tisdag 29 november 2016

Tillägg

För ett tag sedan efterlyste jag texter om språk som var skrivna av andra än de "filiströsa kommunikationsteknologerna" till lingvister som vanligtvis uttalar sig (OK, jag kanske tog i en aning). Men i Mara Lees radiokrönika har vi ett ganska gott exempel på den genre jag efterlyser: ett inkännande försök, väglett av poetisk sensibilitet, att kombinera observationer av mentalitet med språkliga egenheter. Det är också ett sätt att värdesätta språket ur en annan synvinkel än bara "förståelse", vilken alltsomoftast uppfattas på ett mycket simpelt sätt. Folk som klagar på slappt språkbruk bör inte heller, vilket de ofta gör, skylla på att det försvårar kommunikationen eller blir otydligt. Det går alltid att få fram vad man menar - i värsta fall kan man kommunicera med ikoniska skyltar. Det är heller inte detta de egentligen menar - det är bara att detta sätt att resonera är det enda som går hem hos utilisterna. Vad det handlar om är estetiska och kulturella värden som kan gå förlorade.   

torsdag 24 november 2016

Eliter och eliter...

Det har skrivits en hel del om orden "elit" och "folk" på sistone, och det har väl på det stora hela varit välgörande då det ofta råder begreppsförvirring i de här frågorna. Till exempel vad gäller skillnaden mellan ekonomisk elit och "etablissemang", som rutinmässigt blandas samman. Ett problem med detta är naturligtvis att "elit" och "folk" ganska ofta är tydligt kodade som "dåligt" respektive "bra" - och alla vill naturligtvis få den politiska semantiken att stämma överens med sin samhällssyn. Till exempel är det ett självklart uppdrag för en vänsterkritiker att påpeka det absurda i att en oligark som Donald Trump ska anses representera folket mot eliterna (se skillnaden mellan ekonomisk elit och etablissemang ovan). Men det är någonting som fallit bort i de här diskussionerna och som man bara kommer åt om man erkänner att det i vissa sammanhang finns ett behov av eliter. Skillnaden som behöver redas ut är inte så mycket skillnaden mellan elit och folk som skillnaden mellan befogade och obefogade eliter.

I Sverige har vi institutioner som med fog kan kallas elitistiska, då medlemskap i dem kräver en prestation på relevant område, t ex det konstnärliga eller det vetenskapliga. Utöver dessa finns det en uppsättning institutioner som säkerligen kräver mycket av de människor som bestämt sig för att få tillträde till dem, men de färdigheter som krävs är endast indirekt relaterade till det som verksamheten handlar om. En kulturminister, t ex, behöver inte ha egna erfarenheter av att skapa kultur, eller de kunskaper om en konstart som man kan förvänta sig av en kritiker eller akademiker. Det viktiga är här snarare social och organisatorisk förmåga. Med detta vill jag inte nödvändigtvis rangordna dessa utan bara peka på att de följer helt olika principer. Att tas upp i dessa kretsar, dvs. att i någon mening ingå i eliten, kräver säkerligen stor viljestyrka och många uppoffringar i båda fallen. Men vilken är den riktiga eliten? Och med "riktig", menar jag då de som borde vara elit genom sina meriter, eller de som faktiskt har störst inflytande? Jag tycker mig se åtskilliga motsättningar mellan dessa två typer.

Svenska kyrkan är en organisation som visserligen kräver särskilda meriter av sina företrädare, men som i sin funktion utåt i mycket fungerar som ett politiskt parti. De som är ledare för svenska kyrkan är inte nödvändigtvis de som är mest teologiskt lärda (även om många av dem onekligen är det) utan snarare de som avancerat genom sin organisatoriska förmåga. Och i sitt förhållande till det omgivande samhället spelar kyrkan helt klart en roll som snarare liknar den politiska. I debatterna om den nya kyrkohandboken blev det uppenbart att denna yttre, i denna mening "politiska" funktion, dominerar. I sin ambition att skapa ett lättillgängligt liturgiskt språk lade man fram ett förslag som mötte skoningslös kritik från många av de instanser som tänker mindre på denna "yttre" roll utan utgick från sin expertkunskap om teologi, musik eller språkvård. Istället för att lyssna på kritikerna försvarade ärkebiskopen det nya förslaget. Målet har naturligtvis - och detta är symptomatiskt - handlat om att skapa något som är inkluderande, och detta djupast sett politiska mål får då trumfa den teologiska, musikaliska eller lingvistiska kunskapen. Detta är alltså populistiskt, inte elitistiskt, och ändå är det uppenbart att den riktiga makten - den som rimligtvis gör en till en medlem av eliten - ligger någon annanstans än hos de människor som genom sin kompetens kan sägas tillhöra eliten.  

Exakt samma fenomen ser vi i den långdragna debatten om Östasiatiska museet och Världskulturmuseet. Här ville man alltså göra sig av med anställda med en svårförvärvad kompetens inom t ex kinesiska eller konsthistoria, och ersätta dessa personer med PR-människor med rätt åsikter.  Den övergripande målsättningen handlar inte längre om att sprida kunskap utan om att öka intresset för "mångkultur", och indirekt alltså att motverka sverigedemokraternas inflytande. Det vill säga rent yttre, politiska mål, som kräver föga mer av de anställda än att de ska ha rätt åsikter. (Enkla själar tror att detta handlar om politiskt för och emot. Personligen ser jag dock ingen motsättning mellan att intressera sig för mångkultur och att faktiskt kunna någonting om olika kulturers språk, historia och kultur - det är primärt en organisatorisk, inte en ideologisk, fråga). Förslaget har sedan fått tung kritik från andra instanser, till exempel från vitterhetsakademien och kungliga vetenskapsakademin. Dessa institutioner är bevisligen eliter; ledamöterna utgörs av forskare, människor vars kompetens baseras på att de kan ett ämne. I dagsläget är det oklart hur det går med de här planerna, men i varje fall har det blivit tydligt vilken elit som styr. Alice Bah Kuhnke hamnade nyligen på förstaplatsen i tidningen Fokus rangordning av kultursveriges mäktigaste. Hon utgör rimligtvis eliten, om detta ord ska ha någon mening. Samtidigt är det uppenbart att hon och hennes underlydande Ann Follin har kunnat köra över den kunskapsmässiga eliten med slagord om tillgänglighet, inkluderande och liknande kodord som regelmässigt tas i bruk för att eliminera den potentiellt olydiga och därför hotfulla kompetensen, precis som i fallet med kyrkohandboken.

Och en elit av detta slag, som representerar den nakna makten, kan man faktiskt ogilla av andra anledningar än att man representerar "folket" och blir "pissad på", som det brukar heta. Till exempel kan man ogilla den för för att den har alldeles för mycket makt i förhållande till sina egna meriter, att den konsekvent väljer fraser framför substans, att den i förlängningen utgör raka motsatsen till det där "kunskapssamhället" man hör talas om då och då, samt att den ger upphov till ett kulturklimat fyllt av ogenomtänkta klichéer och magiskt tänkande, vilket ofta nog renderar effekter som är rakt motsatta dem man säger sig vilja uppnå. Man kan till och med, när man upptäcker deras häpenhet över kritiken, ogilla denna elit därför att den är för folklig: att den i alldeles för hög grad påminner om den gamla sagan om bonden som vaknat upp som kung.

lördag 5 november 2016

Axiom om skolan

I vissa samhällen finns det skola, och kanske i synnerhet i vårt. Se där ett påstående som otvivelaktigt stämmer, men det återstår att slå fast vad det betyder. Att säga att skolan existerar, det är egentligen endast att säga detta: i ett samhälle existerar det kunskaper och dessa förs vidare av en särskild yrkeskår på ett särskilt ställe. Att tala om skolan, det är att tala om fyra saker: (1) kunskaper; (2) kunskaper som går att förmedla; (3) specialister vars uppgift det är att förmedla dessa kunskaper; (4) en erkänd institution som har till funktion det är se till att specialister som förmedlar och subjekt till vilka något förmedlas förs samman på ett regelbundet sätt. Var och en av dessa saker är nödvändig, på så vis att förneka den ena eller andra av dem innebär att förneka skolans existens; på samma sätt är det att önska att skolan ska försvinna att önska att den ena eller andra av dem ska försvinna, oavsett av vilken god eller dålig anledning det sker. Det må så vara de påståenden som säger att det inte finns kunskaper, eller att kunskaperna inte går att överföra, eller att överförandet av kunskaper inte ska tas om hand av specialister på överförandet, eller att detta överförande inte kan ske inom ramen för en institution; man måste vara medveten om att de som uttrycker sådana påståenden – även om de själva har hand om undervisning – talar mot skolan. I vilket fall som helst bör man vara klar över vad de gör och säger.
[…]
Att säga att det finns skola, det är att säga just det som sagts ovan, men ingenting mer. Det innebär således inte att säga att alla kunskaper går att förmedla; det innebär heller inte att säga att alla de kunskaper som går att förmedla förmedlas eller bör förmedlas av skolan; det innebär inte att säga att specialisterna som har till uppgift att förmedla vet allt det som finns att veta i allmänhet, och inte heller att de vet allt om de kunskaper som förmedlar. Man kan troligtvis lägga andra bestämningar till dessa fyra väsentliga. Man kan till exempel önska att skolan ska göra människorna lyckliga, att den ska bidra till den fysiska och moraliska hälsan, att den ska möjliggöra en rationell användning av telefonen eller televisionen, etc. Det finns ingenting att säga emot detta, förutsatt att man har har klart för sig att det är sekundära målsättningar, fördelar som lagts till i efterhand. Att vilja göra dem till skolans huvudsakliga uppgift och nytta är i verkligheten att göra avkall på de väsentliga bestämningarna. Det är således att vilja att skolan går under.
[…]
En tes som skolans fiender ofta för fram är att det finns kunskaper som förmedlas på andra sätt. Att skolan alltså inte har något monopol. Det säger sig självt: det finns säkerligen kunskaper som förmedlas på andra sätt än de akademiska. Det finns också de, det får man lov att påpeka, som knappast skulle förmedlas överhuvudtaget, om det inte fanns någon skola. Kan man på allvar tro att matematik eller fysik, för att inte tala om filosofi, historia eller filologi skulle överleva ett ögonblick om det inte för att stötta dem fanns en form av tvång: en överenskommelse enligt vilken det anses hedervärt att känna till åtminstone något om de här ämnena? Skolan är ingenting annat än det institutionella uttrycket för denna överenskommelse, och i ett jämlikt samhälle garanterar den allmänna och obligatoriska skolgången att patricierna inte är de enda som håller med om den. Vi säger avsiktligt överenskommelse, för att inte hävda någon förutfattad mening om den större eller mindre sociala eller produktiva nyttan med dessa kunskaper: det bör räcka här med att påpeka att man har svårt att tolerera vissa former av okunskap.
[…]
Glöm alltså inte de kunskaper som kräver en skola. Men det finns också de som inte kräver någon skola. Detta betyder i verkligheten att de inte kräver stödet av en skolplikt eller en tvingande institution för att förmedlas. För att det ska förhålla sig så krävs det att de till sitt förfogande har en fristående kraft till förmedling, och i de flesta fall är denna inte annat än passionen hos dem som stödjer den och numerären av dem som den gör passionerade. Detta vetande som står i motsats till skolan framträder alltid som det som i högre grad engagerar det stora flertalet: om det vore på ett annat sätt skulle de, liksom de andra kunskaperna, vara beroende av skolplikten för att överleva  […] Idag är det serietidningen, imorgon filmen, imorgon en annan sak som ger upphov till en lärdom vilken vad gäller stränghet och torrhet helt och fullt kan mäta sig med den klassiska filologin. Liksom denna senare ger den upphov till våldsamma attacker och kontroverser: furor philologicus är av samma art som passionen hos fans, och vice versa.
[…]
En enkel reflektion räcker för att visa att skolan inte har behov av dessa kunskaper och att de inte har behov av skolan. Ännu bättre: dessa kunskaper har bara sin kraft och sitt berättigande genom det faktum att de står utanför skolan. Låt oss ta ordet i vår mun: de håller bara i den mån de betecknar ett motstånd mot skolans institutionella kraft. Om skolan bemäktigar sig dem, försvagar den sig själv, för den konfronteras med det som väsentligen är heterogent i förhållande till sig själv – den ger avkall på de kunskaper som försvinner utan den själv, men den dödar också de kunskaper vars särskilda kraft ligger just i att vara främmande för varje institution. Ja, genom ett drag som säkerligen grundas på goda intentioner, men som är totalitärt till sitt väsen, upphäver den en instans som begränsar den på det lokala planet och hejdar dess expansion. Liksom alla andra institutioner bör skolan vara stark på det område den tillmätts, men av precis samma anledning bör detta område vara strängt kringskuret. Det bör finnas kunskaper som skolan inte vet någonting om. Den bör vara tillräckligt avgränsad för att låta dessa motståndsfickor frodas utanför den själv, tillräckligt säker på sin sak för att väcka starka känslor hos dem som gör motstånd, och tillräckligt generös för att, då de gör motstånd, bara den som förser dem med ett språk och en tanke.     
      Alla samhällen uttrycker och förmedlar kunskaper. Om man tror på tomheten i dessa senare, finns det egentligen bara en enda koherent position. Den innebär att drömma om att hela samhället ska förintas. Det finns inget vetande som är värt något, därför att det inte finns något samhälle som är värt något: ungefär så skulle teoremet lyda. Men för att hävda den positionen behövs det avgjort starkare andar än genomsnittspedagogen. Rousseau i vissa stunder, kulturrevolutionens maoister, de röda khmererna och några millenaristiska sekter kan räknas till dem som anammat konsekvenserna. Oftast fullbordas de utan fraser. Men det händer att ett sådant tal uttrycks med verklig själsstorhet. Då finns det inget man kan säga emot det. Förutom att det då inte för ett ögonblick rör sig om en mindre reform: själva ordet skulle få dem att skratta som med hela sitt förnuft riktar in sig på att förakta såväl vetandet som samhället. Man kan inte dagtinga med de här sakerna: att föreslå reformer, det är att vilja att samhället fortsätter; att föreslå reformer som antar att det försvinner, det är att ljuga för sig själv och för alla andra.      
     Och man får heller inte förvåna sig över att dessa reformatorer alltid ger en känslan av att inte dra slutsatserna av sin logik. Det finns människor som uttryckligen vill att skolan ska förintas, men reformatorerna hör inte till deras skara. Det som de planerar att ta död på, det säger de sig vilja rädda: således vill de och vill inte på samma gång. Fångade i denna påtagliga motsägelse klarar de sig ur den på olika sätt: genom en omedveten sofism, genom dåligt samvete, eller – allra vanligast – genom talet om ”på annat sätt”: man säger inte att skolan ska förintas utan att den ska fortsätta, men på ett annat sätt. Att detta andra sätt för varje opartisk bedömare tycks göra skolan omöjlig – det är en detalj som man med nödvändighet måste låta bli att tänka på. Man säger inte att de som undervisar utgör ett onödigt bihang till en farlig och närmast brottslig institution, man säger endast att de ska vara på ett annat sätt: lekledare, uppfostrare, storebröder, ammor, etc. Listan går att variera.
[…]
    Det mest slående är att det är en ren och skär piruett. Man kan inte säga om dem att de vill och inte vill, utan att de säger sig vilja och inte vill. Hur många av de som på senare tid hyllat reformerna av gymnasier och universitet har inte i verkligheten önskat att de inte till till något pris ska bli tagna på allvar? Vilket inte hindrar dem från att agitera, ibland på ett synnerligen aktivt sätt, för det som de gör: det är för att allting för dem reduceras till denna gest som man hoppas ska vara utan konsekvenser, till denna rent yttre hyllning till allmänt erkända värden. I dag utropar Guden att skolan är gagnlös och överflödig; han kräver kunskaperna ska upphävas, och man tjänar hans vilja med alla krafter man kan uppbåda – tack vare skolan och kunskaperna. Men när triumfen stundat är man olycksdrabbad: ”Men förstod ni inte” kommer då medlemmen av reformatorernas sekt att säga, riktad till fursten som han har plågat, ”att jag bara talade utan att säga någonting?”. Då kommer dessa furstar att upptäcka (med ett skratt om de är cyniska, med bestörtning om de är noviser) att det bästa sättet att göra reformatorerna olyckliga, det är fortfarande att ge dem vad de ber om.             

(ur Jean-Claude Milner, De l’école)
   

Allmän adiafora

4/11 kl. 13.50: En tradition av eskapism. När mongolerna härjade Persien skrev Hafiz sina dikter, i vilka man knappast kan ana ett spår av denna instabilitet. När Napoleons trupper invaderade Tyskland inspirerades Goethe av Hafiz och flydde till ett imaginärt Orienten i sin Väst-Östliga divan. Théophile Gautier oroade sig över 1848 års revolution, men drog sig undan och filade i tysthet på de dikter som han skulle kalla Emaljer och kaméer. Förebilden, eller kanske förebilderna, var given:

Comme Gœthe sur son divan
À Weimar s’isolait des choses
Et d’Hafiz effeuillait les roses,

Sans prendre garde à l’ouragan
Qui fouettait mes vitres fermées,
Moi, j’ai fait Émaux et Camées.

Liksom Goethe på sin divan 
i Weimar drog sig undan det offentliga
för att bläddra bland Hafiz' rosor

har jag, utan att ge akt på stormen 
som piskade mina stängda fönster
tillverkat mina Emaljer och kaméer.  

20/8 kl. 11.00: Religiös identitet. På besök i klostret utanför Minsk förhör sig prästen om min konfession."Protestant?". "Da" svarar vi, och det är helt i sin ordning. Det är knappast läge för mig att förklara min uppfattning om protestantismen eller om religionen i största allmänhet, och som gäst är det klokast att utnyttja detta lilla utrymme av ekumenik som ger mina värdar en grundläggande välvilja. Men det finns också en annan anledning. Det vore det typiska svenska misstaget att tro att man kan undkomma religionen helt, lite på samma sätt som vi tror oss kunna undkomma att ha en kultur. Helt bortsett från den knepiga frågan om hur relationen mellan nordeuropeisk protestantism och dess nutida ateism egentligen ska förstås, måste jag inse att för många andra uppfattas jag som "protestant" och "svensk". Att gå med på detta är att spela med öppna kort, motsatsen till den högmodiga cartesianismen i att tro sig själv vara fri från bestämningar, blicka ut från sitt torn på en värld av omväxlande pittoreska och hotfulla kulturer och religioner.  

15/10: Baltimore, kl. fyra på natten: väckt av polissirener. I drömmen var det en svärm av rockor som ylande flög runt, runt i lägenheten.

12/10 kl. 12.10: Har de enskilda språken varsitt utmärkande kasus? Ibland tycker jag det, hur något sådant nu skulle gå att bevisa; förr i tiden skulle man sagt att deras "anda" eller dylikt visar sig bäst i bruket av ett visst kasus. Tyskans kasus är i så fall utan tvekan dativ, kanske som en effekt av att språket befinner sig någonstans på mitten i en tänkt evolution från syntetiskt till analytiskt. Man har känslan av att dativen får bära upp funktioner som i ett mer kasusinriktat språk skulle delats upp på flera, och som inte heller ryms inom en enkel polaritet mellan subjekt och objekt. Jag sörjer ibland dativens nedgång i svenskan, där den bara existerar som en fantom i vissa konstruktioner, utan egen böjning av artikeln. Latinets kasus är utan tvekan ablativen, som det uppfunnit så många klyftiga användningar av och som tycks förverkliga en grundläggande tendens inom latinsk syntax: att för ögonblicket ställa åt sidan en satsdel, utse den till temporal eller annan bestämning åt det som följer. Kanske kan man inte tala om en kasus för franskan, men jag skulle peka på växlingen av subjekts- och objektsformer av pronomina som ett område där franskan excellerar. Växlingen mellan qui och que möjliggör något som jag nära förknippar med franskans potential, nämligen eleganta inversioner. Ryska kan jag väl egentligen inte uttala mig om än då jag kan det för dåligt (man kan i o f s debattera med vilken rätt jag uttalar mig om språken ovan) men jag har känslan av att ryskan tillhör genitiven, genom den helt avgörande skillnaden mellan levande och livlösa substantiv och den stora mängd prepositioner och konstruktioner som kräver detta kasus.
      Allt detta är naturligtvis totalt amatörmässiga spekulationer, och det har en sida som vetter mot rent 1800-talsmässiga idéer om en folksjäl som manifesteras i språket och liknande. Samtidigt skulle jag inte ha något emot att lingvister gav sig hän åt den här typen av funderingar då och då, eller i varje fall att de vågade kombinera en uppskattning av språkets estetiska sida med sitt mer systematiska kunnande. Olika språk har olika lösningar på hur något ska uttryckas, och vissa av dessa lösningar är unika, vackra och fascinerande. Och de är inte nödvändigtvis utbytbara mot varje annat uttryck som lyckas kommunicera samma information. Jag tror att många av dem har en verklig passion för grammatisk elegans, och det skulle knappast skada om de försökte delge andra något av det de upptäckt. Men som vi vet är den typiska lingvisten i offentligheten en filiströs kommunikationsteknolog som då och då visslas upp ur sin fängelsehåla för att försäkra folket om att ingen förändring överhuvudtaget spelar någon roll.