Dålig oändlighet

Om man är en sådan som ofta räckte upp handen för att svara på frågor, eller som tar mycket plats i seminariediskussioner, får man ofta höra en rent socialpsykologisk förklaring av sitt beteende: det handlar om att "vilja synas" eller dylikt. Och så är det väl i någon utsträckning, det är svårt att komma ifrån. Men det är knappast hela förklaringen. Elias Canetti ringar in fenomenet väl:

"Jag tror nämligen att det hör till kunskapens väsen att den vill visa upp sig och inte nöjer sig med en enbart förborgad existens. Den stumma kunskapen förefaller mig farlig, ty den blir bara allt stummare och till sist hemlig och måste ta hämnd för att den är hemlig. Den kunskap som uppenbarar sig i och med att den meddelar sig till andra är den goda kunskapen. Visserligen vill den bli beaktad, men den vänder sig inte mot någon. Den smitta som utgår från böcker och lärare söker utbreda sig. I denna oskyldiga fas tvivlar kunskapen inte på sig själv, den får strax fotfäste och utbreder sig, den strålar och vill vidga allting. Man tillskriver den ljusets egenskaper, den snabbhet med vilken den skulle vilja sprida sig är det allra högsta, och man hedrar den genom att kalla den för upplysning. I denna form kände grekerna till den, innan den tvangs in i fack av Aristoteles. Man bör inte tro att den var farlig innan den uppdelades och konserverades. Som det renaste uttrycket för en kunskap som var oskyldig därför att den måste stråla ut uppfattar jag Herodotos. Hans indelningar följer folken eftersom de talar och lever olika. Han bekräftar inte dessa indelningar när han berättar om dem, utan han ger utrymme åt de mest olikartade företeelser i sin natur och skapar också utrymme hos andra som genom honom hör talas om detta. I varje ung människa som lär sig saker finns det en liten Herodotos och det är viktigt att man inte försöker pressa honom över hövan därför att man väntar sig av honom att han skall inskränka sig till ett yrke". (Elias Canetti Den räddade tungan, s. 301, övers. Hans Levander)

I det sammanhang som detta stycke plockats ur berättar Canetti också om hur hans ständiga beredvillighet att besvara lärarnas frågor ledde till utbrott av antisemitisk mobbning. Det visar något på mekanismen bakom, och riskerna med, den "sociala" tolkningen: man tillskriver de andra motiv de inte riktigt har, projicerar sina egna känslor av konkurrens på dem och frånkänner dem förmågan att helt enkelt vara intresserade av saker och ting. Antisemitiska konspirationsteorier eller Bourdieus sociologi fungerar lika bra som intellektuellt fundament.