17/12 kl. 10.15: På olika sätt och med olika tyngdpunkter kommer såväl Björn Werner som Lars Anders Johansson och Per Svensson fram till ungefär vad jag tycker: att ropen på att "modernisera" Svenska Akademien är missriktade. En modernisering skulle upphäva själva meningen med en institution av detta slag. Svensson sammanfattar väl behovet av sådana institutioner:
"För att det i ett stats- och myndighetssamhälle som det svenska är bra att det finns en mäktig kulturinstitution som inte är beroende av Alice Bah Kuhnke. För att det i ett historielöst men konjunkturkänsligt samhälle som det svenska är bra att det finns en kulturinstitution som insisterar på historisk kontinuitet. För att det i en tid då prepositionerna sitter lösare än på länge är bra att det finns en institution som tagit på sig rollen att värna 'det svenska språkets renhet, styrka och höghet'."
Gång på gång visar svenska institutioner hur försvarslösa de är mot tidsvindarna, ja, hur de i många fall aktivt försöker avgöra i vilken riktning det blåser och förändra sig själva innan "vanligt folk", de presumtiva bärarna av tidsandan (vilka dock sällan stämmer överens med den bild man gör sig av dem) ens yppat någon kritik. Att Akademien nu har en hel del att ta itu med är självklart, men jag tycker att det är viktigt att skilja på den nutida sammansättningen och deras affärer och Akademien som institution. På samma sätt kan - ja, bör - man diskutera och kritisera valet av såväl nobelpristagare som ledamöter utan att därför vilja upphäva själva institutionen. Vi behöver färre institutioner som fungerar som statens kulturråd och fler som fungerar som katolska kyrkan.
16/12 kl. 16: Det är märkligt att nästan ingen påpekat det, men det franska intellektuella landskapet har faktiskt genomgått en gigantisk högersväng de senaste åren. "Högersväng" kan visserligen definieras på lite olika sätt, men det är karakteristiskt att många av dem som Daniel Lindberger år 2002 dömde ut som "noveaux réactionnaires" numera är ganska mainstream. De flesta i Sverige tycks inte veta om detta, och jag tror att många skulle vara betydligt mindre frankofila om de satte sig in i vad som faktiskt hände i fransk kultur och media snarare än att ha kvar sin fantasibild baserad på en legering av det gamla vin-och-ost-komplexet och numera tämligen undanskymda "poststrukturalister". Med det notabla undantaget Johannes Heuman i tidningen Respons verkar man i Sverige vara ganska ointresserad av hur det egentligen förhåller sig, och man får lätt intrycket att till exempel Edouard Louis skulle vara en särskilt inflytelserik och viktig figur. Det finns med andra ord dåliga och goda anledningar att (fortsätta) vara kulturfrankofil, dvs. uppfattningar som antingen stämmer överens med de någorlunda permanenta och typiska dragen i franskt kulturliv och politik respektive de som baseras på en ganska speciell konjunktur under några decennier av efterkrigstiden.
14/12 kl. 11: Jag sitter med en trave tentor att rätta från två olika kurser på två olika högskolor och gör återigen den reflektion jag gjort många gånger: att det bara finns fyra typer av studenter i litteraturvetenskap: A) flitig, ganska habil, tar in vad som sägs och skriver texter som hänger samman men som kanske inte är så spännande; B) tänker självständigt, men förhåller sig också självsvåldigt till de kriterier som ställts upp på förhand och bryr sig inte om att ge sina texter den sista putsningen; C) den sällsynta kombinationen av grupp A:s ambitiösa flit och grupp B:s självständighet, vars texter är en fröjd att läsa, och D) den lyckligtvis än mer sällsynta kombinationen av det tråkiga och förutsägbara i grupp A och det slappa och nonchalanta ur grupp B. Vårt betygssystem rymmer tre möjligheter (underkänd, G, VG) - dvs. det är fyra olika resultat som ska fördelas på tre positioner. Vad gäller grupp C och D är det enkelt, medan grupp A och B får slåss om att tilldelas betyget Väl godkänt, samtidigt som dessa gruppers respektive kvaliteter är fullkomligt inkommensurabla. En omöjlig uppgift. Jag tänker ibland att det bästa vore att bara ha betyget Godkänt (och lägga den ribban relativt högt) men att också ha mer tid till att rätta och då kunna kommentera texterna utförligt - peka på styrkor, svagheter, vad som kan utvecklas och så vidare.
14/12: Under 1800-talet tycks förhållandet mellan forskningens infrastruktur och insatsen från själva forskarna vara en inversion av hur det ser nu. Theodor Benfey hörde talas om Vasilij Vasiljevs historik över buddhismen - den fanns inte översatt till något annat språk, och det var en av de få viktiga källor till kunskap om denna religion som då existerade. Då fanns det inget annat val än att göra jobbet själv, så Benfey lade några månader på att lära sig ryska (enligt legenden hade det tagit honom fyra veckor att lära sig sanskrit) och kunde sedan använda denna information i sitt arbete om den indiska sagosamlingen Pancatantra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar