torsdag 29 november 2018

Allmän adiafora

22/11 kl. 10.15: Regel/ideal nr. 1: inget fuskbygge.

"Ce qu'il y a de surprenant, en effet, c'est que le beau n'est ici que l'honnêteté absolue, la raison, le respect même envers la divinité. Les parties cachées de l'édifice sont aussi soignées que celles qui sont vues. Aucun de ces trompe-l'œil qui, dans nos églises en particulier, sont comme une tentative perpétuelle pour induire la divinité en erreur sur la valeur de la chose offerte. Ce sérieux, cette droiture, me faisaient rougir d'avoir plus d'une fois sacrifié à un idéal moins pur."

"Det som är förvånande, det är att det sköna här inte är annat den absoluta hederligheten, förnuften, själva respekten mot det gudomliga. De dolda delarna av byggnaden är lika omsorgsfullt utformade som de som syns. Här finns ingen av dessa trompe-l'oeil-effekter, vilka särskilt i våra kyrkor, verkar som ett evigt försök att få det gudomliga att missta sig på värdet hos den sak som erbjuds. Detta allvar och denna rakryggadhet får mig att rodna över att några gånger ha offrat till ideal som inte är lika rena."   

 Ernest Renan, "Prière sur l'Acropole"

"Ces ouvriers ne servaient pas. Ils travaillaient. Ils avaient un honneur, absolu, comme c'est le propre d'un honneur. Il fallut qu'un bâton de chaise fût bien fait. C'était entendu. c'était un primat. Il ne fallait pas qu'il fût bien fait pour le salaire ou moyennant le salaire. Il ne fallait pas qu'il fût bien fait pour le patron ni pour les clients du patron. Il fallait qu'il fût bien fait lui-même, en lui-même, pour lui-même, dans son être même. Une tradition, venue, montée du plus profond de la race, une histoire, un absolu, un honneur voulait que ce bâton de chaise fût bien fait. Toute partie, dans la chaise, qui ne se voyait pas, était exactement aussi parfaitement faite que ce qu'on voyait."

"Dessa arbetare tjänade inte. De arbetade. De hade en heder som var absolut, så som det ligger i hederns natur att vara. Det var nödvändigt att en stolspinne var välgjord. Det var självklart. Det var en huvudsak. Det var inte nödvändigt att den blev välgjord på grund av lönen eller för att skaffa sin en lön. Det var inte nödvändigt att den blev välgjord på grund av chefen eller på grund av chefens kunder. Det var nödvändigt att själva stolspinnen var välgjord, att den var välgjord i sig själv, för sig själv, i själva sitt väsen. En tradition som kom ur, som stigit fram ur släktets djup, en historia, något absolut, en heder, bestämde att denna stolspinen skulle vara välgjord. Varje del av stolen som inte syntes var exakt lika fullkomligt välgjord som det som syntes."  

Charles Péguy, L'Argent

20/11 kl. 19.20: Finns det speciella "röstkulturer" på Sveriges Radio? Kulturer som inte bara gäller verksamheten som helhet (typ normerande rikssvenska i förhållande till dialekter), utan specifika program? Jag tycker alltid att politiska komentatorerna Thomas Ramberg och Fredrik Furtenbach låter exakt likadana (släpigt, trött, den ene visserligen lite mer nasal röst än den andre), och jag blandade ofta ihop Jörgen Huitfeldt med den andre Studio Ett-killen när han jobbade där (det livliga, bitvis lite ironiska, utmanande sättet att reagera på svar och intonera frågor). Om dessa jobb i framtiden kommer att ersättas av artificiell intelligens har vi här en bra utgångspunkt för de mänskliga aspekter som måste läggas till; dragen har redan renodlats. Vi vet hur vi vill ha våra politiskkommentarrobotar och våra fördjupandenyhetsprogramrobotar. 

17/11 kl. 15:

Les Murray, "Demo":

Nothing a mob does is clean

not at first, not when slowed to media
not when police.

(min kurs.)

En i övrigt helt "tillämpbar" dikt förstörs en aning av detta "slowed to media", som bara för något decennium sedan var en utmärkt visuell bild - drevet i tidningen som kommer dagen efter. Nu har vi närmat oss simultanitet. 

15/11 kl. 14: Höstens böcker, små recensioner med små reservationer:

Sami Said, Människan är den vackraste staden. Det är helt klart passande att använda ett slags pikaresktradition med en huvudperson som är en afrikansk migrant på drift över ett Europa i en ny stor oreda. Vissa inslag är briljanta, men kompositionen är en aning svag och står och stampar i andra hälften av boken. Man får känslan att boken inte riktigt kan bestämma sig om den ska vara episodisk eller följa en utveckling. Jag tror att jag i slutändan hade föredragit att se det pikareska inslaget ta ännu större plats, att Said skulle använt sin migranthuvudperson som en ännu mer rörlig Candide- eller Simplicissimus-varelse och ge oss ytterligare några pusselbitar till Europa. Samtidigt finns här en mycket fin förmåga till iakttagelser av det både roande och oroande slaget.

Johanna Frid, Nora, eller brinn Oslo brinn. Denna bok "utforskar två av vår tids kvinnosjukdomar - instagram och endometrios". Jag läste den precis när den kom ut och kan nu se hur den uppmärksammas från alla håll. Det mesta av de förtjänster som nu hålls fram är de som jag också skulle ha nämnt om jag inte varit så sen på bollen. Min främsta reservation här har att göra med min okunskap: min restriktiva användning av sociala medier gör att jag inte riktigt känner mig kvalificerad att bedöma vissa böcker skrivna av samtida författare. Jag undrar i mitt stilla sinne: beter sig folk verkligen på det här sättet nuförtiden? Visst, man måste vara illiterat för att inte se att detta är överdrivet - men hur överdrivet? Skillnaden mellan att å ena sidan extrapolera från vad alla/många människor gör och överdriva det, å andra sidan bara skildra ett unikt fall, där det kanske är personligheten som är det viktiga, snarare än det typiska. Jag kände samma sak inför Isabelle Ståhls Just nu är jag här.    

Tua Forsström, Anteckningar. Diktsamlingen om sorgen efter ett avlidet barnbarn är gripande. Samtidigt har jag vissa reservationer mot Tua Forsströms sätt att skriva, utan att jag egentligen kan formulera dem. Det är något med deras skirhet, som gör att jag på en gång kan konstatera det fina hantverket men ändå aldrig fastnar riktigt. Detta är inte särskilt intressant att berätta för någon annan.  

10/10, kl. 13: Jag tog en promenad med en bekant från Syrien som jag träffar då och då. "Kulturkrock" brukar man prata om, och då menar man hur två olika kulturer, olika vanor, traditioner, seder etc leder till ömsesidiga missförstånd. Men det finns en annan form av kosmopolitisk krock som inte har så mycket med "kulturer" att göra, åtminstone inte i denna starka mening, utan snarare med huruvida man ser ett samhälle inifrån eller utifrån. Jag undrade vad han tyckte om det svenska samhället efter några år här, och han var på det stora hela mycket positiv. De flesta aspekter han räknade upp var sådana saker som jag också uppskattar och i princip känner någon sorts stolthet över (religionsfrihet, sekulär stat, välfärdssamhälle etc.). I princip, vill säga. Skillnaden är just detta: att se det inifrån eller utifrån. För varje sak han räknade upp kände jag mig frestad att komma med pessimistiska gensagor, till exempel om hur den tidigare överenskommelsen om gränserna för religionens roll i det privata/offentliga är under stark press, hur kriminaliteten, bostadsbristen, ett skolsystem i spillror, och en växande oförmåga att överhuvudtaget göra något åt dessa problem, gör det allt svårare att baserat på det förhandenvarande (snarare än någon sorts reflexmässig nationalism, vilken paradoxalt nog tycks vara vanligare till vänster och i mitten än hos den hårda högern) känna stolthet över det svenska samhället. Tack och lov tyglade jag denna impuls för det mesta. Jag vill naturligtvis inte komma dragandes med en massa mörka demoner inför en människa som på många sätt har en sympatisk inställning och har just den inre drivkraft och öppenhet som invandrare nog måste ha för att lyckas.
 "Jag vill bara säga 'chapeau!' till de kloka människor som byggt detta land" utbrast han. Jag kunde inte låta bli att tänka på Sami Saids senaste roman (se ovan), där huvudpersonen reflekterar på rakt motsatt sätt:

"Förr bodde ett annat folkslag i detta land, Manni. Det är en hemlighet för de nuvarande ägarna vill inte att vi ska inse att de är värre snyltare än vi. Allt var färdigt redan när de föddes. De fick det gratis. Vilka var då dessa ursprungliga? Var de jordiska eller var de från stjärnorna? Jag ska inte uttala mig om det. Men detta land var deras. De högg ner skogen och reste fabrikerna och tornen och det andra omkring oss. Utan dem hade det inte varit civilisation och sedan tröttnade de och åkte vidare, förklarade jag det så som Mannis chef förklarat det för mig. Cirka. Byggarna hade rest ut och allt var i ett tillstånd av förfall." (Människan är den vackraste staden, s. 50, min kursiv)
          
Jag tenderar nog att tänka mer som Saids huvudperson, eller i alla fall hysa farhågan att det är så det förhåller sig. Men det är verkligen så att vad som är "förhandenvarande" beror på varifrån man blickar. För min syriske kompis är detta de typiska konturerna av det svenska samhället så som det framträder för någon som bara tillbringat några år i det, och som kan jämföras med annat som han är van vid. För mig är det något som är på väg bort, eller som i varje fall är under stark press och som det kommer att krävas stora ansträngningar och uppoffringar för att bevara eller modifiera för att få det att stämma överens med nya realiteter. Man kan hävda att det är skillnad mellan att se det närvarande, eller att se det närvarande färgat av det förflutna och av den hypotetiska framtiden. Det närvarande finns; det jag tänker finns inte (än). Försök att prioritera stillbilder snarare än livesändningar.

onsdag 7 november 2018

Allmän adiafora

28/10 kl. 15.30: Guilty pleasure. Genom de återkommande utgallaringarna av gamla böcker på Språk- och litteraturcentrum kommer man över en hel del dyrgripar, både inom litteratur och språkvetenskap. Skönlitteraturen är naturligtvis viktigast och det är också här det gäller att hålla sig framme, då konkurrensen är starkast. (Bästa fynd hittills: Gerard Manley Hopkins dagböcker i en fin universitetsupplaga). Språkvetenskapen brukar däremot få stå kvar rätt länge, men den har på mig börjat utöva en sällsam lockelse.  Det senaste fyndet är Gaston Paris’ Mélanges linguistiques. Tidigare har jag plockat på mig Hermann Pauls Prinzipien der Sprachgeschichte, Antoine Meillets Linguistique historique et linguistique générale, Jacob Grimms Über den Ursprung der Sprache, Karl Vosslers Frankreichs Kultur im Spiegel seiner Sprachentwicklung m fl. I förvånande stor utsträckning läser jag faktiskt dessa böcker, vilket inte alltid är fallet med det slags böcker jag köper för att de säljs ut löjligt billigt och man vet att de är svåra att få tag på. Deras vetenskapliga värde är (gissar jag) närmast noll. De synsätt som de stod för har till större delen ersatts av andra, och eftersom jag knappast läser nya nummer av språkhistoriska tidskrifter kan jag inte heller gå i god för att deras resultat vad gäller enskilda ord har bestående värde eller om de är lika antikverade. Men det spelar nästan ingen roll för mig. Jag kan inte säga att jag följer med i den moderna språkforskningen, även om jag tycker om att få dess resultat refererade, och jag kan knappast heller med någon meningsfull auktoritet föra över på det intellektuella planet det som min böjelse får mig att hävda: att språkvetenskapen, åtminstone vad gäller den dominerande teoretiska utvecklingen, efter Chomsky (ja, kanske till och med efter Saussure!) saknar intresse. Den är för teknisk, den avlägsnar sig i alldeles för hög grad från frågor om kultur och historiska texter (filologi) – den kan, kort sagt, inte läsas för nöjes skull. Naturligtvis sker fortfarande en massa forskning inom historisk lingvistik som åtminstone i princip borde intressera mig; här är bristen på engagemang direkt sammanhängande med tidsbrist.
 Jag kan också - jag måste ju misstänka mina bevekelsegrunder en aning - ana att den lyster som de här texterna har för mig är att de bygger på en underliggande humanistisk vision som kan vara svår att sätta fingret på, men som man ofta stöter på i forskning från 18- och tidigt 1900-tal och som idag märks bara som en fantomsmärta: en känsla av att bidra till ett stort kulturarbete, föreningen av precision och humanistisk vision, att deras värld, där det gamla hela tiden stod i relation till det nya, var spännande och full av oanade sammanhang som alla ropade på att bli undersökta. Så på frågan om vad som utgör min s k guilty pleasure, eller vad jag vill framhålla som exempel på den utopiska idén om fullkomligt onyttig läsning, tvingas jag svara: obsolet språkvetenskap.
 
1/11 kl. 12: Tillägg till min tidigare kommentar om förvända språkliga kompensationsstrategier: är det inte något liknande vi har att göra med i frågan om stockholmskans "e" och "ä". Där händer ju något som är analogt med det fenomen jag beskrev tidigare: medan nästan samtliga ä blir till e i uttalet, finns det vissa ord som stavas med e (och i den övriga svenskan uttalas så) men som i stockholmskan gärna uttalas som ä. Exempel: "erkänna" ("ärkänna") och egennamnet Ehrensvärd (kan i o f s finnas historiska anledningar till det senare). Jag hittar en gammal spalt av Catharina Grünbaum där förklaringen ges att när förledet er- inte betonas drar det åt ett ä, som i "eruption". Det skulle då handla om att uttalet -er är senare och hänger samman med en tilltagande anpassning till skriften. Så kan det kanske vara. Men varför är det just i stockholmskan den hängt kvar? Kan det handla om samma sak som jag nämnde nedan - dvs. ett behov av att markera språklig skillnad genom ett aktivt och så att säga ostentativt icke-utnyttjande av just de resurser man själv har i övermått?

3/11 kl. 22.30: Skurklandsproblem. Jag drack whiskey med en person som var anställd i ett visst lands - låt oss kalla det Syldaviens - handelskammare. Han hade nu kommit att få alltmer kontakt med landets ledning, och han var noga med att framhäva att de var cyniska och coola, att de i en snävare krets kunde skratta åt presidentens tal och hela den fasad de var tvungna att hålla uppe. Landet har dock en ny kulturminister (vars roll i juryn på en nyss stundad internationell filmfestival också orsakat protester från de inbjudna regissörerna). Problemet med henne är nämligen, enligt min informant, att hon tror på ideologin, att hon med liv och lust ger sig hän åt arbetet att styra kulturen i den riktningen. Be careful what you wish for.  

7/11 kl. 11: Positionering. I en text jag är på väg att publicera valde jag att skriva att den antisemitism som Levertin, Warburg, Schück med flera utsattes för faktiskt var en rasism "till skillnad från mycket som går under det namnet idag". I efterhand blev jag lite fundersam. Var det verkligen nödvändigt att vara polemisk? Har inte stämningen i Sverige vänt, så att det som för några år sedan innebar att införa en nödvändig distinktion numera bara betyder att skrika med i en kör? Jag kanske borde höra av mig till redaktören och modifiera min onödigt aggressiva ton? Men sedan stöter jag på den här extremt illvilliga låtsasrecensionen av en bekants bok och inser att många människor - bland dem flera kolleger och bekanta, ja, till och med vänner - kommer att svälja den utan motfrågor. Jag tror jag låter det stå kvar.   

Addendum: jag ser nu att Erik Helmerson skriver att följderna av nämnda recension, vilken snabbt kompletterades av en ny (och sund) recension av Åsa Linderborg, visar att "åsiktskorridoren är död", att rasistanklagelsen inte längre är tillräcklig för att stänga ner en debatt. Jag tror att han på det stora hela har rätt, oberoende av just den här affären (därav mina tidigare funderingar ovan). Den totalt oansvariga och i grunden narcissistiska polemiken lär nog inte försvinna, och det är naturligtvis irriterande att den typ av invektivkastande och magkänslotyckande som annars mest frodas i kommentarsfält har en fristad på vissa kultursidor. Och som författare till boken skulle jag vara rasande. Men hur representativa är de här rösterna? Börjar de inte alltmer uppfattas, inte bara av folk i gemen, utan även inom de egna leden, som vad de är - dvs. extrema? Men det är svårt att säga någonting generellt om detta, och ens bild av ett medielandskap är med nödvändighet känslostyrt.     

måndag 22 oktober 2018

Tecken i tiden

Läser två recensioner av utställningar:
Jag läser (den oumbärlige) Nils Forsberg om Nationalmuseum, där det står följande:

"Men det är ändå konsten som står i centrum och får glänsa. Inga ängsliga skyltar förklarar att 1500-talet hade en tråkig kvinnosyn och att museet tar avstånd från de värderingarna. I det avseendet är Nationalmuseum 2.0 faktiskt ett museum för vuxna.
Ett museum som nästan kan tävla med, säg, pinakoteken i München eller nationalgallerierna i Berlin fast det inte borde vara möjligt. Nya generationer kan besöka det i många år framöver och förutom att få en bild av olika historiska epoker också få en liten aning om vad som gjorde det möjligt, nämligen organisation och hårt arbete. Det säger något om Sverige det också."

Jag läser också (eller lyssnar på, egentligen) på (den oumbärlige) Mårten Arndtzén om Moderna museets utställning, och där sägs följande:

"Årets Modernautställning kräver ganska lite av egen tankeverksamhet. Vi förstår snabbt att kolonialism och konsumism är dåligt, att det är synd om flyktingar och att hoppet står till barnen, kvinnorna och naturen. Det hemska och det hoppfulla är för säkerhets skull placerat i olika salar.
Under vernissagen spelar konstnären John Willgren 'Die fahne hoch' i valstakt utanför museet; en påminnelse om det politiska läget. Den gamla tiggerskan vid entrén är däremot ingen performance, så henne tar de inbjudna gästerna i kön ingen notis om. Det är som en scen från Ruben Östlunds The Square."

Jag tycker att det börjar bli mer och mer tydligt vad som har framtiden för sig - om inte p g a en "backlash", en "nykonservativ våg" eller vad man nu ska kalla det, så helt enkelt för att det rådande kulturpolitiska paradigmet har spelat ut sin roll, kanske för att det inte längre tycks leverera vare sig på det politiska eller kulturella planet. Sociologen Johan Asplund, som man bör återvända till med jämna mellanrum skrev en bok för länge sedan Om mättnadsprocesser (1967). Vi kan mycket väl befinna oss just i en sådan, även om kulturdebattpositionerandet naturligtvis kommer att fortsätta. Men även från företrädarna för hittills rådande ordning börjar bekännelserna sotto voce bli allt fler. 

lördag 20 oktober 2018

Akademiskt

Kul med Mats Malm i Svenska Akademien, en forskare jag alltid sett som ett föredöme vad gäller grundlighet och filologisk kompetens. Jag tycker nog helt tvärtemot Karin Olsson i denna fråga. Mindre stjärnglans, färre konjunkturförfattare och fler kunniga människor med verkliga historiska perspektiv är vad som behövs för institutionen. Tråkigare, kanske. Men för tillfället är väl problemet med Svenska Akademien knappast brist på action.  

Sorgligt att Pascale Casanova gått bort, bara 59 år gammal. Hennes La République mondiale des lettres (1999) kommer nog att behålla sin ställning som ett av de mest inflytelserika litteraturvetenskapliga verken. Det framstår för mig som en modell vad gäller vetenskaplig kreativitet och förmåga att hitta en avgränsad ingång i en fråga som annars är alldeles för omfattande för att behandlas av en person. Det är också i god mening diskutabelt. Ytterst få har hållit med henne - men nästan alla har behövt förhålla sig till hennes tankar. Det är också, apropå den andra akademi jag nyss nämnde, en bok man bör läsa för att få perspektiv på Nobelpriset i litteratur. 

fredag 12 oktober 2018

Främmandegörande (Viktor Sjklovskijs остранение), för oss i alla fall

T.S. Eliot beskriver ett Luciatåg (ur ett nyligen upptäckt brev från mottagandet av Nobelpriset):


"While I was shaving, at 6.45, I heard a chorus of young female voices piping a carol in the corridor; it came closer; my door burst open; and six comely young chambermaids, clad in what appeared to be white nightdresses and white stocking feet, with cardboard crowns on their heads with lighted candles in them – looking like walking birthday cakes – marched in singing. I hastily wiped the suds from my face, put on my overcoat over my underclothes, and bowed to them. They continued to sing throughout, so there was nothing to be said; but one of them held a tray with a cup of coffee and a few sweet biscuits which she held towards me, so I drank the coffee and ate the biscuit."

söndag 7 oktober 2018

Ett problem med nya discipliner och gamla

Få lär väl ha missat det "Sokal Hoax 2.0" som för några dagar sedan detonerade i forskarvärlden.
En snabb kommentar till detta för att klargöra hur jag själv ställer mig till det. Vissa menar att problemet inte är politiseringen, utan de "postmoderna" kriterierna för kunskapsproduktion. Jag tycker dock inte att det är så lätt att skifta från den politisk-sociala dimensionen till att enbart resonera kring epistemologi. Det leder till ett otroligt trångsynt perspektiv på vad forskning egentligen här, och egentligen ett underkännande av all humaniora överhuvudtaget. Det måste med nödvändighet finnas forskning som baseras på intersubjektivitet och rimlighetsnormer inom en forskargemenskap snarare än otvetydig data. Dessutom tycker jag att detta synsätt bygger på en väl idealiserad på de hårda vetenskaperna. Insiders inom de fälten kan visa på många exempel på usel forskning som släpps igenom, trots att de epistemologiska hindren är mycket större (otillräckliga underlag, felaktiga slutsatser etc.). Generellt gäller naturligtvis att godtyckligheten är avsevärt mycket mindre i naturvetenskaperna eller i kvantitativa samhäellsvetenskaper. Men många som har sin utgångspunkt i de epistemologierna har svårt att inse att de begränsningar som möjliggör resultat i deras discipliner inte skulle fungera inom humaniora, och alltför ofta blir synen på vetenskaplig metod lite moraliserande ("de tillåts tycka vad som helst"). På detta finns det, som jag skrev nedan, ingen bra lösning, annat än att humanister tar ett större ansvar för de svaga epistemologiska hindren inom sina fält och att det finns en åsiktspluralism som garanterar robusta diskusisoner och hindrar att alla dras med i en tokig riktning.  
         Nej, svaret kan inte bara handla om kunskapssynen. Snarare tycks problemet uppstå i skärningspunkten mellan en relativistisk epistemologi och sociala rörelser - därför att det förstnämnda garanterar att det är svårt att säga emot och att utrymmet där en neutral diskussion skulle kunna föras blir oerhört knappt, och det sistnämnda innebär ett starkt tryck att inte kritisera, då denna kritik snarast skulle uppfattas som politisk och moralisk än intellektuell.
         Att frågor om kön, sexualitet, etnicitet och så vidare är viktiga och att de bör undersökas på universitetet är en uppfattning jag delar med författarna till lurendrejeriet, liksom med deras fiender. Rimligtvis är dessa frågor tillräckligt omfattande för att bilda utgångspunkt för egna discipliner. Men då stöter vi på nästa problem: formerandet av akademiska monokulturer vilka bildas kring en målsättning som både är intellektuell och moralisk-politisk. Man kan hävda att det vore omöjligt att göra på ett annat sätt. Att t ex genusvetenskap med nödvändighet måste baseras på föreställningen om en skillnad mellan biologiskt kön och genus - då detta är själva fältets såväl intellektuella som politiska raison d'être. Så kan det mycket väl vara. Faktum kvarstår likväl att det leder till miljöer präglade av stor åsiktsmässig konformitet (i detta fallet jämfört med den forskning om kvinnors situation som fanns eller finns inom ämnet sociologi, ett något äldre ämne som utgör en mer neutral ram för en mångfald av teorier och forskningsintressen). En slutsats av detta är också att de "allmänna" disciplinerna - typ historia, litteraturvetenskap, konstvetenskap, etc. - bör skyddas och att deras förmåga till inre mångfald och (i alla fall potentiellt) brytning mellan motstridiga åsikter bör värnas. Kanske är denna gammaldags disciplinaritet humanioras motsvarighet till ett system av "checks and balances"?
    Till viss del - men bara till viss - har vi alltså att göra med ett organisatoriskt problem, som hänger samman med specialisering som det inneboende ödet för all vetenskaplig verksamhet. Frågan blir då på vilken nivå resultaten av de olika disciplinerna konfronteras, mottas, omsätts. Man skulle ju kunna tänka sig att själva universitetet utgör en form av offentlighetsram, i likhet med det omgivande samhället: en första testinstans för den större (och betydligt mer komplexa) process genom vilken forskningsrön påverkar människor i stort. Men vittnesbörd från Storbritannien och USA ger vid handen att även denna sorts åsiktsbrytningar, i form av t ex diskussionskvällar, ibland aktivt motarbetas genom studentprotester. Att tro på universitetet som idé kräver en form av epistemologisk ödmjukhet, vilken inte alla fostras in i - och detta gäller på båda sidor om uppdelningen mellan en vetenskaplig och en humanistisk kultur. En bakomliggande fråga som är mer oroande (och alldeles för stor för att reda ut här) gäller i så fall vilka principer som styr det samtida universitetet. Vi kan fråga oss huruvida det humboldtska universitetet som just ett universitas - en samling av universellt vetande som i princip utgör en helhet - är en giltig modell idag, eller om denna gamla institution snarare muterats och kommit att styras med andra kriterier. Den gamla modellen krävde att man trodde på "sanning" - om än starkt modifierad och med speciella betoningar beroende på disciplin. Men detta var i alla fall den övergripande och uttunnade ideologi som förenade det hela. Vilka kriterier styr det nutida universitetet? Som någon påpekade lär inte mördande kritik av det slag som fuskartikelförfattarna kommit med ha någon större påverkan. De discipliner de kritiserar är trots allt mycket efterfrågade av studenterna.

torsdag 4 oktober 2018

Främmande språk

Ett mystiskt och intressant fenomen vad gäller den eviga frågan om franskans stumma e:n och huruvida de ska räknas som enskilda stavelser eller inte (relevant kanske framförallt i metriska sammanhang). Jag har lagt märke till att fransmännen tenderar att uttala de tyska namnen "Goethe" och "Nietzsche" enstavigt (dvs. som "Göt", "Nitsch"), utan märkbar mjuklandning i form av ett halvkvädet e , dvs. ett . Varför? Man kan tycka att deras språk genom bruket av stumma e:n har de fonetiska resurser som krävs för att producera ett tvåstavigt germanskt ord med tryck på första stavelsen. Man kan till och med tänka sig att om det hade rört sig om franska ord hade det funnits en tendens att lägga till ett helt onödigt öh-ljud bara för att underlätta övergången. Så varför sker inte det? Det måste handla om någon sorts överkompensation, där man avstår från just de resurser som det egna språket har för att rätta till ett problem, i syfte att markera att vi har att göra med ett utländskt ord, samtidigt som man därigenom feluppfattar ursprungsordets fonetik och skapar något som varken är normal franska eller tyska. Jag läste någonstans att det fanns en tendens i Österrikisk tyska att uttala (det ursprunglligen franska lånordet) Telefon med nasaliserad ändelse ("telefong"). Vi skulle då ha att göra med ett liknande fenomen. Ordet har i sin franska form (téléphone) nämligen ett e på slutet vilket gör att slutkonsonanten låter sig höras (istället för nasalljudet som hade uppstått ifall det slutat på enbart n. Uttalet "telefong" skulle då, precis som "Göt" och "Nitsch" vara ett sätt att markera ordets främmande ställning genom en överflödig (och i det enskilda fallet omotiverad) imitation av ursprungsspråkets resurser. Det skulle vara intressant att läsa en ordentlig undersökning av det härs lags fenomen. Man föreställer sig väl ofta att språken är självgående system som gladeligen assimilerar allt ffrämmande till sitt eget. Men här tycks vi alltså ha ett exempel på motsatsen: att en medvetenhet (som måste vara kulturell snarare än enbart språklig) hindrar just en sådan assimilering, till och med där det hade varit mer korrekt.

fredag 24 augusti 2018

De illojala

Läser en intressant intervju med Maja Lundgren, som framstår som en mycket mer självständig och skarp individ än vad jag hade tänkt mig. Hennes ovilja att hoppa på me-too-tåget och vilja ha poäng för att ha varit tidigt ute med sin Myggor och tigrar måste inge respekt, oavsett vad man tycker om den kampanjen. Jag kanske är barnslig och bakåtsträvande, men jag kan inte uppleva det på ett annat sätt än att denna ovilja (även när det, som i det här fallet, kan tyckas finnas en saklig grund för det) är skillnaden mellan mellan litteraturen och politiken. Dvs. skillnaden mellan å ena sidan en person vars lojalitet främst gäller sin egen uppfattning eller vision, å andra sidan en person som sysslar med att spela ut krafter mot varandra, observera trupprörelser åt olika håll, fundera på det strategiska i att säga vissa saker. Något liknande - si licet parva componere magnis - erfar jag då de läser de oerhört njugga dödsrunorna över V.S. Naipaul och ser hur frustrerade folk är över att inte kunna passa in honom i olika scheman. Det mest intressanta av dessa är troligtvis den här brevväxlingen mellan Pankaj Mishra och Nikil Saval. Genomgående tycks det vara så att hans egocentriska världsbild är problematisk, att det tycks innebära att han slår för mycket åt båda hållen snarare än att (i ond tro, får man anta?) engagera sig för ett kollektiv vars brister han hade ett väldigt skarpt öga för. Det kommer fram en hel del intressanta upplysningar om kontexter i utbytet, och i ärlighetens namn måste framhållas att Pankaj Mishra till sist retirerar in i en mer balanserad värdering av författarskapet. Men grundproblemet kvarstår: att individen författaren förväntas vara sann mot sin grupp. Jag tycker om illojala författare.
     

onsdag 25 juli 2018

Skeptisk historiografi

En viktig påminnelse om historisk tolkning och förklaring, ur Paul Veynes memoarer:

"Man har kallat mig provokatör och denna benämning har klistrat fast länge. Denna provokationens psykologi är något man gärna faller tillbaka på. Och det skulle inte vara mindre lätt att teckna psykologin bakom denna tro på provokationen; 20-talets borgerlighet inbillade sig att de kubistiska målarna bara ville 'chockera borgaren'. Bakom denna förenklande tolkning finner man ett yrkesrelaterat problem, den som gäller den stora mångfalden av mänskliga drivkrafter. Vi historiker gör oss ibland en alltför fattig idé om dessa: de högre ryggradsdjuren, bland dem människan, är inte bara vinststyrda och egocentriska.
         Man ser på samma sätt en uppsättning historiska fel släpas med, vilka baseras på att man genom rationalism eller intellektualism försöker återföra politiska beslut på ren beräkning. Jag höll en gång en kurs och skrev en bok om en av världshistoriens stora händelser, nämligen då en romersk kejsare, hedningen Konstantin, efter att själv ha konverterat, satte punkt för förföljelserna och förvandlade kristendomen till en erkänd religion vid sidan av hedendomen. Men omkring år 1900 tänkte man gärna att kejsaren inte handlat på det sättet på grund av en ärlig övertygelse utan genom politisk beräkning, för att få de kristna på sin sida. Men om det är sant hade denna beräkning varit synnerligen klumpig, då de kristna på den tiden endast var en liten och avskydd minoritet. Faktum är att Konstantin inte på något sätt försökte pådyvla kejsardömets andra underlydande kristendomen; hans konversion var ett rent personligt och individuellt val, men i gigantisk skala. Genom sitt exempel försökte han visa människosläktet vägen till den sanna guden. (...) Det är inte naivt att tro att en politiker, hur auktoritär och ambitiös han än var, i övrigt hade kunnat ha en ärlig religiositet och att han velat inta en stor plats i världshistorien.  
          Genom en annan snäv uppfattning om den mänskliga naturen, och genom en överdriven intellektualism, hävdar man gärna att freskerna och skulpturerna i medeltida kyrkor var 'de olärdas katekes'. Eller så kallar man den monumentaldekor som i hela romarriket hyllade den styrande kejsaren, för 'kejserlig propaganda'. Jag menar inte att dessa sätt att uttrycka sig är helt fel, men det saknas en nyans. Denna monumentaldekor var inte skapad för att dechiffreras eller läsas som man idag läser en traktat som försöker övertala vårt intellekt. Och denna lilla anakronism innebär att man misskänner en annan lob i människohjärnan, den som är mottaglig för det strålande, det sublima, för allt det som bländar - för äran.
         Trajanuskolonnen i Rom sträcker sig lika högt som ett hus med tolv eller tretton våningar. Från topp till tå är den täckt av reliefer som hyllar kejsar Trajanus krigiska ära. Men de är placerade för högt för att åskådaren ska kunna urskilja det som de föreställer. I vilket syfte är de då skulpterade? Låt oss dröja ett tag vid denna kolonn, eller ännu bättre vid dess unga tvillingsyster, Vendomekolonnen i Paris, som är en exakt imitation men vars reliefer skildrar Napoleons fälttåg istället för Trajanus. De är inte lättare att dechiffrera än de föregående: man skymtar militära scener, här och där tror man sig ana den korsikanska diktatorns berömda 'lilla hatt'. Har någon som vandrat förbi någonsin gjort anspråk på att dechiffrera mer än så? Denne ser åtminstone att det rör sig om stridsscener, vilket är tillräckligt. Men han kan beundra den enorma flit och talang, det slöseri av dekorativ rikedom som fordrades  för att inför himlens åsyn ge Kejsaren en hyllning som var honom värdig. Det man kallat propaganda var en hyllning av den kejserliga äran, ett slags liturgi, lite som mässan på latin vars text ingen eller några få lyckades dechiffrera. (...) Det intresselöst intressanta, konsten som placerats alltför högt inför himlen, verket eller åtminstone fliten hos arbetaren, eller för den delen njutningen i att uttrycka sig själv...så många saker det finns i Dasein vilka inte nämns i Sein und Zeit!" (Et dans l'éternité je ne m'ennuierai pas, 2014, s. 210-215)

På sätt och vis kan man relatera detta till ett tema jag snuddade vid senast, nämligen frågan om "critique" (i den amerikanska meningen). Det finns en förståelig tendens till skeptisk-cynisk smarthet i tolkningen av historiska företeelser, där man garderar sig mot att vara naiv och inte vill låta sig luras av fenomenen, och som går ut på att ana strategiska motiv eller maktkonstellationer bakom det som verkar vara något annat (just denna masochistiska struktur: upptäcka det hemska bakom det till synes sköna eller goda - särskilt då det gäller konsten - förtjänar ett särskilt kapitel i västerländsk mentalitetshistoria...). Men det gäller att vara skeptisk även mot sin egen skepticism.    

tisdag 3 juli 2018

Ett dilemma

På ett seminarium nyligen hade jag valt några utdrag från John Henry Newmans The Idea of a University, därför att jag ville diskutera förändringar i universitetets funktion och dess roll i dag. Jag blev ganska förvånad då en av deltagarna, en outsider i sitt fält med ett horn i sidan till de dominerande teorierna inom humaniora, kände igen sina antagonisters sätt att resonera hos Newman: fokus på grupptänkande, ovilja att testa sina perspektiv mot rön från andra vetenskaper (t ex psykologi och biologi), idén om universitetet som en plats för traderande av kulturellt kapital snarare än verkligt vetande, m.m.

Detta var oväntat, eftersom Newman för min naiva blick kodats som "konservativ", men det är egentligen inte så konstigt när man tänker på det. Om konservativa söker sig till Newman för en uppfattning om universitetets viktiga roll i att förmedla ett arv och kultivera studenterna (se t ex Roger Scruton), är det också uppenbart att det endast sker därför att Newman representerar ett innehåll som gått förlorat eller åtminstone upplevs som hotat: det gamla bildningsidealet. Själva de socialiseringsformer, sätt att argumentera och använda kunskap som Newman rekommenderar kan mycket väl förbli intakta trots att själva innehållet i den kultur som ska förmedlas i grunden ändrats. Således en motsättning mellan "form" och "innehåll".    

Detta ger också några perspektiv på en nutida politisk och intellektuell skiljelinje, där politiska preferenser på ett tydligare sätt än tidigare löper längs revan mellan "de två kulturerna". Ja, i dagens sammanblandning mellan kultur, identitet och politik är det karakteristiskt att Vetenskap anses "höger" och Kultur anses "vänster", och att själva innehållet i "höger" och "vänster" förändrats så till den grad att tänkare som kan placeras politiskt på en skala från konservativa till relativt progressiva klumpas samman i det fenomen som kommit att kallas "The intellectual dark web". Skiljelinjen tycks inte primärt gälla vilka slags mål man strävar efter, hur man vill att samhället ska se ut, utan om ens anslutning till eller avståndstagande från ett visst slags tänkande. Den mycket läsvärda sidan quillette.com, exempelvis, samlar röster som har rätt lite gemensamt utöver deras opposition mot rådande ortodoxi och deras frustration över att rationella argument och rön som nåtts på experimentell väg inte tas på allvar och enbart tolkas - vanligtvis avfärdas - inom ramarna som satts av det dominerande sättet att tänka. (Det mest balanserade kritik jag läst är denna).  

Hur känner jag själv inför detta? Jag har alltid tyckt att det är orimligt att tänka sig att en litteraturinstitution enbart skulle baseras enbart på negativa och externa värden ("kritisera makten") snarare än immanenta och positiva (stärka individen på olika sätt, erbjuda ett alternativ till den kultur som annars är tillgänglig, möjliggöra imaginära resor i tid och rum). (Rita Felskis The Limits of Critique innehåller en del intressanta uppslag om detta). Ideologikritiska perspektiv har definitivt sin plats, men denna plats är (och här har jag svårt att tänka mig annat än att det stämmer överens med den kritiska teoriernas verkliga anda) marginell, bokstavligt talat. Problemet är att dessa perspektiv förvandlats till dogmer, lika mäktiga som de de en gång ersatte. Genom att inte vara falsifierbara är de rentav mindre sårbara än empiriska vetenskaper som trots deras "objektivitet" ändå präglas av ett öppet och transparent förfarande. Således tycker jag att den här utmaningen för humaniora är rätt nyttig och till vissa delar klart befogad.

Samtidigt vill jag försvara den humanistiska skråanda som det är så lätt att kritisera. Hos många av de vetenskapligt inspirerade kritikerna finns det en filosofisk analfabetism och en omedvetenhet om att saker kan vara betydligt mer komplicerade än vad det verkar, liksom överhuvudtaget en omedvetenhet om att själva skiljelinjen mellan de två kulturerna inte bara är social utan epistemologisk: vissa objekt lämpar sig att undersöka på vissa specifika sätt, vissa sätt att ställa frågor ger en viss sorts information. Dessa debatter måste tas då och då, om inte annat för att nå en uppfattning om var dessa gränser går. Vi är vana att fridlysa vissa områden från vetenskapliga förklaringar, men frågan är om inte denna process borde gå i två riktningar. På så vis skulle man också kunna bli medveten om de fall där den kritiska teorin otillbörligt inkräktat på områden som bäst hanteras av vetenskapen. (Habermas tidiga kritik av sammanblandningen av "Erkenntnisinteressen" - tekniskt/vetenskapligt, hermeneutiskt och emancipatoriskt - skulle kunna uppdateras. Där Habermas en gång i tiden pekade på hur det tekniska förnuftet invaderade domäner som bör behandlas på ett annat sätt, skulle man kanske idag behöva lägga till en möjlighet som han nog skulle haft svårt att föreställa sig, nämligen att det emancipatoriska kunskapsintresset tar över andra domäner...).  

På detta finns det kanske ingen bättre lösning. Att en utbildning i humaniora åtminstone i sina allmänna konturer kommer att likna det ideal som Newman beskrev är oundvikligt och till och med önskvärt. De färdigheter vi använder är intimt förbundna med en form av socialisering, och "kulturellt kapital" är väl egentligen bara ett annat namn för "beläsenhet". Det kan finns goda anledningar att kritisera snävheten hos det konkreta innehåll som Newman lägger in i det, men lösningen kan knappast vara en ny, och denna gång "kritisk", ortodoxi. Den kan knappast heller vara att ersätta det specifikt humanistiska sättet att tänka med modeller hämtade från de exakta vetenskaperna. Sårbarheten för dogmatiskt och kollektivt tänkande kan mycket väl vara humanioras akilleshäl, men mot detta finns inget annat skydd än att sträva efter en större ideologisk mångfald.

måndag 25 juni 2018

Läsarens resa



Image result for valery larbaud

Valéry Larbauds inledning till sina essäer om engelsk litteratur innehåller något av det bästa som skrivits om läsning, hur aptiten för den väcks, hur den kan utvecklas och hur de kvalificerade läsarna kan fungera som ett internationellt sällskap. Jag läste om de här sidorna för ett tag sedan och kunde inte avhålla mig från att göra en snabb (dvs. oskön och troligtvis på några ställen en aning felaktig) översättning. Jag uppskattar särskilt den dialektik mellan det moderna och traditionen som Larbaud beskriver, och jag känner igen mig själv i den skildringen. Personligen har jag det som ett praktiskt kriterium på om en person är en verklig läsare eller inte huruvida man kan röra sig mellan det förflutna och samtiden, använda det ena för att belysa det andra, vända sig till den ena tiden för att finna det som inte finns hos den andra, vilket för övrigt även gäller språkområdena.
Jag har valt att återge franskans lettré med ”lärd”, eftersom ordet inte riktigt har någon svensk motsvarighet (förutom möjligen "vitter"). ”Lärd” är samtidigt en aning missvisande, då det motsvaras av érudit, en personlighetstyp Larbaud på sina ställen sätter i motsats till sin ideale läsare, präglad av såväl omfattande bildning som ett mer luststyrt förhållande till litteraturen. I alla fall:    

”Man skulle kunna skriva en traktat om hur denna passion föds, dess olika faser och dess framskridande. Låt oss följa denna idé på avstånd. Det skulle antingen handla om att beskriva vägen hos en påhittad läsare sammansatt av element som hämtats från vår egen erfarenhet och av det vi kunnat observera hos andra, eller om att betrakta en och samma generations samlade antal läsare som en armé som marscherar fram: i början är den väldig – ty tre fjärdedelar av denna generations barn utgör en del av den –, sedan ser vi hur dess rader år efter år tunnas ut, hur spetsen på raden smalnar av, och en stor massa av eftersläpare och desertörer samlas längst bak eller försvinner. Man kan även kombinera den schematiska historien om denna läsare som framhärdar i sin passion med denna bild av en armé eller en hop pilgrimer på marsch mot ett intellektuellt Aten som tycks dra sig tillbaka från dem i takt med horisonten. Vår läsare är en enhet i denna massa: antingen, framme i de främre leden, vår vän så-och-så som satt sig i stånd att läsa böcker från åtskilliga epoker och språkområden, eller så är det, längst bak, denna gamle vän, X…, som sedan många år inte läser annat än sin tidning och de illustrerade magasin som ligger på borden i hans umgängeskrets. Man skulle även kunna uttrycka denna passions utveckling, dess etapper och dess resultat, i allegorins form, i samma stil som John Bunyan: Läsarens resa. Men det är inte i egenskap av allegori som Kristens resa behagar oss, utan på grund av andra kvaliteter och trots allegorin. Vi kan i varje fall vara säkra på en sak: nämligen att denna utveckling kommer att vara av hemlig art, precis som Kristens resa till det himmelska Jerusalem.     
(…)
Bland alla de andliga ting som den unge läsaren omger sig med, finns det inget som rör hans liv mer än denna litteratur som han kallar modern. Den stärker hans medvetande, kastar ljus på, förklarar och kommenterar hans erfarenhet; den berikar hans känslor; den varnar honom, den uppmuntrar, leder och håller honom tillbaka. Den väljer honom som sin förtrogna, erbjuder honom modeller och mönster för beteendet, den göder hans förmåga att observera och vara uppmärksam på sin nästa, och får den att växa. Den gör honom mindre naiv, skyddar honom mot många lögner, ger honom en avsmak inför att nöja sig med billiga varor. Den får honom att bättre uppfatta och se det som omger honom. Den får honom till och med att se det tilldragande hos de saker som en gång i tiden förbittrats genom att vara föremål för skolarbete. En vers av Victor Hugo, t ex, får honom att uppfatta hur Vergilius verser kröns av en ’märklig lyster’, ett ljus av morgonrodnad eller skymning över klippor bebyggda med tempel. Den lyckas med det som Cornelius Nepos De viris, vilken framlagts av läraren och stärkts med hotet om ett pensum, aldrig lyckades med: att älska den latinska översättningen. (…) Till slut lär litteraturen honom att det inte endast finns detta land och denna tid, men att den alltid varit ung och vacker, och som man säger, modern; att det har funnits epoker då den var ännu vackrare än nu, och att i själva detta ögonblick kommer han att finna att den är annorlunda, mer överraskande och djärv, eller ännu mer tilldragande, men i en annan klädsel.           
[…]
Han har nu överskridit den linje som fullt ut skiljer den lärde från den icke-lärde: ordet ’modern’ har numera ingen prestige för honom, det har upphört att vara en rekommendation, och han småler varje gång han hör någon säga: ’Så tjusigt det är! Det är verkligen modernt!’ Större delen av gruppen har stannat hitom denna linje och kommer aldrig att överskrida den: denna passion kräver helt klart alldeles för mycket tålamod, för stora mödor; alla dessa slöjor som måste lyftas undan, alla dessa ord som måste letas upp i ordböcker, alla dessa grammatiska system som måste förstås…När de en gång för alla slarvat sig igenom sina studier nöjer de sig med att hänga med i vad som händer, att läsa tidningarnas litterära krönikor, att köpa de prisbelönta böckerna och dem som man kallar dagens bok. Det är över, de har givit upp. […] Men detta hans stora framsteg har förblivit någonting ’inre och fördolt’. Ingenting skiljer vår unge läsare från dem som förblivit i bakvattnet – det kan till och med vara så att det är han som i andras ögon tycks ha hamnat efter. Hans lidelse har med stor kraft lett honom till att erövra ytterligare ett språkområde (till exempel engelskan, som inte är ingår i examen, just då han ska tentera tyskan…) eller fått honom att så gå upp i ett författarskap att han försummat att förbereda sin examen, och han misslyckas eller klarar det med svårigheter, medan de icke-lärda tas emot med lyckönskningar från examinatorerna. Han har försummat sina materiella intressen för sin passion, liksom en älskare sätter sig i skuld för en kvinnas skull.            
[…]
Det är nu som de verkligt stora äventyren ska börja, och han ler för sig själv då han tänker på hur det var förut: upptäckten av sitt hemlands klassiker, upptäckten av Shakespeare, Lucretius eller Aristofanes. Det tycktes då honom som världens ändpunkt. Och den tid då han, olärde stackare, endast kunde läsa de moderna, då han endast fann smak i deras verk. Nu ser han denna sin barndoms moderna litteratur, som tycktes honom så vidsträckt och mycket viktigare än allt det andra, endast som en av episoderna i av sitt lands litteraturhistoria, och nu händer det honom att han undersöker sådana episoder med en hastighet av två per år. Hädanefter sträcker sig hans resor över en hel kontinent och han vistas till och med i de regioner som de flesta turister struntar i och som guiderna tiger om. Resor i tiden och rummet, men möjliga att företa sittandes i ett bibliotek, ty dessa land heter Herodotos, Tacitus, Rabelais, de spanska mystikerna, Marino och marinisterna, den samtida tyska lyriken, den elisabetanska eran, Dada, parnassisterna, preciöserna, ärkeprästen av Hita, James Joyce, drottningen av Navarra, Philippe Soupault…Där är allt upptäckt och upptäcktens glädje, även om man gör ett återbesök, om man läser om.
[…]
Han börjar bli del av en elit, ’den diskreta eliten’. Och hur diskret är den icke! Vad gäller att tillfredställa sin fåfänga har visserligen det sekulära prästerskapet fått en bättre lott än denna grupp, men i verkligheten är den faktiskt ett prästerskap, om än utan namn och utan ära i detta sekel. Till och med ordet elit tycks klinga alltför högljutt för den, den skulle inte vilja ta på sig det. Men hur ska man annars beteckna den lilla grupp av män och kvinnor som så noggrant urskiljts, utvalts efter så många prov bland så många tusen människor? (Tänk på det stora antalet som lämnats bakom.)
 […]
Denna stackars elit med sin obegripliga hemlighet är en elit utan världslig auktoritet, obetydlig sett till sitt antal, uppdelad i små grupper utefter de olika språkområdena. Och trots allt fortsätter den att existera, från sekel till sekel, och till sist tvingar sig dess bedömningar alltid på massorna. I verkligheten är den faktiskt en och odelbar trots gränserna, och den litterära, musikaliska eller konstnärliga skönheten är för den någonting lika sant som den euklidiska geometrin är för det allmänna medvetandet. Den är en och odelbar eftersom den i varje land utgör det som är allra mest nationellt och internationellt: den är det mest nationella eftersom den förkroppsligar kulturen som håller samman och formar nationen, men den är också det mest internationella, eftersom den inte kan hitta sina likar, sin nivå, sin miljö, annat än bland eliten hos andra nationer – de som liknar varandra förs samman. På så vis kommer troligtvis åsikten om en fransk bok hos en tysk som är tillräckligt lärd för att verkligen känna det litterära Frankrike att sammanfalla med åsikten hos den franska eliten, och inte med bedömningen hos de olärda fransmännen.”

Valéry Larbaud, Ce vice impuni, la lecture. Domaine anglais (1936, s. 13-23, ordningen något omkastad)