fredag 12 februari 2016

Oxenstierna remixed

Ur ett missöde i arbetet med min Oxenstiernautgåva föddes en märklig tingest. På grund av slarv från min sida var texten tvungen att sättas om, och blankrader läggas in manuellt. Jag började därför skriva ner alla de verser som ska följas av blankrader. Först då jag kommit en bit in i verket insåg jag att mina utdrag bildade en rätt fascinerande dikt. Vanligtvis är jag inte så road av experiment av den här typen, men jag måste säga att resultatet bitvis blivit extraordinärt: en trollbindande natursymbolisk-hermetisk dikt på orimmade alexandriner. Skämt åsido tycker jag att det är intressant hur väl den illustrerar membra poetae disjecta-tanken: att poesi känns igen även om de enskilda raderna tas ur sitt sammanhang. Åtminstone gällde det för dikten under Oxenstiernas tid. Här följer några utdrag ur denna häpnadsväckande tour de force:  

I.

Det samma hjärta än, så väl som samma järn

Ser morgonrodnans glans ännu Er middag pryda

Med upptåg, skämt och skratt och glädjens fria ljud

Och går på Tronen opp från hennes understöd

Och varen hälsade ur djupet av vår grav

II.

Och svalkar dansen blott och ej dess ro fördröjer

Ger hennes rodnad skäl och den förlåtlig gör

Dess enda nöje är det nöjet som hon minns

Han tryckte mot mitt bröst sin åttiåra hjässa

Är lika ljuvligt glömd, som hon var menlöst njuten

Men kröna dig med ax och sjunga Ceres ära

Du skapar på en gång, fullkomnar och bereder

III.

I morgonrodnans gull ser blandas kvällens strålar

Den värld hon skapt, att där sin rikdom sammandraga

Som på Naturens Tron emottog Snillets Spira

Med liors rustning väckt, är innan dagen skådat

Ser Månan uddas än förr’n det sin bärgning lider

Han mödan trogen var; han nu av henne lönas

Blott öppen till hans grav och sluten för hans skörd

Han gav en blick igen, och jorden skördar födde

Den enda Han begär och människan kan giva

 IV,

De ljud I älskat förr av Eder vänligt höras,

Ditt Snille för sin dikt, din ömhet för sitt hjärta

Vars möjlighet och stund han ägt och underlåtit

Hans Skugga följa Dig och av din lycka fägnas

Ditt skal, med lättad tyngd, men ej din kärna krossas

V.

Den dyrkande Bramin mot Solens uppgång tänder

Förbyts i spetsars nät och i ett flor försvinner

Bär ömsom fridens vinst och dödens sändebud

Det var din lågas eld som tände Snillets opp

Hans kärlek och hans ed, förnyad alla dar

Tar honom lyckligt mot i stunden av hans fall

Den tillflykt han dig ger: min famn och dessa grenar

VI.

Och hoppet gror på nytt när hon dess fyllnad skådar

Du lyftes i mitt sköt att bägges ursprung skåda

En enda rörelse utav din godhets vilja

Den krona sommarn nyss på hennes hjässa släckt

I vårens hand ännu vill skåda höstens frukter

I vård av slutna skal en oljig kärna bär

För våren kläda sig i grönskans första dräkt

Att kläda snarans knut som väntar luftens Här

I tystnad väntar blott på sin förvandlingsdag

VII.

Och härjat deras skrud och trampat deras kransar

I härmade Klimat, ett flyttat Fosterland

Du sällan i din frukt en mognad sötma sluter

Omsider Hymen går att kröna deras hopp

Förvandlas hoppets bön i tacksamhetens Sånger

Den samma skådeplats där gåvan blev beskärd

Och dömer vad de ment, men ej vad de förstå

I lika nära band av dyrkan och behov

Från aftonsolens bädd till morgonrodnans Tron

Av ödemarkens rymd skall vinna nya land

Där intet gräs var fällt och ingen kärve skuren

måndag 1 februari 2016

"Tillgänglighet"

Det här tyckte jag var en ganska tokig text. Det är frestande att raljera, men jag ska försöka lägga band på de impulserna eftersom jag tycker att den principiella diskussionen är så viktig. Jag tror nämligen att den här texten illustrerar den märkliga betydelseglidningen hos ordet "tillgänglighet", ett av administrationssveriges allra fluffigaste (vilket inte vill säga lite).

Museer har, som jag ser det, uppgiften att tillgängliggöra det innehåll de står för, genom pedagogik, kanske genom att bjuda in skolklasser och liknande. Och lokaler ska rent fysiskt vara tillgängliga, till exempel ha ramper för rullstolar och hiss. Men sen? Vad artikelförfattaren glömmer bort är att det finns (eller brukade finnas) institutioner som har till uppgift att tillgängliggöra sådant som folk annars är utestängda från. Skolor brukade de heta (numera med det viktiga tillägget "fungerande"). Där kan förhoppningsvis något av det som i artikeln beskrivs som "kulturellt kapital" (gäsp...) spridas till fler än de som har det hemifrån. Utfallet är osäkert. Vissa kommer att ta med sig något, andra ingenting alls, och vissa kommer att ha goda möjligheter att tillgodogöra sig detta men ändå välja att göra något annat. Det sistnämnda har jag svårt att se som problematiskt. Folk gör olika val, och ju fler kulturer (och med detta menar jag snarare subkulturer än etniska gruppers dito) som ryms i ett samhälle, desto större blir rimligtvis differentieringen mellan de olika institutionerna. Institutionerna kan knappast ha till uppgift att ändra på sitt innehåll för att tillmötesgå en publik vars sammansättning och önskemål man bara kan föreställa sig genom förminskande klichéer, eller sikta på den minsta gemensamma nämnaren. Det är då de sviker sitt uppdrag, när de anpassar sitt utbud till människor som inte är intresserade av det de har att erbjuda. Det verkar ibland vara den rådande logiken: "folk läser inte böcker? Låt oss bygga en klättervägg så att vi kan locka dit en helt annan publik än den som är intresserade av kärnverksamheten!" - "Folk går i alldeles för låg utsträckning på museum. Låt oss" - för att ta ett exempel från artikeln - "förvandla entrén till ett soppkök!" Man kan i förbifarten notera att kritik om "bristande tillgänglighet" ofta uppfattas som kommande från vänster. Rör det sig då om samma vänster som klagar på hur en ekonomisk logik genomsyrar precis allt? Jag blir förvirrad.

Kulturkonsumtionens sociologi missar några viktiga saker. Framförallt leder den lätt till att man tror att de som skolats in i hög- respektive populärkultur rör sig lika lätt i sina respektive vatten. Så är inte fallet. Folk tycker om konst, mer avancerad litteratur med mera just därför att den inte enbart följer behovstillfredsställelsens logik. När jag går på museum vill jag såklart vara med om någonting som behagar mig. Men jag vill samtidigt bli utmanad och överraskad. Blir jag enbart det senare kommer jag kanske att tycka att jag hade kunnat göra av med min lediga tid på ett bättre sätt; blir jag enbart det förstnämnda är det kanske värt tiden, men en känsla av att det trots allt inte var så minnesvärt är svår att skaka av sig. Därför har jag så svårt att förstå kulturpopulism, från "höger" såväl från "vänster". När medelklassen i Lund klagar på konsthallen, kan jag kanske hålla med om att några av dess utställningar var överteoretiska och interna (dvs. de behagar mig inte), men jag tror att alternativet är värre (dvs. det riskerar att i längden bli fritt från överraskningar, dvs. ointressant). Den här lilla glipan av estetisk autonomi och förmåga att tala till något annan del av oss än de färdigpaketerade föreställningarna om vår identitet står i motsats till "tillgänglighet", åtminstone så länge detta är vad man lägger in i ordet.

Det finns en punkt i artikeln som jag håller med om, och det är att det fria inträdet till större delen kommer att utnyttjas av en medelklass, som inte har något vidare behov av sådana förmåner. Värdet av fritt inträde kan således diskuteras. Men det symboliska värdet av att göra det gratis att titta på konst kan å andra sidan ses som viktigt. Där någonstans upphör vad som rimligtvis kan förväntas av en institution. Och där börjar det som individen får stå för - själva intresset.