Allmän adiafora XXVII

20/9 kl. 09.00: Jag snubblade över rubriken "Höger blev vänster: helt galet egentligen", och trodde att jag skulle undfägnas med den definitiva analysen av de senaste årens förskjutningar på politikens område, som varit så svåra att hänga med i, särskilt för någon med begränsad förmåga till kognitiv dissonans. Det visade sig handla om en handbollsspelare som gått från höger- till vänsterskytt.

19/9 kl. 14.00: Joe Biden ska tydligt ha yttrat följande då han var i Stockholm (enligt DN åtminstone): "Låt det inte råda något missförstånd, hos herr Putin eller andra, om att detta är okränkbart territorium. Punkt. Punkt. Punkt!". Det är uppenbart att han ville göra sitt uttalande mer emfatiskt genom att lägga till fler punkter, men det här är verkligen ett av de fall där "less is more". Kraften hos en punkt försvagas ju om det kommer någonting nytt efter den, och tre punkter betyder väl "fortsättning följer"?

14/9 kl. 13.30: Jag reagerar på att ordet "bajs" tycks bli allt vanligare i tidningstexter. Vad gäller själva anledningen till att det blivit så är det i allmänhet goda nyheter; det gläder mig att man hittar nya sätt att dra nytta av denna del av det biologiska livet som det annars talas så lite om ("Här är flugan som ska göra bajs lönsamt"; "Transplantation av bajs kan återställa tarmfloran" etc.). Så varför denna spontana reaktion? Är det bara språklig purism som får mig att tycka att man borde föredra orden "avföring" eller "exkrement"? Alla vet ju ändå vad man syftar på. Men ord refererar inte bara till ett innehåll. De har också sitt eget liv, sträcker sina rötter ner till barndomen och våra första kopplingar mellan affekter, förståelse och den orala motorik som möjliggör tal. Kanske är jag exceptionellt barnslig. När mina kompisars barn hamnat i kiss-och bajsåldern kan jag inte låta bli att i någon mån inombords skratta med, delta i den explosion av språklig glädje det innebär att flytta över det förnekade och äckliga till det öppet verbaliserade planet. En liknande motsättning upplever jag när jag ser ordet "bajs" i tidningstext, särskilt i rubriker, som ju annars är själva inbegreppet av det officiella och neutrala, där språket ska vara enbart refererande och allt det som påminner oss om en kropps relation till orden är bannlyst. Ni kanske tycker att det här är ett icke-problem, eller ett kåserande försök att vara rolig. Båda kanske stämmer, men egentligen är jag mest förvånad över att ingen annan verkar reagera. Kanske säger det något om vår nutida relation till språket.

10/9 kl. 10.00: Språkets fullkomligt vansinniga karaktär bevisas genom att det mest grundläggande, allomfattande ord som tänkas kan - nämligen att vara - nästan inte har några synonymer förutom det absurt specifika och tekniska att utgöra.

Om sombreros

Den zimbabwesiske Dambudzo Marechera var less på att bli klassad som "etnisk" författare. När han skulle motta The Guardians pris för sina berättelser, dök han upp iförd poncho och sombrero. Det slår mig att detta tilltag, som väl de flesta är böjda att tolka som en uppgörelse med etniska stereotyper, idag kanske skulle ses som en form av "kulturell appropriering". Vill ni läsa en klok och driven uppgörelse med denna villfarelse (och en hel del andra, relaterade, på köpet), läs talet som Lionel Shriver höll nyligen. (Läs också Håkan Lindgren - snart Sveriges enda nödvändiga kulturskribent - i senaste numret av Respons.)

Musiskt

Två bra synpunkter på kulturellt värde, från två musikkritiker (jag vet inte vilken betydelse det har i sammanhanget). 

Den första är från New Yorker-kritikern Alex Ross, och säger väl egentligen ingenting oväntat, men eftersom budskapet tycks ha så svårt att sjunka in kan det behöva upprepas:  

“The pop hegemony is all but complete, its superstars dominating the media and wielding the economic might of tycoons. They live full time in the unreal realm of the mega-rich, yet they hide behind a folksy façade, wolfing down pizza at the Oscars and cheering sports teams from VIP boxes… Opera, dance, poetry and the literary novel are still called 'elitist', despite the fact that the world’s real power has little use for them. The old hierarchy of high and low has become a sham: pop is the ruling party.”

Det andra, från Sofia Lilly Jönsson, en kritiker och oberoende röst på SvD som jag uppskattar väldigt mycket. Hennes diskussion om klassisk musik, kulturella hierarkier och att "lajva överklass" tycker jag är mycket klargörande. Hon lyckas säga betydligt mer om det verkliga förhållandet än de förstelnade antaganden från 90-talets cultural studies som okritiskt förs vidare.    

Så läs och ta in. Budskapet gäller framförallt de popkritiker som fortfarande inbillar sig att de slår underifrån när de i verkligheten rider på en skoningslös juggernaut.