torsdag 21 september 2017

Salig blandning

21/9: Tegnér och Joyce. Vad jag vet har ingen påpekat det märkliga förhållandet av Tegnér i ett av sina tal föregripit ett stycke i James Joyces Ulysses, närmare bestämt den sjunde episoden med dess besök på tidningsredaktionen, som modelleras på Odysséns berättelse om Aeolus och vindsäcken:

"då falla de store männen öfver dig, menniskoslägtets lycksaliggörare, verldens förbättrare, frihetens och ljusets ordförande på jorden, hvilkas tidningsblad äro idel sibyllinska blad, fullskrivna med gudasvar. Aeolus hade vädret i sin säck: och på samma sätt ha äfven desse tidsandan i sin skinnsäck, och släppa ut så mycket väder deraf som de behaga. Det kan icke nekas att de, som tiden nu är, hafva eller haft ett stort inflytande. De äro vindspelen, som häfva de råa massorna, de äro rökelsekaren, som sprida popularitetens söta lukt, de äro allmoseutdelarne af dagens odödlighet, som dock för det mesta är glömd i morgon." ("På Wexiö Gymnasium 1835", Samlade skrifter, vol. 8, s. 181)          

21/9: Scholarship. Då och då dyker det upp anglicismer som faktiskt fungerar. Ett sådant är "koka ner till", som det inte fanns någon riktigt bra motsvarighet till tidigare. Finns det några fler? Finns det något som borde lånas in? Då den akademiska världen ofta utgör ett avantgarde då det gäller att introducera mer eller mindre befogade nybildningar, tycker jag att det är märkligt att vi inte lyckats infoga ordet "scholarship". Bakgrunden är denna: jag tvingas då och då rättfärdiga att jag arbetar med ett ämne som heter litteraturvetenskap. Vissa hävdar att benämningen är missvisande, då litteraturforskning inte är en vetenskap, och i så måtto som de med detta menar någonting baserat på naturvetenskapens experimentella metod är det väl bara att hålla med. Ibland försvarar jag visserligen namnet genom att peka på den tyska beteckningen Litteraturwissenschaft, men jag vet själv att det inte utgör ett egentligt argument. På tyska betyder Wissenschaft snarast scholarship, medan det svenska ordet vetenskap kommit att bli nästan helt synonymt med naturvetenskap. Ytterst få humanister refererar till sin verksamhet som "vetenskap", däremot använder de ofta det skenbart mer neutrala "forskning". Det finns dock flera problem med ordet "forskning". För det första är "forskning" en aktivitet bland flera som en akademiker ägnar sig åt. Det administrativa brukar inte nämnas, så det kan vi kanske lämna därhän, men motsatsparet forskning (det man vill göra) och undervisning (det man tvingas göra) strukturerar de flesta akademikers självförståelse. Svenska akademikers överskattning av den egna forskningen och därtill svarande nonchalans inför undervisningskomponenten lämnar jag därhän och konstaterar bara att ordet forskning vanligtvis bara täcker en del av vår verksamhet. Därtill kan man fråga sig om inte "forskning" för gemene man väcker ungefär samma associationer som "vetenskap" (provrör, vita rockar etc.). Det jag vill komma fram till är att vi saknar ett mer holistiskt namn för det vi sysslar med inom humaniora, och där tycker jag att engelskans "scholarship" kommer närmast. Det tycks rymma på en gång författandet av nya texter, ägandet av ett vetande och förmedlandet av det, en ärlighet och sundhet i resonemangen ("good scholarship", lite som "good sportsmanship"), och slutligen en helt avgörande identitetsaspekt - att vara en scholar, en lärd. Tyvärr tvingas man ofta konstatera att i dagens litteraturvetenskap (där man sysslar med litteraturvetenskaplig forskning) företeelsen alltmer har kommit att smittas av de brister som jag nyss tillskrev namnet.  

17/09: Två halvor som inte passar ihop. En av samtidskulturens antinomier som stör mig allra mest är splittringen mellan ett alltför vetande förnuft och ett subjekt som alltmer reduceras till emotioner. Å ena sidan har vi Big Data, hälsoappar, gentest och annat, som med sina ofta kontraintuitiva resultat gör idén om sunt förnuft alltmer överflödig, å andra sidan en extrem känslighet som getts makten att förkasta förnuftets bud om det motsäger känslorna. Vi tycks liksom alltid befinna oss på en nivå över eller under den traditionella föreställningen om förnuftet som något resonabelt (som man kan resonera med), och som möjliggör kompromisser. Personligen finner jag hyperrationell autism lika lite tilltalande som infra-rationell hysteri.

15/9: Konservatism tycks betyda en av två saker: antingen ett realistiskt fasthållande vid de förolämpande enkla men i det långa loppet ofrånkomliga sanningar som alla visionärer aktivt försöker undfly, eller tvärtom - en visionär potentiering av det förhandenvarande genom minnet, kulturen. Den första varianten är svår att argumentera mot, men också svår att tilltalas av; den andra är mer medryckande, men den är också lätt att smula sönder intellektuellt.

12/9: I mina ehrensvärdska funderingar såg jag det ofta så här: den svenska litteraturen är en samling pinnar, granskog, oregelbundna stenar. (och när jag läser en svensk roman drabbas jag av en liknande synestesi: för mycket barr!). Jesper Svenbro är en av få som lyckats hitta en syntes här: ett sätt att se cypressen hos granen.

10/9: Något är fel i dygdernas och lasternas system. Vi torde kunna enas om att hyckleri är en av de mindre allvarliga lasterna - men varför ska den då vara så förbannat irriterande, ja, ibland till och med mer irriterande än själva grymheten?

27/8: Centrism. Om den ena änden av spektrumet utgörs av människor som tycker att det är rasism att dricka mjölk, och den andra av människor som kastar fyrverkeripjäser på demonstrerande asylsökande, känns det lite märkligt att säga att man "står till mitten" politiskt. Mer som att man längtar efter en helt annan dimension i den politiska rumtiden.

17/8: Statlig underhållning. Det var nog tio år sedan jag ägde en TV senast. Ibland leker jag med tanken på att skaffa en och bli del av den "goa, varma" gemenskapen kring SVT. Helt utan ironi tycker jag faktiskt om känslan av samtidighet som skapas av att titta på nyheterna samtidigt som stora delar av svenska folket. Den här texten påminner mig dock om vad jag får på köpet, och varför jag en gång slutade att titta på TV.

17/8: Var finner man samtidens sämsta språkanvändning? En stark kandidat är paratexterna till konceptkonstverk. En helt osannolik kombination av två prosagenrer som redan tagna för sig är vedervärdiga: prettoakademisk jargong och platta göteborgvitsar.

10/8: Fixstjärnor. För Dante utgjorde latinet inte ett språk bland andra, utan tillhörde en särskild kategori, skriftspråket (grammatica). Det avgränsas lättast mot folkspråket som ständigt skiftar genom tid och rum, och det har kommit till världen genom flera folks samtycke snarare än genom en utveckling på en enskild plats:

gramatica nichil aliud est quam quedam inalterabilis locutionis idemptitas diversis temporibus atque locis. Hec, cum de comuni consensu multarum gentium fuerit regulata, nulli singulari arbitrio videtur obnoxia, et per consequens nec variabilis esse potest. (De vulgari eloquentia bk. 1, IX, 11)

(Skriftspråket är ingenting annat än en uttryckets oföränderliga identitet på skilda platser och tider. Då detta reglerades genom många folkslags gemensamma samtycke, synes den inte vara utsatt för någon enskilds godtycke, och som en följd av detta inte heller kunna vara föränderlig.)

Sådana synsätt, och sådana värdesättningar, skulle inte överleva romantiken med dess föreställning om det levande talet och de enorma framstegen hos den komparativa filologin. Att vi har vunnit på det är lika ovedersägligt som att vi har förlorat något. Idén om modersmålet och det spontana talet hänger intimt samman med idén om nationalstaten - med dess fördelar men också dess nackdelar. Och att en sådan modell för språket ofta leder till felaktiga föreställningar om den projiceras på exempelvis det tidigmoderna Europa är uppenbart. Därför förvånades jag över att läsa hos Thoreau - som annars delar så många av de romantiska föreställningarna - ett resolut försvar för det oföränderliga skriftspråket:
 
"....there is a memorable interval between the spoken and the written language, the language heard and the language read. The one is commonly transitory, a sound, a tongue, a dialect merely, almost brutish, and we learn it unconsciously, like the brutes, of our mothers. The other is the maturity and experience of that; if that is our mother tongue, this is our father tongue, a reserved and select expression, too significant to be heard by the ear, which we must be born again in order to speak. The crowds of men who merely spoke the Greek and Latin tongues in the Middle Ages were not entitled by the accident of birth to read the works of genius written in those languages; for these were not written in that Greek or Latin which they knew, but in the select language of literature. They had not learned the nobler dialects of Greece and Rome, but the very materials on which they were written were waste paper to them, and they prized instead a cheap contemporary literature. But when the several nations of Europe had acquired distinct though rude written languages of their own, sufficient for the purposes of their rising literatures, then first learning revived, and scholars were enabled to discern from that remoteness the treasures of antiquity. What the Roman and Grecian multitude could not hear, after the lapse of ages a few scholars read, and a few scholars only are still reading it. However much we may admire the orator's occasional bursts of eloquence, the noblest written words are commonly as far behind or above the fleeting spoken language as the firmament with its stars is behind the clouds. There are the stars, and they who can may read them. The astronomers forever comment on and observe them." (Henry David Thoreau, Walden, kap. 3)

2/8: Humanismen är en antropologi: felanvändningen av ordet "humanism" i den politiska jargongen är välkänd, och bekant sen länge - man kan vända sig till Julien Benda som ägnar frågan en föredömlig utredning:

"Jag skiljer här humanitarismen så som jag förstår den - en känsla för den abstrakta egenskapen i det mänskliga, för 'hela formen av det mänskliga tillståndet' (Montaigne) - från den känsla som man vanligtvis betecknar med detta namn och som är kärleken till konkreta existerande människor. Den första av dessa rörelser (som rättare borde kallas "humanism") innebär anslutningen till ett begrepp; det är en rent intellektuell passion som inte implicerar någon jordisk kärlek; man kan lätt föreställa sig en varelse som fördjupar sig i det mänskligas begrepp och som inte har den minsta lust att ens se en levande människa [...] den andra rörelsen är ett känslotillstånd. Detta sentimentala slag av humanitarism, parat med glömskan av dess begreppsliga form, förklarar hur denna lära kan vara så impopulär bland många eleganta själar, vilka i den politiska ideologins arsenal finner två klichéer som de finner lika frånstötande: den patriotiska refrängen och den universella omfamningen." (Julien Benda, La Trahison des clercs, 1927) 

Klassicismen är en humanism: den rymmer såväl sympati med mänskligt lidande i dess allmänna form (tragedi) som världsvisdom, hånfullt avslöjande av det löjliga (komedi), såväl upphöjelse (ode) som kritik (satir). Dagens "humanism" är mer begränsad: den bevarar de tragiska och elegiska tonerna, men vill sällan ha att göra med den klokhet som finns hos de lättare arterna. Ibland tänker jag att det är denna inskränkning av genrerepertoaren som skapar sådan frustration, både hos de som kallar sig "humanister" och hos dem som de munhuggs med. Jag är inte säker på att det stämmer alla gånger att "livet är en tragedi för de som känner, men en komedi för de som tänker". Men att det finns en konflikt i själva tonen är uppenbart, och det är egentligen lika frustrerande för de som tänker tragiskt som de som tänker komiskt, i den mån de försöker göra sig förstådda hos varandra. Kanske borde ingen diskussion lyda under någon annan genre än Shakespeares pjäser, om vilken Samuel Johnson som bekant skrev att de var

"not in the rigorous and critical sense either tragedies or comedies, but compositions of a distinct kind; exhibiting the real state of sublunary nature, which partakes of good and evil, joy and sorrow, mingled with endless variety of proportion and innumerable modes of combination; and expressing the course of the world, in which the loss of one is the gain of another; in which, at the same time, the reveller is hasting to his wine, and the mourner burying his friend; in which the malignity of one is sometimes defeated by the frolick of another; and many mischiefs and many benefits are done and hindered without design."