Det har skrivits en hel del om orden "elit" och "folk" på sistone, och det har väl på det stora hela varit välgörande då det ofta råder begreppsförvirring i de här frågorna. Till exempel vad gäller skillnaden mellan ekonomisk elit och "etablissemang", som rutinmässigt blandas samman. Ett problem med detta är naturligtvis att "elit" och "folk" ganska ofta är tydligt kodade som "dåligt" respektive "bra" - och alla vill naturligtvis få den politiska semantiken att stämma överens med sin samhällssyn. Till exempel är det ett självklart uppdrag för en vänsterkritiker att påpeka det absurda i att en oligark som Donald Trump ska anses representera folket mot eliterna (se skillnaden mellan ekonomisk elit och etablissemang ovan). Men det är någonting som fallit bort i de här diskussionerna och som man bara kommer åt om man erkänner att det i vissa sammanhang finns ett behov av eliter. Skillnaden som behöver redas ut är inte så mycket skillnaden mellan elit och folk som skillnaden mellan befogade och obefogade eliter.
I Sverige har vi institutioner som med fog kan kallas elitistiska, då medlemskap i dem kräver en prestation på relevant område, t ex det konstnärliga eller det vetenskapliga. Utöver dessa finns det en uppsättning institutioner som säkerligen kräver mycket av de människor som bestämt sig för att få tillträde till dem, men de färdigheter som krävs är endast indirekt relaterade till det som verksamheten handlar om. En kulturminister, t ex, behöver inte ha egna erfarenheter av att skapa kultur, eller de kunskaper om en konstart som man kan förvänta sig av en kritiker eller akademiker. Det viktiga är här snarare social och organisatorisk förmåga. Med detta vill jag inte nödvändigtvis rangordna dessa utan bara peka på att de följer helt olika principer. Att tas upp i dessa kretsar, dvs. att i någon mening ingå i eliten, kräver säkerligen stor viljestyrka och många uppoffringar i båda fallen. Men vilken är den riktiga eliten? Och med "riktig", menar jag då de som borde vara elit genom sina meriter, eller de som faktiskt har störst inflytande? Jag tycker mig se åtskilliga motsättningar mellan dessa två typer.
Svenska kyrkan är en organisation som visserligen kräver särskilda meriter av sina företrädare, men som i sin funktion utåt i mycket fungerar som ett politiskt parti. De som är ledare för svenska kyrkan är inte nödvändigtvis de som är mest teologiskt lärda (även om många av dem onekligen är det) utan snarare de som avancerat genom sin organisatoriska förmåga. Och i sitt förhållande till det omgivande samhället spelar kyrkan helt klart en roll som snarare liknar den politiska. I debatterna om den nya kyrkohandboken blev det uppenbart att denna yttre, i denna mening "politiska" funktion, dominerar. I sin ambition att skapa ett lättillgängligt liturgiskt språk lade man fram ett förslag som mötte skoningslös kritik från många av de instanser som tänker mindre på denna "yttre" roll utan utgick från sin expertkunskap om teologi, musik eller språkvård. Istället för att lyssna på kritikerna försvarade ärkebiskopen det nya förslaget. Målet har naturligtvis - och detta är symptomatiskt - handlat om att skapa något som är inkluderande, och detta djupast sett politiska mål får då trumfa den teologiska, musikaliska eller lingvistiska kunskapen. Detta är alltså populistiskt, inte elitistiskt, och ändå är det uppenbart att den riktiga makten - den som rimligtvis gör en till en medlem av eliten - ligger någon annanstans än hos de människor som genom sin kompetens kan sägas tillhöra eliten.
Exakt samma fenomen ser vi i den långdragna debatten om Östasiatiska museet och Världskulturmuseet. Här ville man alltså göra sig av med anställda med en svårförvärvad kompetens inom t ex kinesiska eller konsthistoria, och ersätta dessa personer med PR-människor med rätt åsikter. Den övergripande målsättningen handlar inte längre om att sprida kunskap utan om att öka intresset för "mångkultur", och indirekt alltså att motverka sverigedemokraternas inflytande. Det vill säga rent yttre, politiska mål, som kräver föga mer av de anställda än att de ska ha rätt åsikter. (Enkla själar tror att detta handlar om politiskt för och emot. Personligen ser jag dock ingen motsättning mellan att intressera sig för mångkultur och att faktiskt kunna någonting om olika kulturers språk, historia och kultur - det är primärt en organisatorisk, inte en ideologisk, fråga). Förslaget har sedan fått tung kritik från andra instanser, till exempel från vitterhetsakademien och kungliga vetenskapsakademin. Dessa institutioner är bevisligen eliter; ledamöterna utgörs av forskare, människor vars kompetens baseras på att de kan ett ämne. I dagsläget är det oklart hur det går med de här planerna, men i varje fall har det blivit tydligt vilken elit som styr. Alice Bah Kuhnke hamnade nyligen på förstaplatsen i tidningen Fokus rangordning av kultursveriges mäktigaste. Hon utgör rimligtvis eliten, om detta ord ska ha någon mening. Samtidigt är det uppenbart att hon och hennes underlydande Ann Follin har kunnat köra över den kunskapsmässiga eliten med slagord om tillgänglighet, inkluderande och liknande kodord som regelmässigt tas i bruk för att eliminera den potentiellt olydiga och därför hotfulla kompetensen, precis som i fallet med kyrkohandboken.
Och en elit av detta slag, som representerar den nakna makten, kan man faktiskt ogilla av andra anledningar än att man representerar "folket" och blir "pissad på", som det brukar heta. Till exempel kan man ogilla den för för att den har alldeles för mycket makt i förhållande till sina egna meriter, att den konsekvent väljer fraser framför substans, att den i förlängningen utgör raka motsatsen till det där "kunskapssamhället" man hör talas om då och då, samt att den ger upphov till ett kulturklimat fyllt av ogenomtänkta klichéer och magiskt tänkande, vilket ofta nog renderar effekter som är rakt motsatta dem man säger sig vilja uppnå. Man kan till och med, när man upptäcker deras häpenhet över kritiken, ogilla denna elit därför att den är för folklig: att den i alldeles för hög grad påminner om den gamla sagan om bonden som vaknat upp som kung.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar