lördag 5 november 2016

Allmän adiafora

4/11 kl. 13.50: En tradition av eskapism. När mongolerna härjade Persien skrev Hafiz sina dikter, i vilka man knappast kan ana ett spår av denna instabilitet. När Napoleons trupper invaderade Tyskland inspirerades Goethe av Hafiz och flydde till ett imaginärt Orienten i sin Väst-Östliga divan. Théophile Gautier oroade sig över 1848 års revolution, men drog sig undan och filade i tysthet på de dikter som han skulle kalla Emaljer och kaméer. Förebilden, eller kanske förebilderna, var given:

Comme Gœthe sur son divan
À Weimar s’isolait des choses
Et d’Hafiz effeuillait les roses,

Sans prendre garde à l’ouragan
Qui fouettait mes vitres fermées,
Moi, j’ai fait Émaux et Camées.

Liksom Goethe på sin divan 
i Weimar drog sig undan det offentliga
för att bläddra bland Hafiz' rosor

har jag, utan att ge akt på stormen 
som piskade mina stängda fönster
tillverkat mina Emaljer och kaméer.  

20/8 kl. 11.00: Religiös identitet. På besök i klostret utanför Minsk förhör sig prästen om min konfession."Protestant?". "Da" svarar vi, och det är helt i sin ordning. Det är knappast läge för mig att förklara min uppfattning om protestantismen eller om religionen i största allmänhet, och som gäst är det klokast att utnyttja detta lilla utrymme av ekumenik som ger mina värdar en grundläggande välvilja. Men det finns också en annan anledning. Det vore det typiska svenska misstaget att tro att man kan undkomma religionen helt, lite på samma sätt som vi tror oss kunna undkomma att ha en kultur. Helt bortsett från den knepiga frågan om hur relationen mellan nordeuropeisk protestantism och dess nutida ateism egentligen ska förstås, måste jag inse att för många andra uppfattas jag som "protestant" och "svensk". Att gå med på detta är att spela med öppna kort, motsatsen till den högmodiga cartesianismen i att tro sig själv vara fri från bestämningar, blicka ut från sitt torn på en värld av omväxlande pittoreska och hotfulla kulturer och religioner.  

15/10: Baltimore, kl. fyra på natten: väckt av polissirener. I drömmen var det en svärm av rockor som ylande flög runt, runt i lägenheten.

12/10 kl. 12.10: Har de enskilda språken varsitt utmärkande kasus? Ibland tycker jag det, hur något sådant nu skulle gå att bevisa; förr i tiden skulle man sagt att deras "anda" eller dylikt visar sig bäst i bruket av ett visst kasus. Tyskans kasus är i så fall utan tvekan dativ, kanske som en effekt av att språket befinner sig någonstans på mitten i en tänkt evolution från syntetiskt till analytiskt. Man har känslan av att dativen får bära upp funktioner som i ett mer kasusinriktat språk skulle delats upp på flera, och som inte heller ryms inom en enkel polaritet mellan subjekt och objekt. Jag sörjer ibland dativens nedgång i svenskan, där den bara existerar som en fantom i vissa konstruktioner, utan egen böjning av artikeln. Latinets kasus är utan tvekan ablativen, som det uppfunnit så många klyftiga användningar av och som tycks förverkliga en grundläggande tendens inom latinsk syntax: att för ögonblicket ställa åt sidan en satsdel, utse den till temporal eller annan bestämning åt det som följer. Kanske kan man inte tala om en kasus för franskan, men jag skulle peka på växlingen av subjekts- och objektsformer av pronomina som ett område där franskan excellerar. Växlingen mellan qui och que möjliggör något som jag nära förknippar med franskans potential, nämligen eleganta inversioner. Ryska kan jag väl egentligen inte uttala mig om än då jag kan det för dåligt (man kan i o f s debattera med vilken rätt jag uttalar mig om språken ovan) men jag har känslan av att ryskan tillhör genitiven, genom den helt avgörande skillnaden mellan levande och livlösa substantiv och den stora mängd prepositioner och konstruktioner som kräver detta kasus.
      Allt detta är naturligtvis totalt amatörmässiga spekulationer, och det har en sida som vetter mot rent 1800-talsmässiga idéer om en folksjäl som manifesteras i språket och liknande. Samtidigt skulle jag inte ha något emot att lingvister gav sig hän åt den här typen av funderingar då och då, eller i varje fall att de vågade kombinera en uppskattning av språkets estetiska sida med sitt mer systematiska kunnande. Olika språk har olika lösningar på hur något ska uttryckas, och vissa av dessa lösningar är unika, vackra och fascinerande. Och de är inte nödvändigtvis utbytbara mot varje annat uttryck som lyckas kommunicera samma information. Jag tror att många av dem har en verklig passion för grammatisk elegans, och det skulle knappast skada om de försökte delge andra något av det de upptäckt. Men som vi vet är den typiska lingvisten i offentligheten en filiströs kommunikationsteknolog som då och då visslas upp ur sin fängelsehåla för att försäkra folket om att ingen förändring överhuvudtaget spelar någon roll.    

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar