söndag 26 november 2017

Allmän adiafora

4/12 kl. 09. Johan Lundberg har helt rätt när han pekar ut vad som saknas i dagens kultursidor:

"intellektuellt hederliga och historiskt baserade diskussioner om en mängd principiella frågor som skär in i nutiden på högst handgripliga sätt, och som därtill vanligtvis klyver både vänstern och högern mitt itu. Globalisering i relation till nationalstat. Kosmopolitisk mångkultur i motsättning till identitetspolitik. Konservatism kontra radikalism. Öppna eller stängda gränser? Klan mot stat. Optimerad individualism eller sammanhang baserade på kollektiv identitet? Behovet av samhälleliga auktoriteter? Längtan efter gemenskaper men också faran med en sådan längtan efter att uppgå i större sammanhang. Frihetsambitionernas mål och gränser. Konstens, estetikens och kulturens existentiella dimensioner och politiska implikationer. Listan kan göras lång över ämnen som i bästa fall får blott sporadisk belysning. Till stor del handlar det om frågor som inte nödvändigtvis leder till ett för eller emot – till ett ja eller nej. Men det är frågor som berör gemene man, och som det av olika anledningar inte förs några diskussioner om i de sammanhang där sådana diskussioner borde föras, nämligen på kultursidorna. (....) vad händer med ett samhälle där det saknas forum för att föra intellektuella diskussioner om frågor som berör kulturens och samhällets nuvarande situation, dess belägenhet och framtid?"

En gissning är att det stora uppsvinget för ledartexter hänger samman med detta. Åtminstone började jag känna så för ett antal år sen, att det var dit man fick vända sig om man ville möta ett mer förnuftigt och förutsättningslöst samtal kring viktiga frågor. Naturligtvis kan de inte ersätta kultursidornas potential att fördjupa genom utförligare resonemang och genom att kunna betrakta nuet i ljuset av det förflutna, föra en dialog med kulturen i vid mening (konsten, tänkandet, alla de verktyg vi har uppfunnit för att begripa oss på världen). Det är nästan en genre som är på väg att försvinna, även om den lever vidare under samma namn.   

1/12 kl. 09: Återigen en märklig dröm, som därtill uppenbarade en lätt förbisedd egenhet hos drömmar i allmänhet. Jag minns inte drömmen i dess helhet, men på ett eller annat sätt hade jag kommit att samtala med en relativt ung, blond katolik, en amerikan, som hade hållit något slags föredrag eller workshop på en institution. Vi pratade om lite allt möjligt, sen sade han plötsligt till mig i en vänlig ton, som om han ville bespara mig genans: "You have very flat hair. And it's going to get even flatter." Jag förstod inte vad han menade, och min första impuls när jag vaknade och gränsen mellan dröm och vaka ännu inte riktigt etablerats var att kolla upp detta uttryck genom att googla eller slå i ett uppslagsverk. Vad kan "flat hair" betyda för något? Förutsatt alltså att det betyder något annat än den bokstavliga meningen, vilket jag var helt övertygad om att det gjorde. Men det slutliga beviset på att alltihop var en dröm var naturligtvis det faktum att en sådan sak hade varit omöjlig att kolla upp - ingen kan ha mer information om våra drömmar än vi själva, även då vi inte förstår någonting. Jag kan inte komma på något annan form av andlig produktion - och surrealismens ambitioner har jag aldrig riktigt lyckats ta på allvar - där vi på detta sätt ställs som subjekt inför ett gåtfullt objekt som är vår egen skapelse.   
 
26/11 kl. 16: Uppenbarligen har ordet ”geni” för DN:s kulturredaktion - kanske helt följdriktigt med tanke på att de helst sysslar med ett slags länstolssociologi - gått från att vara ett värderande ord till att helt enkelt beteckna en social kategori. Numera kan det alltså beteckna alla som beter sig på ett sätt som typiskt sett varit reserverat för genier (dvs. människor med talanger så extrema och fordrande att det tycktes ställa dem utanför de regler som gäller för den vanliga mänskliga samvaron), oavsett om de har de talanger som (under ett mer tillåtande eller mer auktoritetsdyrkande tidevarv, eller hur man nu ska se det) rättfärdigade överträdelsen, kanske till och med utan att ens ha producerat något verk. Sådana språkliga förskjutningar – från värdeord till rent deskriptivt – är inte särskilt ovanliga i språkhistorien. Ändå gör det ett lite komiskt intryck. Jag kommer att tänka på Ulrichs funderingar i Mannen utan egenskaper:

 ”Tiden hade kommit då man började tala om det eller det geniet på fotbollsplanen eller i boxningsringen, men ännu gick det åtminstone tio geniala upptäckare, tenorer eller författare på var genial centerhalv eller tennisstjärna som figurerade i tidningsspalterna. Den nya tidsandan hade ännu inte helt slagit igenom. Men just då läste Ulrich plötsligt någonstans uttrycket ’den geniala kapplöpningshästen’ och kände det som en för tidig fläkt av sommarens mognad.” (Robert Musil, Mannen utan egenskaper, övers. Irma Nordvang , del 1, s.  49-50) 

25/11 kl. 14: Upptäckte att Augustinus hade problem med vad vi idag kallar ”presentism”. Manikeismen ville kasta ut det gamla testamentet, då där fanns mycket som inte stämde överens med de andliga sanningar man ville leva efter. Augustinus följde deras synsätt ett tag men bättrade sig så småningom: 

”Jag visste inte att den sanna rättvisan inte dömer efter sedvänja utan enligt Gud allsmäktigs rättvisa lag, som bestämmer ländernas och tidernas seder, var och en för sitt land och sin tid, medan den själv överallt och för all tid är densamma, inte en här, en där, än si, än så. Enligt den var Abraham och Isak och Jakob och Moses och David rättfärdiga, liksom alla som prisats av Guds mun. De kallas emellertid orättfärdiga av de okunniga, av dem som dömer i en mänsklig domstol och mäter alla människosläktets seder efter sin egen måttstock. De gör då som en som inte känner till rustningar och inte vet vad som hör till vilken kroppsdel, och därför vill sätta en benskena på huvudet och foten i hjälmen, för att sedan klaga över att de inte passar; eller som en som när helgdag utlysts från middagen retar sig på att inte få lov att bjuda ut sina varor, fast han haft tillstånd till det på morgonen; eller som en som i ett hus ser en slav ta i något som inte ens munskänken får röra, eller ser något göras bakom stallet som inte är tillåtet vid bordet – som om han blev upprörd över att inte allt får göras överallt och av alla, när det nu är ett enda hus och ett enda hushåll. På samma sätt finns det människor som blir upprörda när de hör att de rättfärdiga på den tiden fick göra något som våra dagars rättfärdiga inte får, och att Gud föreskrev dem en sak, oss en annan, allt efter tidens krav, fastän alla lyder under samma rättvisa. Ändå ser de i en människa, en dag och ett hus hur olika föremål passar olika kroppsdelar, hur något är tillåtet eller påbjudet på en plats men förbjudet och straffbart därintill. Är då rättvisan föränderlig och skiftande? Nej, tiderna den råder över går inte i sträng takt, de är ju tider. Men människorna, vilkas liv på jorden varar en liten tid, förmår inte se sambandet mellan de omständigheter som styrt det som hänt i gångna tider och hos andra folk, och som de inte upplevt, och dem de själva har erfarenhet av; i en kropp eller en dag eller ett hus kan de emellertid lätt se vad som passar varje kroppsdel, varje tidpunkt, varje plats eller person. I det förra fallet tar de anstöt, i det senare hänsyn.” (Augustinus, Bekännelser III. 13, övers. Bengt Ellenberger)       

Detta är inte historisk relativism, om nu någon tror det, det är frälsningshistoria. Och jag skulle nog inte vilja att folk närmade sig historiskt material med en lika stark och orubblig idé om historiens mål och mening som Augustinus. Men det är under alla omständigheter bättre om människor börjar fundera på ”sambandet mellan de omständigheter som styrt det som hänt i gångna tider och hos andra folk, och som de inte upplevt, och dem de själva har erfarenhet av” än att de ger sig hän åt ohistorisk moralism.

20/11 kl. 07.45: Mycket speciell dröm. Vi befann oss hos ett äldre par i ett stenhus, som i medelhavsländerna. Mannen visade oss runt, instruerade oss kortfattat i hur saker och ting fungerade och var de befann sig – en brunn, en lång korridor som mynnade ut i en lund med apelsinträd – och gav intryck av att vara på väg att dra sig undan. Jag har inget minne av att nycklarna överlämnades. Huset låg vid foten av en kulle och själva byn, eller samhället, låg uppe på en platå. Vägen dit var kantad av vinodlingar, och ett otroligt ljust sken kom från himlen, inte svärtande och bedövande som i Provence utan glödande vitt som en solig dag på de brittiska öarna. Samhället bestod av en enkel bygata, men den visade sig ha en längre sträckning än vad man först kunnat ana. Skomakare, skräddare, hantverkare av alla slag med en uppsjö av lärlingar tycktes husera i de flesta av byggnaderna, som hade stora fönster mot gatan. Elever tog diktamen av lärare, eller spelade på instrument, fokuserade på sina noter. Det var inte dåligt med folk på gatorna, men i husen rådde, såvitt jag kunde bedöma, största koncentration. Jag hejdades plötsligt av en bekant från barndomen som jag troligtvis inte ägnat en tanke på tio år. Han förvånades över att se mig i byn och frågade mig vad jag gjorde där. ”Jag har blivit förvaltare på ett torp” svarade jag, och detta ”förvaltare” lyste för mig med något av samma självklara men halvförstådda innebörd som ordet ”ståthållare” måste ha haft för Sancho Panza. Jag hade kommit hem. 


20/10 kl. 17: Den yttersta hybridideologin

Det har ofta diskuterats på sistone huruvida politiska hybrider är möjliga. Kan man vara liberalkonservativ, eller går den huvudsakliga politiska skiljelinjen idag mellan det liberala och det konservativa? Kan man vara socialliberal, eller tar dessa komponenter ut varandra? Kan det kanske till och med finnas en liberal populism? Etc. För att göra saken ännu värre presenterar jag den yttersta blandideologin, konservativ-liberal-socialismen, som lanserades av Leszek Kolakowski:


”Hur man blir en konservativ-liberal-socialist

Motto: 'Var god rör er framåt bak i tåget!'. Detta är en ungefärlig översättning av en uppmaning jag en gång hörde på en spårvagn i Warszawa. Jag föreslår att den kan användas som slogan för en mäktig international, som tyvärr aldrig kommer att existera.

En konservativ anser:

Att i det mänskliga livet har det aldrig funnits, och kommer heller aldrig finnas, förbättringar som inte betalas med försämringar och nytt ont; således måste man, då man funderar på projekt för reformer och förbättringar, uppskatta deras kostnad.   Man kan uttrycka det på ett annat sätt genom att säga att åtskilliga onda saker är kompatibla (dvs. vi kan lida av dem helt och fullt och på samma gång), men många goda saker utesluter varandra, och därför kommer vi aldrig att kunna njuta av dem samtidigt helt och fullt. Ett samhälle där det inte finns något slags frihet och jämlikhet ligger helt klart inom det möjligas gränser, men en samhällsordning som kombinerar total frihet och jämlikhet gör det inte. Detsamma gäller möjligheten för en samexistens mellan planering och principen om autonomi, mellan trygghet och tekniska framsteg. Uttryckt på ytterligare ett annat sätt kan man säga att det inte finns något lyckligt slut på den mänskliga historien.

Att vi inte vet i vilken utsträckning som flera traditionella former för samhällslivet – familjer, ritualer, nationer, religiösa gemenskaper – är oumbärliga om livet i ett samhälle ska vara uthärdligt eller ens möjligt. Det finns ingen anledning att anta att vi ökar utsikterna till lycka, fred, trygghet eller frihet när vi förstör dessa former eller stämplar dem som irrationella. Vi har ingen säker kunskap om vad som skulle hända om t ex den monogama familjen upphävdes eller om den hävdvunna seden att begrava de döda ersattes av en rationell återvinning av lik i industriella syften. Men det vore klokt att förutsätta det värsta.

Att upplysningens fixa idé – nämligen, att avundsjuka, fåfänga, girighet och våldsamhet orsakas av brister i de samhälleliga institutionerna och att de kommer att utplånas så fort dessa institutioner reformeras – inte bara är högst otrolig och motsägs av all erfarenhet, men att den är riktigt farlig. Hur i all världen uppstod dessa institutioner om de så till den grad gick emot den mänskliga naturen? Att hoppas att vi kan göra broderskap, kärlek och altruism till institutioner är redan det en skiss till despotism.

En liberal anser:

Att den gamla idén, att syftet med staten är trygghet, fortfarande är relevant. Den förblir så även om idén om ”trygghet” utsträcks till att inkludera inte bara lagens skydd av privatpersoner och egendom, utan också vissa trygghetsåtgärder: att folk inte ska svälta om de är arbetslösa, att de sjuka inte ska dömas att dö i brist på medicinsk hjälp, att barn ska ha tillgång till utbildning – allt detta är också en del av trygghet. Men trygghet ska aldrig blandas samman med frihet. Staten garanterar inte frihet genom sina handlingar eller genom att reglera skilda områden av livet, utan genom att göra ingenting. Faktum är att tryggheten endast kan utvidgas på frihetens bekostnad. Oavsett vilket är det inte statens uppgift att göra människor lyckliga.

Att mänskliga samhällen hotas inte bara av stagnation utan även av tillbakagång när de inrättas på ett sådant sätt att det inte längre finns utrymme för personligt initiativ och uppfinningsrikedom. Mänsklighetens kollektiva självmord låter sig tänkas, däremot inte en permanent mänsklig myrstack, av den enkla anledningen att vi inte är myror.

Att det är högst osannolikt att ett samhälle i vilket alla former av tävlan har undanröjts skulle fortsätta att äga de nödvändiga incitamenten till kreativitet och framåtskridande. Mer jämlikhet är inte ett mål i sig, utan bara ett medel. Med andra ord finns det ingen anledning att sträva efter ytterligare jämlikhet om det endast resulterar i nivellerandet av de som har det bättre snarare än i upphöjandet av de underprivilegierade. Fullständig jämlikhet är ett ideal som förintar sig själv.

En socialist anser:

Att samhällen i vilka produktionen endast regleras av profitjakten hotas av lika svåra – ja, kanske svårare – katastrofer än samhällen där profitmotivet helt tagits bort från de krafter som styr produktionen. Det finns goda anledningar till att begränsa den ekonomiska friheten i trygghetens namn, och till att pengar inte automatiskt ska skapa mer pengar. Men inskränkningen av frihet ska heta just det, och inte kallas en högre form av frihet.

Att det är absurt och hycklande att dra slutsatsen att bara för att ett perfekt samhälle är omöjligt, så är varje existerande form av ojämlikhet oundviklig och alla sätt att göra profit rättfärdigade. Det slags konservativ antropologisk pessimism som ledde till den häpnadsväckande åsikten att varje form av progressiv inkomstskatt  är en omänsklig styggelse, är lika suspekt som det slags historiska optimism som lade grunden till Gulagarkipelagen.

Att tendensen att underkasta ekonomin viktig samhällelig kontroll bör uppmanas, även till priset av en ökad byråkrati. En sådan kontroll måste dock utövas inom den representativa demokratin. Således är det väsentligt att planera institutioner som motverkar det hot mot friheten som dessa kontrollmekanismers tillväxt utgör.


Såvitt jag kan se motsäger inte de här regulativa idéerna varandra. Det är därför möjligt att vara konservativ-liberal-socialist. Det innebär alltså att säga att de tre specifika benämningarna inte längre utgör valmöjligheter som utesluter varandra. Vad gäller den stora och mäktiga international som jag nämnde i början, så kommer den aldrig att någonsin existera, av den enkla anledningen att den inte kan lova människorna att de kommer att bli lyckliga.”

(ur Leszek Kolakowski, Modernity on Endless Trial)