mot varje annat uttryck som lyckas kommunicera samma information. Jag tror att många av dem har en verklig passion för grammatisk elegans, och det skulle knappast skada om de försökte delge andra något av det de upptäckt. Men som vi vet är den typiska lingvisten i offentligheten en filiströs kommunikationsteknolog som då och då visslas upp ur sin fängelsehåla för att försäkra folket om att ingen förändring överhuvudtaget spelar någon roll.    

På förekommen anledning

"I de antika berättelserna om förvandlingar övergick den mänskliga formen i växters eller ryggradsdjurs. Ovidius, och efter honom renässansmåleriet, har på ett makalöst sätt skildrat hur grenarna tränger fram ur Daphnes fingertoppar och hur rötterna gör hennes fötter orörliga och håller fast henne vid marken. La Fontaine talar till oss om Odysseus manskap som transformerats av Kirke:

De lejon, björnar, elefanter blivit.

Till denna långa mytologiska lista som den europeisk traditionen bevarat intakt, har den moderna litteraturen inte kunnat lägga till något alls, förutom - och detta är betecknande - förvandlingen till skalbagge. Eugène Ionescos noshörning är dess mest kända variant. Men det är Kafka som var den förste att se att det moderna samhällets ångest härrör ur dess tvekan mellan den ryggradsförsedda, vertikala mänskliga formen och dess ständigt hotande övergång till det viskosa och inkapslade tillstånd som präglar musslor, räkor, krabbor och löss. Det finns ingenting mer skrämmande i människans historia än denna moderna regression, från en morfologi anpassad till frihetens öppna himmel och skogar, och till att betrakta stjärnorna, till denna andra, som är ett fossil av svunna geologiska och oceaniska eror. För tron på mänskligt framåtskridande finns det ingenting grymmare än att kontemplera det öde som drabbade Weimarrepubliken, vilken bryskt förvandlades till en gigantisk och vildsint hummer av stål, eller för den delen Frankrikes tredje republik, som då den förlorat plötsligt blev en övermogen mollusk. Och fortfarande finns det ett förfärande stort antal sådana politiska odjur som helt eller till hälften genomgått en förvandling. Inget kan fullständigt garantera oss, inte ens i det tempererade klimatet på Nordatlantens båda sidor, att vi inte en morgon läser i tidningen att även vårt öde är förseglat. Trots att de var trogna Montesquieu kunde inte ens de förenta staternas grundarfäder förutse den samhälleliga och moraliska kollaps som följer med den moderna konsumtionen och kommunikationen och hur de lägger grunden för en metamorfos. De hade bara tillgång till Ovidius Metamorfoser.
       Det som gäller för samhällskroppen gäller även deras enskilda medlemmar, betraktade för sig och inte sammanblandade och stelnade i sociologiska grupper. Det finns medborgare med ryggrad och det finns andra som bara har ett skal. Den liberala demokratin, vars lagar och institutioner förpliktigar dess medborgare till att stå upprätt och handla fritt, har behov av de förstnämnda och av deras oberoende, ty tillsammans med lagstiftarna är det de som ställer sig mellan det lättjefulla köttet och dess framväxande skal. En av de saker som skiljer en liberal demokrati från en folklig är att den ena, som dess namn antyder, är kapabel att forma fria människor. Förutom sina lagstiftare har alla liberala demokratier haft till sitt förfogande oberoende röster och tankar som övervakar samhällets moraliska tillstånd, och som på så vis varit frihetens kliniker. Dessa 'engagerade betraktare', för att använda Raymond Arons vackra definition, utövar en auktoritet både mot staten, som alltid frestas till machiavellism, och mot civilsamhället, som ständigt lockas av den frivillig träldomen. De liberala demokratierna är oskiljaktiga från en liberal utbildning [dvs. 'liberal education', ö.a.] som inte endast gynnar framträdandet av detta slags väktare, utan också skapandet av en upplyst allmän opinion som stöttar och avlöser dem. Den första uppgiften för en totalitär regim är att undanröja detta hinder för dess planer, genom att kalla det 'jude', 'borgare', 'mandarin', 'svin' och andra skällsord ur det politiska spelet som vi blivit bekanta med. Varken mångfaldigandet av kommunikationssystem eller av 'kultur'-faciliteter kommer att kunna ersätta den moraliska och intellektuella disciplin av vilken denna andens magistrater och deras publik inombords är sammansatta. Den teknologiska illusionen, liksom den kulturpolitiska, maskerar för oss de verkliga krav som en liberal utbildning ställer på oss, och får oss att glömma den väsentliga funktion den fyller i frihetens politiska ekonomi."      

(Marc Fumaroli, L'Etat culturel)

Cuncta puncta

Heidenstam: "jag längtar stenarna där barn jag lekt". Imponerande av Heidenstam att få in två ogrammatiska drag på två rader ("längta" använt transitivt och "barn" som ren apposition). Varför gillar jag det så mycket? Därför att det också finns en symmetri mellan de två avvikelserna från korrekt språkbruk, nämligen att vi gör oss av med prepositioner. "Längta stenar" går helt klart att se som ett sätt att i tanken (eller dikten) kapa distansen mellan det åtrådda objektet och en själv, och något liknade kan kanske sägas om "där jag...barn" istället för "där jag som barn". Det får också till effekt att diktionen står och väger någonstans mellan raffinerad preciositet och barnsligt tal.

Vergilius Aeneiden 8, v. 389-392, Hefaistos möte med Afrodite: "ille repente/ accipit solitam flammam, notusque medullis/ intravit calor et labefacta per ossa cucurrit/ non secus atque olim tonitru cum rupta corusco/ ignea rima micans percurrit lumine nimbos": I Björkesons översättning: "lågan, den som han känner så väl flammar plötsligt upp, och dess värme sprider sig snabbt genom märg och ben, gör lemmarna matta, liksom ibland när åskan går, den glänsande blixtens strimma av eld med bländvitt sken lyser genom molnen". En veritabel fyrverkeripjäs! Coruscus och micans betyder båda ungefär samma sak: skimra eller glimma. Vi kan välja att föra corusco till lumine (vilket vore förutsägbart - "skimrande ljus") eller till tonitru och på så vis göra det till en perifras för blixten, "skimrande dunder". Ljuset går genom versraderna som blixten genom molnet.

Horatius Oden III. 30: "dum Capitolium/ scandet cum tacita virgina pontifex": "så länge prästen kommer att vandra uppför Capitolium med den tystlåtna jungfrun". En alldaglig versrad, kan man tycka. Men notera hur detta lilla "tacita" (tystlåten, tigande) förser den lilla bilden med en auditiv dimension, och därigenom med ett djup. 3D-poesi. På ett sätt är det en helt överflödig detalj, men helt plötsligt kan man se prästinnan framför sig, vördnadsbjudande, ja, lite läskig.  
 

Sanningen om att flyga

8/10 kl. 18.45: En fruktansvärd flygresa från Baltimore till Toronto. i sitt introduktionssnack hade piloten sagt något om att "we're expecting a smooth flight", vilket var en av de sämsta prognoser jag någonsin hört. Den korta flygresan visade sig bli ett nästan aldrig upphörande inferno av turbulens, där det lilla leksaksplanet (2x2 säten i bredd) kastades fram och tillbaka och det ofta upplevdes som om det skulle slå runt helt av trycket. Jag är vanligtvis inte flygrädd, men nu var jag faktiskt oroad på riktigt. Rent rationellt vet jag förstås att turbulens inte är farligt, utan bara obehagligt, men det spelar mindre roll i sammanhanget. Och det slog mig då att det kanske bara är de omotiverat flygrädda som förstår någonting av vad det innebär att flyga, att något av flygandets fenomenologi inte avslöjar sig annars, ungefär som ångesten hos Heidegger konfronterar oss med varat.
       Det är egentligen märkligt hur lätt vi kopplar bort det oerhörda i att flyga och ser det som den mest normala sak i världen. Några gånger har det slagit mig att den helt ometaforiska "himlen" för mig ändå har kvar något av sin metafysiska resonans. Vad kan vara vackrare än att se molnen ovanifrån? Men i allmänhet går en flygresa mest ut på att koppla bort det faktum att man flyger. Man låtsas som ingenting, ser på film, inte sällan underhållande filmer som lånar en idé om det sublima från tidigare generationers vördnad inför just det rike vi i stunden övervinner (över Atlanten såg jag sedan den nya Star Wars-filmen). De flygrädda tycks ha kvar något av denna känsla av överträdelse som under antiken redan häftade vid sjöfarten (jfr. Horatius Oden, I.3, v. 21-24) och som med desto större anledning gällde den ännu inte uppfunna flygkonsten.      

Allmän adiafora XXVII

20/9 kl. 09.00: Jag snubblade över rubriken "Höger blev vänster: helt galet egentligen", och trodde att jag skulle undfägnas med den definitiva analysen av de senaste årens förskjutningar på politikens område, som varit så svåra att hänga med i, särskilt för någon med begränsad förmåga till kognitiv dissonans. Det visade sig handla om en handbollsspelare som gått från höger- till vänsterskytt.

19/9 kl. 14.00: Joe Biden ska tydligt ha yttrat följande då han var i Stockholm (enligt DN åtminstone): "Låt det inte råda något missförstånd, hos herr Putin eller andra, om att detta är okränkbart territorium. Punkt. Punkt. Punkt!". Det är uppenbart att han ville göra sitt uttalande mer emfatiskt genom att lägga till fler punkter, men det här är verkligen ett av de fall där "less is more". Kraften hos en punkt försvagas ju om det kommer någonting nytt efter den, och tre punkter betyder väl "fortsättning följer"?

14/9 kl. 13.30: Jag reagerar på att ordet "bajs" tycks bli allt vanligare i tidningstexter. Vad gäller själva anledningen till att det blivit så är det i allmänhet goda nyheter; det gläder mig att man hittar nya sätt att dra nytta av denna del av det biologiska livet som det annars talas så lite om ("Här är flugan som ska göra bajs lönsamt"; "Transplantation av bajs kan återställa tarmfloran" etc.). Så varför denna spontana reaktion? Är det bara språklig purism som får mig att tycka att man borde föredra orden "avföring" eller "exkrement"? Alla vet ju ändå vad man syftar på. Men ord refererar inte bara till ett innehåll. De har också sitt eget liv, sträcker sina rötter ner till barndomen och våra första kopplingar mellan affekter, förståelse och den orala motorik som möjliggör tal. Kanske är jag exceptionellt barnslig. När mina kompisars barn hamnat i kiss-och bajsåldern kan jag inte låta bli att i någon mån inombords skratta med, delta i den explosion av språklig glädje det innebär att flytta över det förnekade och äckliga till det öppet verbaliserade planet. En liknande motsättning upplever jag när jag ser ordet "bajs" i tidningstext, särskilt i rubriker, som ju annars är själva inbegreppet av det officiella och neutrala, där språket ska vara enbart refererande och allt det som påminner oss om en kropps relation till orden är bannlyst. Ni kanske tycker att det här är ett icke-problem, eller ett kåserande försök att vara rolig. Båda kanske stämmer, men egentligen är jag mest förvånad över att ingen annan verkar reagera. Kanske säger det något om vår nutida relation till språket.

10/9 kl. 10.00: Språkets fullkomligt vansinniga karaktär bevisas genom att det mest grundläggande, allomfattande ord som tänkas kan - nämligen att vara - nästan inte har några synonymer förutom det absurt specifika och tekniska att utgöra.

Om sombreros

Den zimbabwesiske Dambudzo Marechera var less på att bli klassad som "etnisk" författare. När han skulle motta The Guardians pris för sina berättelser, dök han upp iförd poncho och sombrero. Det slår mig att detta tilltag, som väl de flesta är böjda att tolka som en uppgörelse med etniska stereotyper, idag kanske skulle ses som en form av "kulturell appropriering". Vill ni läsa en klok och driven uppgörelse med denna villfarelse (och en hel del andra, relaterade, på köpet), läs talet som Lionel Shriver höll nyligen. (Läs också Håkan Lindgren - snart Sveriges enda nödvändiga kulturskribent - i senaste numret av Respons.)

Musiskt

Två bra synpunkter på kulturellt värde, från två musikkritiker (jag vet inte vilken betydelse det har i sammanhanget). 

Den första är från New Yorker-kritikern Alex Ross, och säger väl egentligen ingenting oväntat, men eftersom budskapet tycks ha så svårt att sjunka in kan det behöva upprepas:  

“The pop hegemony is all but complete, its superstars dominating the media and wielding the economic might of tycoons. They live full time in the unreal realm of the mega-rich, yet they hide behind a folksy façade, wolfing down pizza at the Oscars and cheering sports teams from VIP boxes… Opera, dance, poetry and the literary novel are still called 'elitist', despite the fact that the world’s real power has little use for them. The old hierarchy of high and low has become a sham: pop is the ruling party.”

Det andra, från Sofia Lilly Jönsson, en kritiker och oberoende röst på SvD som jag uppskattar väldigt mycket. Hennes diskussion om klassisk musik, kulturella hierarkier och att "lajva överklass" tycker jag är mycket klargörande. Hon lyckas säga betydligt mer om det verkliga förhållandet än de förstelnade antaganden från 90-talets cultural studies som okritiskt förs vidare.    

Så läs och ta in. Budskapet gäller framförallt de popkritiker som fortfarande inbillar sig att de slår underifrån när de i verkligheten rider på en skoningslös juggernaut.    

Vårt behov av Molière

”Att älska Molière, det är att i sig själv äga en garanti mot en hel del brister, mot många tankemässiga risker och fel. Framför allt innebär det att inte älska det som är oförenligt med Molière, allt som var motsatt honom i hans tid, och allt som han skulle finna svåruthärdligt i vår egen. Att älska Molière, det är att för alltid vara botad från, inte det låga och skändliga hyckleriet, men från fanatismen, intoleransen och den typen av stelhet, från det som får en att förbanna och fördöma [...] Att älska Molière, det är att vara skyddad från, och på tusen mils avstånd från denna kalla, torra och grymma politiska fanatism, som inte skrattar, som känner medlemmarna av sin sekt, och som under förevändning av puritanism finner ett sätt att förstelna och kombinera allas harm, att i en förbittrad lära kombinera alla tiders hat, hämndkänslor och jakobinism. Å andra sidan innebär det att inte vara mindre avlägsen från dessa fadda och tröga själar som vid ondskans åsyn varken förmår uppröras eller hata...”

(Sainte-Beuve, Nouveaux lundis, 13/7 1863, min kursiv)        

Kreativ förstörelse

Det verkade som om man alltmer började enas om att saker inte stod rätt till. Sen dyker Björn Wiman upp och river av ett treackordsriff på ett trött ideologem som vid det här laget är tillräckligt gammalt för att dess faktiska konsekvenser ska kunna utvärderas: kunskap är oviktigt, eftersom svenska skolbarn lär sig självförtroende och kreativitet istället. Förutom att detta med kreativiteten troligtvis inte alls stämmer, tycker jag att det är märkligt att han inte stannade upp när han såg rubriken och tänkte efter. Svenska barn lär sig inte kunskap utan självkänsla. Dröj vid det ett tag, och tänk på vad det egentligen betyder. Någon med asbra självförtroende men noll koll, en skön lirare som inte vet ett skit men inte heller vet att han inte vet - låter inte det som en hyfsat vedervärdig människa? Med viss rätt kritiserar dagens feminister män för att "killgissa", att ta för mycket plats och att uttala sig om saker de egentligen vet något om, helt enkelt för att de har lite för bra självförtroende. Björn Wimans skola är i så fall en veritabel verkstad för en killgissande generation. Tack och lov finns det kloka människor som Jenny Maria Nilsson och Karin Pihl.

Det chauvinistiskt fördummande hos Wiman et consortes framstår tydligt man när man läser Fokus utmärkta reportage om de nyanlända och den svenska skolan. De synpunkter som kommer fram förvånar mig inte det minsta. Här en syrisk mamma: "Jag förstår inte varför skolan i Sverige måste vara så lätt...Jag vet inte vad det beror på, om det är samhället, kulturen. [...] Vissa saker i den svenska skolan är bra och vi föräldrar lär oss mycket av det. Omsorgen, att eleverna inte behöver vara rädda för läraren. Men det akademiska är för dåligt!". Det går liksom inte att komma ifrån. Frågan är vem som tjänar på att vi dröjer kvar i falska dikotomier. Att många förlorar på det är i varje fall uppenbart.  

Det sista museet

Jag är nog inte ensam om känslan att inte varit inbjuden till det möte där det slutgiltigt slogs fast att kulturens främsta uppgift är att smickra ens identitet. Det är egentligen märkligt att en så inskränkt människo- och kultursyn till synes helt oproblematiskt accepterats av stora delar av Kultursverige. Som litteraturhistoriker häpnar jag över hur förvrängt bilden av kulturella influenser uppfattas, och som lärare förbluffas jag över hur en bild av hur en så förenklad bild av interaktionen mellan konstverk och läsare/åskådare kunnat få så stor spridning. Det görs så många antaganden som helt enkelt inte stämmer överens med vare sig min kunskap eller mina erfarenheter. Och, naturligtvis, inte heller med min människosyn och min i vid mening politiska hållning. (Vissa skulle säga att det finns en direkt relation mellan dessa faktorer, och närmare besett skulle debatten kunna ta sin början med att diskutera den relativa vikt man vill tillskriva egna erfarenheter, intellektuell insikt, kunskapsinhämtning och identitet).   

     Därför är jag glad att Johan Lundberg tagit sig an den identitetspolitiska kulturpolitiken i en bok som visserligen är smäcker men ändå tillåter en mer grundlig utredning än tidningsspalternas snabba positioneringar. Den är i stort sett skriven utan Johan Lundbergs typiska syrligheter och personpåhopp. Det är ett viktigt ämne som behandlas och det vore tråkigt om hans synpunkter viftades bort som resultatet av problem med matsmältningen. Det sista museet rör sig mellan en mer övergripande diskussion av två förhållningssätt till kulturen (en kosmopolitisk-upplysningsmässig, och en romantisk-nationalistisk) och en genomgång av de senaste årens kulturpolitiska direktiv och trender inom kulturförvaltning. Som man kan ana intas en central plats av Miljöpartiets kulturskrivelse från härom året, det kanske mest systematiska försök som gjorts att förvandla ett identitetspolitiskt tänkande till kulturpolitiska direktiv. Man kan inte låta bli att tänka på bokens timing. När nu miljöpartiet befinner sig i turbulens, till stor del som ett resultat av deras identitetspolitiska relativism, är det inte utan att man undrar över om de tendenser Johan Lundberg beskriver ändå befinner sig i någon sorts reträtt. Det återstår att se. I vilket fall som helst lär väl den kulturpolitiska diskussionen fortsätta, och det kan den gärna få göra utifrån Det sista museet, som ställer en hel del frågor på sin spets och på så vis bildar ett utmärkt diskussionsunderlag.   

     Det finns en del att anmärka på. Invändningar kan i synnerhet resas mot den ytliga framställningen av Upplysningen och Förromantiken. Denna uppdelning är naturligtvis tänkt att vara schematisk, just för att få syn på vilken konst- och människosyn den nutida kulturpolitiken egentligen bygger på, och som sådan gör den sitt jobb. Men jag undrar också om inte en lite mer noggrann historieskrivning på denna punkt hade erbjudit vissa insikter i det problem som boken behandlar. Det är ju uppenbarligen så, vilket Lundberg egentligen vet, att universalitetsspråken hos den franskklassiska estetiken och upplysningen var dogmatiska, såtillvida att man inte överhuvudtaget tog på allvar de kulturella uttryck som inte stämde överens med en gång för alla fastslagna måttstockar. Även Shakespeare sågs ju länge som barbarisk av fransmännen. Den verkliga historien är betydligt mer dialektisk: utvidgningen av universalitetsanspråken till att även gälla exempelvis mexikanska konsthantverk har nämligen inte kommit av sig själv utan är till stor del ett resultat av upproret mot den franskklassiska normen. Den store skurken i Lundbergs bok, Johann Gottfried Herder, har ju gjort mer än många andra för att det ska vara möjligt att tala om världskultur i dessa universella termer. Så även om den franskklassiska traditionen och den aristoteliska poetiken rymmer potentialen till en universell kultursyn, är den likafullt beroende av modifikationer som måste komma från någon annanstans, genom att någon utvidgar vad som räknas till konsten. Denna historia saknas i Lundbergs framställning, och denna utvidgning har åtminstone delvis varit resultatet av (i någon mening) identitetspolitik. 

      Att erkänna detta innebär å andra sidan inte att man helhjärtat ansluter sig till uppfattningen att det inte finns något annat än identitetsmässiga särintressen, och en central uppgift för framtiden är att sitta rätt i båten, att vara medveten om frågans komplexitet men hålla fast vid den kosmopolitiska och, som Lundberg skriver, "transgressiva" potentialen hos kultur. Jag tror att många av dessa problem skulle kunna framställas som skillnaden mellan ett i-sig och ett för-sig. Utan tvekan har kritikerna en del på fötterna när de påpekar hur en viss grupps normer (i-sig) fortplantats genom kulturen. Skillnaden är att denna grupp sällan gjort detta till en del av den egna självförståelsen (för-sig), på det sätt som de nutida aktörerna förväntas tänka på sig själva som i första hand medlemmar av det och det kollektivet. Även om jag tycker att det kan finnas anledning att belysa vissa blinda fläckar, måste inte det enda valet bestå i en fullskalig övergång till ett kulturliv organiserat utifrån rent klichémässiga uppfattningar om social identitet. En situation där folk för-sig tänker på sig själva som representanter för det och det kollektivet, snarare än som individer som i mötet med konsten kan få perspektiv på det annorlunda och därigenom på sig själva, är djupast sett en situation där kulturens potential helt försvunnit. Man kan ge postkoloniala och andra kritiker rätt i vissa frågor utan att därför vilja kasta ut barnet med badvattnet och ansluta sig till en konst- och människouppfattning som inte bara är löjeväckande platt, utan också har rätt motbjudande implikationer. 

      En fråga som Lundberg delvis berör, men som han hade kunnat lägga mer tid på, är motsättningen mellan presentism och historicism. Den tycks mig mer avgörande än motsättningen mellan en allmän kanon och identitetspolitik, en fråga som leder till så många låsningar. Jag tror att många av de debatter vi har idag skulle tjäna på att betraktas ur denna synvinkel. John Guillory har skrivit förtjänstfullt om hur identitetspolitiken utmanar i en form av imaginary politics, vilket ska förstås med image som bakgrund. Man utgår från en bild av exempelvis ett lands etniska sammansättning i nutiden och tänker sig sedan att exempelvis ett urval av verk på en kurslitteraturlista el dyl ska återspegla denna, att samtliga grupper ska representeras. Låt oss säga att jag håller en kurs i medeltida litteratur och identitetspolitikern (i det här fallet i en feminists skepnad) klagar på mitt urval: jag har inte åstadkommit en jämn könsfördelning. Men en sådan invändning underskattar ju faktiskt vidden av könsförtrycket på medeltiden. Det är inte så att vi har en stor paj av litterära verk, där ungefär hälften av dem blivit marginaliserade p g a en patriarkal historieskrivning - den betydligt mer bittra sanningen är att männen till stor del haft pajen för sig själva, medan kvinnorna tvingats utföra andra sysslor än att skriva böcker. I fallet litteratur är det ju tydligt att marginaliseringen redan sker vid själva tillgången till utbildning och möjligheten att överhuvudtaget producera böcker. Vad som verkar irrationellt idag hade sin mycket enkla sociala förklaring förut. Med detta är naturligtvis inte sagt att t ex de kvinnliga författarskap som finns inte bör tas med (därför att urval på basis av litterärt värde kan vara just irrationella), eller att man bör låta bli att ta med denna maktdimension då man förklarar den socialhistoriska bakgrund som gör att materialet ser ut som det gör. Men det är långtifrån självklart att det givna målet består i en imaginär dubblering av samtiden, om man inte vill åstadkomma detta på bekostnad av en inblick i de processer som marginaliserat kvinnor och som gjort att ett sådant ojämlikt urval skulle te sig ytterst märkligt i en kurs om samtidslitteratur. Jag tror att få skulle tycka att det vore ett pris värt att betala.      

        Därför kan jag också tycka att varningsskyltar, "trigger warnings" och så vidare, är ett mindre problem än vad det ofta framställs som. Det är inte så märkligt om en del av kulturarvet har blivit främmande och att institutioner eller förlag kan behöva distansera sig från det genom någon form av betryggande paratext, och detta alternativ är i varje fall helt klart att föredra framför att helt sonika rensa ut misshagliga kulturobjekt och låtsas att de aldrig existerat. Till det endimensionella i den identitetspolitiska kultursynen hör ju också en tämligen osofistikerad syn på kulturkonsumenten som en sorts vax som stämplas med kulturobjektets sigill, en enkel modell för sändare och mottagare som en stor del av det senaste århundradets undersökningar av "läsarens medskapande av texten" effektivt gendrivit. Den kreativitet som man annars gärna tillskriver konsumenternas umgänge med diverse masskulturella produkter tycks helt upphöra då vi har att göra med det förflutna. Om till exempel sexistiska hiphoptexter kan "räddas" på detta sätt borde det rimligtvis gälla även högkulturella artefakter.  

      Man kommer säkert att säga att Lundberg attackerar halmgubbar. En sådan reaktion är kanske förståelig från sofistikerade intellektuella vilka ser det som sin uppgift att nyansera och komplicera. Men någonstans måste också intellektuella ta ansvar för den praktiska konsekvensen av sina tankar, i synnerhet när de driver en så aktivistisk agenda. När teoretiserandet ska översättas till någonting gripbart och inlemmas i den administrativa logiken skapas sällsamma monster, och vi får ställningstaganden som närmast tycks vara uppfunna av motståndarna i syfte att misskreditera. Om inte Behrang Miri existerade skulle högern vara tvungen att uppfinna honom. Frågor om maktordning och kultur är nämligen rätt så komplicerade saker, i synnerhet om man har ett historiskt perspektiv. I praktiken blir det lätt en sorts "politik för analfabeter": det krävs föga mer än ögon att se med för att börja sortera människor efter kön och hudfärg. Personligen jag kan inte låta bli att tycka att en effekt av det senaste årtiondets uppvisningar i denna typ av plumpes Denken är att låta ointresserade och okunniga människor utan nyfikenhet bestämma över dem som besitter nämnda egenskaper. Att ansluta sig till (någon form) av identitetspolitik kan ske på en dag. Att lära sig latin, arabiska eller sätta sig in i det tidigmoderna Europas ekonomiska historia kräver åtminstone ett par år. Småborgerligt sätt att resonera, kan man kanske tycka. Men det kan knappast vara folks ärliga mening att ersätta kunskapssökande (utan förutbestämd utgång) med en dogmatisk ideologi. Jag tror att många känner frustration över att surt förvärvad kompetens väger så lätt i förhållande till opportunistiska trosbekännelser. Att en sådan frustration enligt reglerna för den här diskussionen endast kan tolkas som ett försvar för privilegier (som vit, man, hetero etc.) gör nog inte så lite för att öka densamma.    

       En fråga som Johan Lundberg delvis berör, och som intresserar mig då mitt nya forskningsprojekt till stor del handlar om det, är hur den faktiska interaktionen mellan kulturella uttryck historiskt sett ut, och hur denna skiljer sig från vad hur dessa kulturella identiteter delas upp i nuläget. Lundberg tar exemplet med den tidiga hiphopmusiken, där en DJ som Afrika Bambaata byggde "Planet Rock" på samplingar från Kraftwerk. Den tyska gruppen hade byggt sin estetik på ett specifikt tyskt arv, från expressionismen och Fritz Lang, för att ge uttryck åt den tyska teknokratiska efterkrigsmentaliteten. Deras elektroniska rytmer kunde dock mottas av unga i Bronx, som såg kopplingen mellan deras elektroniska musik och deras "eget" arv från James Brown och andra. Exemplet är knappast unikt i världshistorien. Snarare kan de flesta kulturella uttryck ses som uppbyggda av skilda strata hämtade från när och fjärran - kulturell hybriditet är inbyggd i själva konstverket. Insikten bör lära oss hur svårt det är att göra kulturella uttryck till en grupps egendom, och få folk att inse att "kulturell appropriering" har varit det naturliga för samtliga grupper genom historien, ja, troligtvis det som hindrat dem från att stagnera. Vissa inbillar sig att det är deras uppgift att slå vakt om dessa gränser mellan kulturer. Förutom att detta knappast är möjligt, är det en högst tvivelaktig målsättning. En progressiv hållning vore här snarare att visa på de mekanismer som förtränger eller tystar denna hybriditet - som när man i historieskrivningen gjort grekerna till ett slags autoktont mirakel, när de helt klart byggde vidare på drag från de främreasiatiska civilisationerna, eller då man tonat ned kulturinteraktionerna runt Medelhavet för att framställa Dante som uteslutande italiensk, när han lånade mycket av sina hinsidesvisioner från den muslimska traditionen. Att istället resa nya murar mellan grupperna väcker frågan vad man ska göra med sådana konstverk - liksom detta synsätt i förlängningen väcker frågan vad man ska göra med de människor som vill bestämma över sig själva och inte spela en på förhand given roll i ett föregivet homogent kollektiv.
      Ja, någonstans borde jag väl sluta. Jag hade tänkt att jag skulle göra en rättvis recension av boken, men det blev mest mina egna reflektioner i alla fall. Ett slutomdöme kan jag visserligen kosta på mig: denna lilla bok är viktig, och jag tycker att alla, i synnerhet de ideologiska motståndarna, ska släppa sina ryggmärgsreflexer och ta ställning till vad som faktiskt står i den. Jag tror nämligen att de strategiska positioneringarna har fått människor att ställa upp på ett synsätt som de inte är beredda att dra de fulla konsekvenserna av. 

Allmän adiafora

22/3 kl. 14:  

Några oklarheter:

Är medeltiden en av de saker som inte verkar vara intressanta men egentligen är det, eller en av de saker som borde vara intressanta men i verkligheten är tråkiga? Svårt att avgöra.

Betyder perfektionism att man ställer höga krav på sig själv eller på andra? Eller både och? Hänger de nödvändigtvis ihop?

Hur ska man skilja tänkandet från dess effekter? Jag tänker på de oräkneliga idiotiska efterföljare som tänkare jag beundrar har gett upphov till. Om det skulle leda till ett förkastande av läromästaren, borde inte det innebära att jag låter mitt hat mot idioti växa sig starkare än min kärlek till kunskap? Jo. Men borde inte dessa passioner vara exakt proportionerliga?

Föredrar jag skribenter beter som sig som riktiga rövhål i skrift, men sedan visar sig vara schyssta egentligen, eller tvärtom? Den senare typen attackerar mig visserligen inte över frukostflingorna, men om deras hygglighet bara är spelad kan man väl undra vad det egentligen är värt. Å andra sidan kan man tänka sig att den förstnämnda varianten tillhör den psykologiska typ som undviker knytnävsslagsmål men gladeligen skulle döda anonyma oskyldiga från sin drönarcockpit.

15/3 kl. 22.30: Jag har länge grubblat över Time-mysteriet. Tidigare bodde jag nära Time på Bergsgatan som ibland var det enda stället som var öppet när jag behövde snus. Trots dessa generösa öppettider gick jag ogärna dit, eftersom bemötandet var buttert på gränsen till direkt otrevligt. Nu bor jag nära Time vid korsningen Nobelvägen-Ystadgatan, en butik jag mycket gärna går till, eftersom de som jag jobbar där är så hyggliga och lättsamma utan att det känns påklistrat. För ett tag sedan gick jag på bio och såg trailern till filmatiseringen av Kristian Lundbergs Yarden. Plötsligt ryckte jag till: det är ju killen på (det trevliga) Time! Jag tittade förbi på hemvägen, och han bekräftade mycket riktigt att det var han. Några dagar sedan gick jag och såg själva filmen och kan konstatera att Hilal Shoman (som han heter på riktigt, precis som i filmen) har gjort ett bra jobb i rollen som Kristian Lundbergs jobbarkompis.

 

Kulturellt inkorrekt

Fint av Johan Croneman ("att avsky melodifestivalen tolkas som folkförakt") att som nästan enda medieröst i gruppmobbarsverige orka ta upp denna fråga. Däremot tror jag inte att han har rätt när han spinner vidare och spekulerar om orsakerna till att det förhåller sig så. Den korrelation mellan intresset för melodifestivalen och det deprimerande världsläget som han målar upp är knappast övertygande. I själva verket bevittnar vi, eller lever i,  resultatet av en trend som pågått mycket länge och drivits fram av just de människor som brukar vilja att kulturen ska "ta ställning". Ni kanske tycker annorlunda, men jag har svårt att se det på något annat sätt. Här följer i varje fall mina upplevelser av den andliga fysionomins utveckling under 00- och 10-tal, i all deras anekdotiska glans:
      En gång drogs jag till vänsterkretsar för att de var de enda som intresserade sig för kultur, vilket jag på den tiden (ytligt) definierade som motsatsen till det kommersiella. Adorno och Frankfurtskolan utgör det kanske mest typiska uttrycket för denna sorts "kulturvänster", och jag slukade följaktligen deras texter förbehållslöst. Men ganska tidigt såg jag något helt annat hos vänstern. Jag kommer ihåg när jag bodde på korridor på radikala Smålands nation, där gravallvarliga politiska diskussioner hörde till vardagen. Samma människor som gärna tog till brösttoner tycktes helt släppa sin dröm om något bättre för att kasta bort timmar av sina dygn på usla tv-serier och (tror jag) melodifestivalen. Åtminstone minns jag att jag senare kunde häpna över hur "alternativa" människor på Möllevången faktiskt tittade på melodifestivalen, kanske till en början under någon sorts ironisk täckmantel, och ofta kryddat med lite tyckande om eventuella politiska aspekter av spektaklet. I samma veva blev frågan om identitet större än den någonsin varit, samtidigt som tidningarna blev tunnare och i sin panikartade reaktion på det nya medielandskapet bestämde sig för att en udda kombination av (kulturell) inställsamhet och (politisk-moraliska) anklagelser skulle ge kultursidorna "relevans". Att melodifestivalen nu följs ivrigt av en massa människor som kunde göra bättre saker hänger rimligtvis samman med denna utveckling, som pågått bra mycket längre än exempelvis kriget i Syrien. Om man väger in denna bakgrund framstår Cronemans förklaring som tämligen långsökt.
      Nyligen skrev en annan DN-skribent, Johan Hilton, om värdet av att vara pretentiös i en tid av högerpopulism. Det enda jag saknade i texten var en ärlig påminnelse om att populism idag lika gärna kan komma från den s.k. vänstern, som snart överträffar sina motståndare i antiintellektualism och bildningshat.     Därför ger jag gärna mina tips för ett blivande pretto, de råd jag skulle ge mitt tonårsbarn om jag hade ett. Det politiska utfallet av dessa tekniker bryr jag mig särskilt inte mycket om; vad det handlar om är att hålla vid liv en plattform där sådana överläggningar överhuvudtaget är meningsfulla. Man skulle kunna kalla det en handbok i kulturell och intellektuell hygien, om inte ordet hade konnotationer som lätt feltolkas.
 
1. Utgå ifrån att vissa saker faktiskt är bättre/mer värdefulla/sannare/intressantare än andra, eller att det i varje fall är så världen framträder. 

2. Läs/se/lyssna på gammal och ny litteratur/film/musik i olika genrer, skaffa dig en så universell måttstock som möjligt. Använd den för att själv kunna ta ställning till vad som är bra och dåligt, vad det är värt att lägga sin tid på.

3. Läs fördjupande reportage och historia, och diskutera med andra för att få ett grepp om världen och politiken. Försök att bilda dig ett omdöme utifrån det och strunta helt i vad folk säger på Facebook och Twitter. Ställ ordentliga motfrågor till det slängiga tyckandet.

4. När politiska modeord (t. ex. mansplaining) dyker upp, gräv fram den analytiska kärna de äger och utvärdera den sakligt, men skynda dig, för de förvanskas snart av medielogiken och kommer att betyda allt och inget. Om du bedömer att begreppet är viktigt, försvara det mot dess förvanskning av just de människor som det är frestande att se som nyttiga idioter.

5. Sträva efter en kritisk kosmopolitism. Sverige, inklusive dess imaginära Atlantaxel, är inte världens centrum. Lär dig att se det provinsiella i det föregivet centrala. Skaffa dig en bekantskap med andra språk, kulturer och samhällen. Jämför här och där, ta fasta på det som är värdefullt. Hämta måttstockar från andra ställen när de saknas på hemmaplan.

6. Inta som normalläge en likgiltig inställning till det som gaphalsarna skriker om, även då det sägs vara för en god sak (eller i synnerhet det fallet - det är då lättare att dras med). Sträva rent generellt efter det som är bäst/mest värdefullt/sannast/intressantast snarare än att vara på rätt sida om ett streck som andra har dragit upp.

7. Försök att vara hygglig, överseende, hjälpsam. Du kommer trots detta att göra dig själv ganska illa omtyckt...      

Oxenstierna remixed

Ur ett missöde i arbetet med min Oxenstiernautgåva föddes en märklig tingest. På grund av slarv från min sida var texten tvungen att sättas om, och blankrader läggas in manuellt. Jag började därför skriva ner alla de verser som ska följas av blankrader. Först då jag kommit en bit in i verket insåg jag att mina utdrag bildade en rätt fascinerande dikt. Vanligtvis är jag inte så road av experiment av den här typen, men jag måste säga att resultatet bitvis blivit extraordinärt: en trollbindande natursymbolisk-hermetisk dikt på orimmade alexandriner. Skämt åsido tycker jag att det är intressant hur väl den illustrerar membra poetae disjecta-tanken: att poesi känns igen även om de enskilda raderna tas ur sitt sammanhang. Åtminstone gällde det för dikten under Oxenstiernas tid. Här följer några utdrag ur denna häpnadsväckande tour de force:  

I.

Det samma hjärta än, så väl som samma järn

Ser morgonrodnans glans ännu Er middag pryda

Med upptåg, skämt och skratt och glädjens fria ljud

Och går på Tronen opp från hennes understöd

Och varen hälsade ur djupet av vår grav

II.

Och svalkar dansen blott och ej dess ro fördröjer

Ger hennes rodnad skäl och den förlåtlig gör

Dess enda nöje är det nöjet som hon minns

Han tryckte mot mitt bröst sin åttiåra hjässa

Är lika ljuvligt glömd, som hon var menlöst njuten

Men kröna dig med ax och sjunga Ceres ära

Du skapar på en gång, fullkomnar och bereder

III.

I morgonrodnans gull ser blandas kvällens strålar

Den värld hon skapt, att där sin rikdom sammandraga

Som på Naturens Tron emottog Snillets Spira

Med liors rustning väckt, är innan dagen skådat

Ser Månan uddas än förr’n det sin bärgning lider

Han mödan trogen var; han nu av henne lönas

Blott öppen till hans grav och sluten för hans skörd

Han gav en blick igen, och jorden skördar födde

Den enda Han begär och människan kan giva

 IV,

De ljud I älskat förr av Eder vänligt höras,

Ditt Snille för sin dikt, din ömhet för sitt hjärta

Vars möjlighet och stund han ägt och underlåtit

Hans Skugga följa Dig och av din lycka fägnas

Ditt skal, med lättad tyngd, men ej din kärna krossas

V.

Den dyrkande Bramin mot Solens uppgång tänder

Förbyts i spetsars nät och i ett flor försvinner

Bär ömsom fridens vinst och dödens sändebud

Det var din lågas eld som tände Snillets opp

Hans kärlek och hans ed, förnyad alla dar

Tar honom lyckligt mot i stunden av hans fall

Den tillflykt han dig ger: min famn och dessa grenar

VI.

Och hoppet gror på nytt när hon dess fyllnad skådar

Du lyftes i mitt sköt att bägges ursprung skåda

En enda rörelse utav din godhets vilja

Den krona sommarn nyss på hennes hjässa släckt

I vårens hand ännu vill skåda höstens frukter

I vård av slutna skal en oljig kärna bär

För våren kläda sig i grönskans första dräkt

Att kläda snarans knut som väntar luftens Här

I tystnad väntar blott på sin förvandlingsdag

VII.

Och härjat deras skrud och trampat deras kransar

I härmade Klimat, ett flyttat Fosterland

Du sällan i din frukt en mognad sötma sluter

Omsider Hymen går att kröna deras hopp

Förvandlas hoppets bön i tacksamhetens Sånger

Den samma skådeplats där gåvan blev beskärd

Och dömer vad de ment, men ej vad de förstå

I lika nära band av dyrkan och behov

Från aftonsolens bädd till morgonrodnans Tron

Av ödemarkens rymd skall vinna nya land

Där intet gräs var fällt och ingen kärve skuren