onsdag 3 januari 2018

Vilt tänkande



3/1 2018: Jag talade med en fransman, själv konvertit och gift med en berberkvinna, som drev ett hotell i Marrakech. Enligt honom var en av de största skillnaderna att marockanerna levde från dag till dag, ja, timme till timme. För nordeuropéer låter detta som en utopi: detta är vad vi längtar efter och till och med betraktar som en form av ack-så-lätt-men-ändå-svår livsvisdom, men det hänger samman med ett vidare system av trossatser som de flesta av oss skulle ha ganska svårt att acceptera. Vi vill gärna kombinera stoisk acceptans (när vi vill undvika lidande) med starka passioner (när vi vill känna oss levande), ungefär på samma sätt som vi i djupen av våra djuriska hjärtan strävar efter en omöjlig legering av fåfänga och lycka. ”Det är himlens vilja”, så säger muslimerna i medinan när de har tur, och så säger de också när de råkar ut för någon olycka, till exempel om de tvingas amputera ett ben. Människor gråter praktiskt taget aldrig (detta enligt min informant). Detta fungerar uppenbarligen: mitt i ett land med stor fattigdom verkar depressionen och oron inför framtiden vara en obekant företeelse.
Man skulle kanske kunna dra detta synsätt ett snäpp längre, och ställa sig frågan vad som utgör den egentliga världen för ett samhälle (jag kommer inte på någon bättre omskrivning för ett sådant superbegrepp, men vi får tänka oss det som en kombination av den rent synliga, materiella världen, och den som ryms i en ”världsåskådning” – religiös eller annan – samt den förmedlade världen, dvs. världen som information genom tidningar, TV, kartor, kunskap i andra hand, etc.). Marockanerna klagar på att det regnat för lite de senaste åren, och regnet som drabbar oss en dag av tio hälsas av dem med glädje. Svängningar i den agrara ekonomin påverkar långt fler människor än vad som skulle vara fallet i Sverige. Ändå skulle det förvåna mig om det ens gick hundra marockaner som led av klimatångest för varje svensk som tänker på sådant. Tolkningsramarna är annorlunda. Man ber och arbetar och är nöjd om man klarar sig. I Sverige är vi däremot del av en gigantisk informations- och rådgivningsgalax som hela tiden suger in massor med information, försöker dechiffrera den och se hur vi ska göra för att handla rätt. Samtidigt måste denna information förenklas; den ryms inte i en mänsklig hjärna. Till vår hjälp kommer approximativa slogans, vilka vem som helst kan ta till sig för att på så vis ha en åsikt, vilken (på premissen att den automatiskt leder till handling, vilket är tveksamt) medför att vi gör ”rätt”, eller åtminstone att vi har gott samvete då vi gjort så gott vi kunnat, utifrån den information vi har. Detta är naturligtvis baserat på verkliga, empiriska sakförhållanden, dechiffrerade med våra målsättningar och värden som ledstjärnor. Även i kondenserad form kan det ge oss en känsla av upplysthet att ha extraherat några behändiga formler från informationskaoset. På det stora hela skulle jag nog inte vilja ändra på detta. Men det hindrar inte att för de flesta svenskar hade ”himlens vilja”, ”inshallah” etc. utgjort precis lika goda (kanske i vissa avseenden till och med bättre?) besvärjelser än de man håller sig med nu.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar