Allmän adiafora

14/3 kl. 17.20: Flera gånger har jag hört hur konduktörerna ropar ut sin standardinformation på ett nytt, "personligt" sätt, genom bruk av annorlunda tonfall, effektsökande pauser och liknande. Det är förståeligt: eftersom de måste framföra detta standardiserade meddelande så många gånger, är det inte konstigt om de vill tillföra något eget efter ett tag (de glömmer visserligen att denna femtioelftte gång mycket väl kan vara den första för den enskilde passageraren). Det påminner mig - fast typiskt sett inverterat - om när skådespelare ska framföra några alltför kända rader ur en pjäs ("to be or not to be", "je n'en mourrai pas moins, j'en mourrai plus coupable") och väljer att antingen mumla fram den så att den ska slinka förbi eller i akut självmedvetenhet tematisera den genom överdrift. Både i fallet konduktörer och skådespelare bör man kanske inte tänka så mycket utan bara satsa på det som funkar.  

8/4 kl. 13.30: Våren lockar oss ner mot marken. Under vintern koncenteras cogitot till höghusets eller lyktstolpskraniets utkikstorn. Nu, när tjälen släppt, kan man blicka ut mot världen från markhöjd. Den känsla av förening som Stagnelius' "Till förruttnelsen" bygger på, och som ger den dess märkliga blandning av morbiditet, erotik och trygg idyll:

Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm 
    oss svartklädda brudsvenner följa. 
Vår bröllopssång ringes av klockornas malm, 
    och gröna gardiner oss dölja. 
När stormarna ute på världshavet råda, 
när fasor den blodade jorden bebo, 
när fejderna rasa, vi slumra dock båda 
    i gyllene ro. 


11/4 kl. 15: "Intressant" är ett märkligt ord. I akademiska sammanhang tillgriper man det gärna som en tom artighet när man vill avstå från ett värdeomdöme (dessa gör ju, enligt Kant, anspråk på universalitet...). Ändå tror jag att man, om man är någorlunda avspänd, rutinerad och ärlig, kan säga om något man själv producerat att det är "bra", medan det tycks som en orimlig förhävelse att säga att man skapat något "intressant".


15/4: Kan litteraturen hjälpa oss att förstå terrorismen? När frågan ställs på det sättet menar man vanligtvis någonting i stil med "kan litterär fiktion hjälpa oss att förstå terrorism", och på det kan man väl bara svara "ja", det vill säga, den kan hjälpa oss att förstå den företeelsen på samma sätt som man kan leva sig in i ofrivillig barnlöshet eller vad som helst annat som inte råkar vara ens Sitz im Leben. Men för att egentligen förstå terrorismen måste man snarare läsa äldre verk som motsvarar en mentalitet och erfarenheter som vilka sedan andra världskriget varit påtagligt frånvarande i den europeiska litteraturen. Som Torbjörn Elensky skrev nyligen:

"Dagens situation är inte ny, men den är förändrad, och både moderniteten och motståndet mot detsamma, den gamla motsättningen mellan abstrakta ideal och lokal erfarenhet, mellan civilisation och kultur, upplysning och motupplysning, utveckling och reaktion, har blivit på allvar globala. När vi förstår detta och hur det ska kunna hanteras kan vi börja arbeta konstruktivt"

Är det så kan det vara en poäng att inte se till litteraturens möjligheter som sådana, utan till litteraturhistorien. Vad som behövs är inte en rimlig förklaring via fiktionen utan en uppfattning om den speciella art av det sublima, som under mellankrigstiden kopplades till kritiken av moderniteten av kulturaristokratiskt snitt. De inslag som tycks oss så främmande och obehagliga i litteraturen under första hälften av 1900-talet, och som till och med humanisten Thomas Mann var tvungen att vrida och vända på innan han hittade en lösning som inte vette mot döden.        


16/4 kl. 20.00: Skribentens ansvar. Jag kommer på mig själv med att önska att jag vore (ännu) mer endimensionell, att jag bara hade starka åsikter och rimligt mycket på fötterna, och bara kunde hänge mig åt polemik. Överdrifter, bitande sarkasmer, epigrammatiska pisksnärtar, få ord på rätt ställe som drabbar som mördande bly, att inte vilja förstå vare sig mig själv eller min motståndare utan döda honom med ord - allt detta skulle passat mig förträffligt. Till och med (hemska tanke) den legering av hat och grafomani som ligger till grund för Célines pamfletter, och som idag upptar ca 20% av sociala medier, ligger nära till hands. Sådan tur att jag valt att inte bli skribent.