fredag 13 maj 2016

Det sista museet

Jag är nog inte ensam om känslan att inte varit inbjuden till det möte där det slutgiltigt slogs fast att kulturens främsta uppgift är att smickra ens identitet. Det är egentligen märkligt att en så inskränkt människo- och kultursyn till synes helt oproblematiskt accepterats av stora delar av Kultursverige. Som litteraturhistoriker häpnar jag över hur förvrängt bilden av kulturella influenser uppfattas, och som lärare förbluffas jag över hur en bild av hur en så förenklad bild av interaktionen mellan konstverk och läsare/åskådare kunnat få så stor spridning. Det görs så många antaganden som helt enkelt inte stämmer överens med vare sig min kunskap eller mina erfarenheter. Och, naturligtvis, inte heller med min människosyn och min i vid mening politiska hållning. (Vissa skulle säga att det finns en direkt relation mellan dessa faktorer, och närmare besett skulle debatten kunna ta sin början med att diskutera den relativa vikt man vill tillskriva egna erfarenheter, intellektuell insikt, kunskapsinhämtning och identitet).   
     Därför är jag glad att Johan Lundberg tagit sig an den identitetspolitiska kulturpolitiken i en bok som visserligen är smäcker men ändå tillåter en mer grundlig utredning än tidningsspalternas snabba positioneringar. Den är i stort sett skriven utan Johan Lundbergs typiska syrligheter och personpåhopp. Det är ett viktigt ämne som behandlas och det vore tråkigt om hans synpunkter viftades bort som resultatet av problem med matsmältningen. Det sista museet rör sig mellan en mer övergripande diskussion av två förhållningssätt till kulturen (en kosmopolitisk-upplysningsmässig, och en romantisk-nationalistisk) och en genomgång av de senaste årens kulturpolitiska direktiv och trender inom kulturförvaltning. Som man kan ana intas en central plats av Miljöpartiets kulturskrivelse från härom året, det kanske mest systematiska försök som gjorts att förvandla ett identitetspolitiskt tänkande till kulturpolitiska direktiv. Man kan inte låta bli att tänka på bokens timing. När nu miljöpartiet befinner sig i turbulens, till stor del som ett resultat av deras identitetspolitiska relativism, är det inte utan att man undrar över om de tendenser Johan Lundberg beskriver ändå befinner sig i någon sorts reträtt. Det återstår att se. I vilket fall som helst lär väl den kulturpolitiska diskussionen fortsätta, och det kan den gärna få göra utifrån Det sista museet, som ställer en hel del frågor på sin spets och på så vis bildar ett utmärkt diskussionsunderlag.   
     Det finns en del att anmärka på. Invändningar kan i synnerhet resas mot den ytliga framställningen av Upplysningen och Förromantiken. Denna uppdelning är naturligtvis tänkt att vara schematisk, just för att få syn på vilken konst- och människosyn den nutida kulturpolitiken egentligen bygger på, och som sådan gör den sitt jobb. Men jag undrar också om inte en lite mer noggrann historieskrivning på denna punkt hade erbjudit vissa insikter i det problem som boken behandlar. Det är ju uppenbarligen så, vilket Lundberg egentligen vet, att universalitetsspråken hos den franskklassiska estetiken och upplysningen var dogmatiska, såtillvida att man inte överhuvudtaget tog på allvar de kulturella uttryck som inte stämde överens med en gång för alla fastslagna måttstockar. Även Shakespeare sågs ju länge som barbarisk av fransmännen. Den verkliga historien är betydligt mer dialektisk: utvidgningen av universalitetsanspråken till att även gälla exempelvis mexikanska konsthantverk har nämligen inte kommit av sig själv utan är till stor del ett resultat av upproret mot den franskklassiska normen. Den store skurken i Lundbergs bok, Johann Gottfried Herder, har ju gjort mer än många andra för att det ska vara möjligt att tala om världskultur i dessa universella termer. Så även om den franskklassiska traditionen och den aristoteliska poetiken rymmer potentialen till en universell kultursyn, är den likafullt beroende av modifikationer som måste komma från någon annanstans, genom att någon utvidgar vad som räknas till konsten. Denna historia saknas i Lundbergs framställning, och denna utvidgning har åtminstone delvis varit resultatet av (i någon mening) identitetspolitik. 
      Att erkänna detta innebär å andra sidan inte att man helhjärtat ansluter sig till uppfattningen att det inte finns något annat än identitetsmässiga särintressen, och en central uppgift för framtiden är att sitta rätt i båten, att vara medveten om frågans komplexitet men hålla fast vid den kosmopolitiska och, som Lundberg skriver, "transgressiva" potentialen hos kultur. Jag tror att många av dessa problem skulle kunna framställas som skillnaden mellan ett i-sig och ett för-sig. Utan tvekan har kritikerna en del på fötterna när de påpekar hur en viss grupps normer (i-sig) fortplantats genom kulturen. Skillnaden är att denna grupp sällan gjort detta till en del av den egna självförståelsen (för-sig), på det sätt som de nutida aktörerna förväntas tänka på sig själva som i första hand medlemmar av det och det kollektivet. Även om jag tycker att det kan finnas anledning att belysa vissa blinda fläckar, måste inte det enda valet bestå i en fullskalig övergång till ett kulturliv organiserat utifrån rent klichémässiga uppfattningar om social identitet. En situation där folk för-sig tänker på sig själva som representanter för det och det kollektivet, snarare än som individer som i mötet med konsten kan få perspektiv på det annorlunda och därigenom på sig själva, är djupast sett en situation där kulturens potential helt försvunnit. Man kan ge postkoloniala och andra kritiker rätt i vissa frågor utan att därför vilja kasta ut barnet med badvattnet och ansluta sig till en konst- och människouppfattning som inte bara är löjeväckande platt, utan också har rätt motbjudande implikationer. 
      En fråga som Lundberg delvis berör, men som han hade kunnat lägga mer tid på, är motsättningen mellan presentism och historicism. Den tycks mig mer avgörande än motsättningen mellan en allmän kanon och identitetspolitik, en fråga som leder till så många låsningar. Jag tror att många av de debatter vi har idag skulle tjäna på att betraktas ur denna synvinkel. John Guillory har skrivit förtjänstfullt om hur identitetspolitiken utmanar i en form av imaginary politics, vilket ska förstås med image som bakgrund. Man utgår från en bild av exempelvis ett lands etniska sammansättning i nutiden och tänker sig sedan att exempelvis ett urval av verk på en kurslitteraturlista el dyl ska återspegla denna, att samtliga grupper ska representeras. Låt oss säga att jag håller en kurs i medeltida litteratur och identitetspolitikern (i det här fallet i en feminists skepnad) klagar på mitt urval: jag har inte åstadkommit en jämn könsfördelning. Men en sådan invändning underskattar ju faktiskt vidden av könsförtrycket på medeltiden. Det är inte så att vi har en stor paj av litterära verk, där ungefär hälften av dem blivit marginaliserade p g a en patriarkal historieskrivning - den betydligt mer bittra sanningen är att männen till stor del haft pajen för sig själva, medan kvinnorna tvingats utföra andra sysslor än att skriva böcker. I fallet litteratur är det ju tydligt att marginaliseringen redan sker vid själva tillgången till utbildning och möjligheten att överhuvudtaget producera böcker. Vad som verkar irrationellt idag hade sin mycket enkla sociala förklaring förut. Med detta är naturligtvis inte sagt att t ex de kvinnliga författarskap som finns inte bör tas med (därför att urval på basis av litterärt värde kan vara just irrationella), eller att man bör låta bli att ta med denna maktdimension då man förklarar den socialhistoriska bakgrund som gör att materialet ser ut som det gör. Men det är långtifrån självklart att det givna målet består i en imaginär dubblering av samtiden, om man inte vill åstadkomma detta på bekostnad av en inblick i de processer som marginaliserat kvinnor och som gjort att ett sådant ojämlikt urval skulle te sig ytterst märkligt i en kurs om samtidslitteratur. Jag tror att få skulle tycka att det vore ett pris värt att betala.      
        Därför kan jag också tycka att varningsskyltar, "trigger warnings" och så vidare, är ett mindre problem än vad det ofta framställs som. Det är inte så märkligt om en del av kulturarvet har blivit främmande och att institutioner eller förlag kan behöva distansera sig från det genom någon form av betryggande paratext, och detta alternativ är i varje fall helt klart att föredra framför att helt sonika rensa ut misshagliga kulturobjekt och låtsas att de aldrig existerat. Till det endimensionella i den identitetspolitiska kultursynen hör ju också en tämligen osofistikerad syn på kulturkonsumenten som en sorts vax som stämplas med kulturobjektets sigill, en enkel modell för sändare och mottagare som en stor del av det senaste århundradets undersökningar av "läsarens medskapande av texten" effektivt gendrivit. Den kreativitet som man annars gärna tillskriver konsumenternas umgänge med diverse masskulturella produkter tycks helt upphöra då vi har att göra med det förflutna. Om till exempel sexistiska hiphoptexter kan "räddas" på detta sätt borde det rimligtvis gälla även högkulturella artefakter.  
      Man kommer säkert att säga att Lundberg attackerar halmgubbar. En sådan reaktion är kanske förståelig från sofistikerade intellektuella vilka ser det som sin uppgift att nyansera och komplicera. Men någonstans måste också intellektuella ta ansvar för den praktiska konsekvensen av sina tankar, i synnerhet när de driver en så aktivistisk agenda. När teoretiserandet ska översättas till någonting gripbart och inlemmas i den administrativa logiken skapas sällsamma monster, och vi får ställningstaganden som närmast tycks vara uppfunna av motståndarna i syfte att misskreditera. Om inte Behrang Miri existerade skulle högern vara tvungen att uppfinna honom. Frågor om maktordning och kultur är nämligen rätt så komplicerade saker, i synnerhet om man har ett historiskt perspektiv. I praktiken blir det lätt en sorts "politik för analfabeter": det krävs föga mer än ögon att se med för att börja sortera människor efter kön och hudfärg. Personligen jag kan inte låta bli att tycka att en effekt av det senaste årtiondets uppvisningar i denna typ av plumpes Denken är att låta ointresserade och okunniga människor utan nyfikenhet bestämma över dem som besitter nämnda egenskaper. Att ansluta sig till (någon form) av identitetspolitik kan ske på en dag. Att lära sig latin, arabiska eller sätta sig in i det tidigmoderna Europas ekonomiska historia kräver åtminstone ett par år. Småborgerligt sätt att resonera, kan man kanske tycka. Men det kan knappast vara folks ärliga mening att ersätta kunskapssökande (utan förutbestämd utgång) med en dogmatisk ideologi. Jag tror att många känner frustration över att surt förvärvad kompetens väger så lätt i förhållande till opportunistiska trosbekännelser. Att en sådan frustration enligt reglerna för den här diskussionen endast kan tolkas som ett försvar för privilegier (som vit, man, hetero etc.) gör nog inte så lite för att öka densamma.    
       En fråga som Johan Lundberg delvis berör, och som intresserar mig då mitt nya forskningsprojekt till stor del handlar om det, är hur den faktiska interaktionen mellan kulturella uttryck historiskt sett ut, och hur denna skiljer sig från vad hur dessa kulturella identiteter delas upp i nuläget. Lundberg tar exemplet med den tidiga hiphopmusiken, där en DJ som Afrika Bambaata byggde "Planet Rock" på samplingar från Kraftwerk. Den tyska gruppen hade byggt sin estetik på ett specifikt tyskt arv, från expressionismen och Fritz Lang, för att ge uttryck åt den tyska teknokratiska efterkrigsmentaliteten. Deras elektroniska rytmer kunde dock mottas av unga i Bronx, som såg kopplingen mellan deras elektroniska musik och deras "eget" arv från James Brown och andra. Exemplet är knappast unikt i världshistorien. Snarare kan de flesta kulturella uttryck ses som uppbyggda av skilda strata hämtade från när och fjärran - kulturell hybriditet är inbyggd i själva konstverket. Insikten bör lära oss hur svårt det är att göra kulturella uttryck till en grupps egendom, och få folk att inse att "kulturell appropriering" har varit det naturliga för samtliga grupper genom historien, ja, troligtvis det som hindrat dem från att stagnera. Vissa inbillar sig att det är deras uppgift att slå vakt om dessa gränser mellan kulturer. Förutom att detta knappast är möjligt, är det en högst tvivelaktig målsättning. En progressiv hållning vore här snarare att visa på de mekanismer som förtränger eller tystar denna hybriditet - som när man i historieskrivningen gjort grekerna till ett slags autoktont mirakel, när de helt klart byggde vidare på drag från de främreasiatiska civilisationerna, eller då man tonat ned kulturinteraktionerna runt Medelhavet för att framställa Dante som uteslutande italiensk, när han lånade mycket av sina hinsidesvisioner från den muslimska traditionen. Att istället resa nya murar mellan grupperna väcker frågan vad man ska göra med sådana konstverk - liksom detta synsätt i förlängningen väcker frågan vad man ska göra med de människor som vill bestämma över sig själva och inte spela en på förhand given roll i ett föregivet homogent kollektiv.
      Ja, någonstans borde jag väl sluta. Jag hade tänkt att jag skulle göra en rättvis recension av boken, men det blev mest mina egna reflektioner i alla fall. Ett slutomdöme kan jag visserligen kosta på mig: denna lilla bok är viktig, och jag tycker att alla, i synnerhet de ideologiska motståndarna, ska släppa sina ryggmärgsreflexer och ta ställning till vad som faktiskt står i den. Jag tror nämligen att de strategiska positioneringarna har fått människor att ställa upp på ett synsätt som de inte är beredda att dra de fulla konsekvenserna av.