onsdag 21 mars 2018

Allmän adiafora

15/3 kl. 09.00: Ordet "kulturkonservativ" har använts i så många olika meningar att det nästan blivit meningslöst och knappast betecknar någonting konkret alls. Men ett säkert kriterium måste vara följande: om man på "pasta eller ris"-frågan "Duras eller Yourcenar?" väljer den senare.

16/3 kl. 13.45: Jag gjorde några personlighetstest och funderade på enhetligheten hos jaget, eller snarare, hur enhetliga vi ter oss för andra. Finns det mönster i vårt beteende, vårt sätt att känna och vårt sätt att tänka? Jag föreställer mig i allmänhet att jag platsar bra in på den lite mindre kreativa, mindre drömmande, mer fyrkantiga, mer "auktoritära" (för att hårdra det) personlighetstypen, eller i varje fall att det är så det skulle se ut utifrån betraktat. Men stämmer det? Jag kan göra kopplingen mellan något enskilt fenomen i det vardagliga - t ex en tendens att bli irriterad på fotgängare som inte håller sig i högerfilen på trottoaren - och i det intellektuella (t. ex. en tendens att ogilla en viss typ av teoretiska spekulationer). Slutsatsen tycks given. Men tittar man närmare på det tycks detta inte alls stämma. Tänk om den intellektuella motviljan mot vissa saker som det är alltför lätt att placera under facket "kreativitet", "framtidsorienterad hållning" etc. (djur- och antropocenstudier inom litteraturvetenskapen, bara som ett exempel) inte alls för mig ter sig som vägen till frihet utan snarare skulle upplevas som ett trist tvång/uppmaning utifrån. Det jag upplever inför många av dessa saker, vilka en naiv bedömare skulle se som mer "kreativa", är att min fantasi, min kreativitet inte skulle kunna blomstra under de förhållandena, och att mer traditionella synsätt åtminstone har den fördelen att de i lägre grad inskränker dessa.

16/3 kl. 20.40: Jag gläder mig åt att det äntligen kommit en diskussion om skolans kunskapskrav. Det visar sig nu att professorer på universitetet i ett blindtest har trott att frågor som riktar sig till sjätteklassare är de som sak lösas på universitetet. Förhoppningsvis kan vi få någon klarhet i denna fråga nu. Förvirrade människor har alltför länge trott sig ha motbevis mot dysterkvistar genom att peka på hur avancerade uppgifter deras barn har fått med sig hem ("beskriv EU utifrån Montesquieus maktdelningslära" t ex). Det de inte har förstått är att frågorna är av den arten att de inte kan redas ut på något intellektuellt ansvarigt sätt inom ramen för vare sig grundskola eller gymnasium. Detta är kanske också själva tanken, då man istället belönar indirekta aspekter som verbal och social förmåga, värdegrund och liknande. Vad ska man med pedagogik till? Ett enkelt svar skulle vara att det handlar om att anpassa ett material till den nivå där barn befinner sig, för att på så vis sakta leda dem fram till samma nivå som läraren själv. Det borde alla kunna hålla med om är vettigt. Men man misslyckas alltså med detta grundläggande, samtidigt som man misslyckas med att lägga en vettig grund för senare studier på högskola. Detta är verkligen det värsta av två världar: en enorm press på eleverna att leva upp till diffusa och icke-transparenta kunskapsmål samtidigt som de lämnar skolan illa förberedda.

19/3 kl. 15.00: "Islamofobi" har ju diskuterats en del, och jag har sett att vissa kristna hakat på och börjat tala om "kristofobi" (termen tycks ha introducerats i EU år 2004, upplyser mig wikipedia). Det är dock intressant att notera att P.D.A. Atterbom använde ordet redan i Svenska siare och skalder, då han talade om 1700-talets "Christophobi, som jemväl bland de ädlaste bland den tidens snillen var så allmän" (jag hittar inte den exakta sidan - men hoppas kunna gräva fram tills dess en framtida SAOB-redaktion har behov av detta första belägg).

20/3 kl. 14.30: Det är alltså fem promille av dagens gymnasiestudenter som väljer den humanistiska linjen (den finns i alla fall, tydligen, kvar). Man kan diskutera vad detta innebär för Sveriges framtid, till exempel vad gäller behovet av språklig kompetens på arbetsmarknaden. Men jag vet inte om dessa nyttoargument egentligen är det viktiga. En aspekt som försummas alltför mycket vad gäller språkstudier är vad man kan kalla individens autonomi gentemot den egna kulturen och språkgemenskapen. Att vara "kosmopolit" i Sverige idag innebär att applicera angloamerikanska synsätt - eftersom det är den modell som står människor till buds om de inte själva kan ta del av perspektiv från Tyskland och Frankrike. Själv upplever jag det som mer och mer livsnödvändigt att läsa franska och tyska tidningar och ta del av deras kulturdebatt, framför allt därför att den amerikanska modellen allt mer framstår som olämplig för den som vill begripa Europas problem. Jag brukade ofta känna att jag behövde försvara USA mot den reflexmässiga antiamerikanismen. Den vanliga, liberala hyggligheten hos folk var något som jag gärna lyfte fram. Nu ser det ut som att USA i sin extrema polarisering har blivit synonymt med två strömningar som knappast kan kallas vare sig liberala eller hyggliga: 1) skrikig, auktoritär och historielös campus-aktivism, 2) de populistiska strömningar som bär upp ni-vet-vem. Man kunde naturligtvis tänka sig att Storbritannien hade utgjort ett alternativ - men den kulturen befinner ju sig i en minst sagt speciell fas just nu där man antingen liknar aspekt 1 ovan, eller retirerar in i en begränsad "little-Englandism". Alltså är det nödvändigt att kunna språk för den som vill hitta genomtänkta, självständiga, och europeiska perspektiv på litteratur, samhälle, eller för den delen fenomen som me-too-kampanjen. Den nuvarande utbildningspolitiken skapar samhällsvarelser utan egenmakt, vilka antingen kommer att vara lätta att boskapslikt fösa i önskad riktning eller tvärtom explodera i känslostyrt och oartikulerat uppror. Dessa två alternativ står för övrigt inte nödvändigtvis motsats till varandra.

20/3 kl. 15.00: Jag läste för ett tag sedan Gun-Britt Sundströms Maken och slogs återigen av hur väl hon skriver, och hur detta faktum tycks lägga grunden till en sorts motsättning mellan form och innehåll, där läsaren tvingas välja mellan dess karaktär av "mimesis" och "performance". Naturligtvis är det inte helt lätt att bara skala av det form- från det innehållsmässiga, och det märks på felra nivåer att Sundström är en sofistikerad författare - både i själva stilen och i den bakomliggande konceptionen. Romanen kan ju faktiskt ses som en iscensättning av Kierkegaards tankar. De flesta som diskuterat romanen verkar ha fokuserat på dess karaktär av analys av manligt/kvinnligt och kärleksrelationens villkor, senast Ebba Witt-Brattström i Stå i bredd. Det är både naturligt och intressant, samtidigt som det ofta leder till att andra aspekter försummas. Det som slår mig när jag läser boken är hur illa den stämmer överens med den tendens i 60- och 70-talens litteratur som med George Steiners uttryck kan sammanfattas som en "reträtt från Ordet". Vi kan skilja mellan "formspråket" och "innehållet" genom att det förra är det som skapar historiska konnotationer, en funktion som i regel är betydligt vanligare i poesi än i prosa. Stilen i Maken sänker sina rottrådar i språkhistorien: svenska bibelöversättningar i första hand, men även vardagligare vändningar och ordval som måste varit lätt antikverade då det begav sig. Med detta kriterium framstår Maken som en av de mest "nationella" romanerna, lika iögonfallande "svensk" som Karlfeldts dikter. Det finns också en talande scen där huvudpersonen reflekterar över att ingå i större sammanhang - det globala och inhemska politiska sammanhanget, men också kulturen som en produkt av historien: "Vid Nordiska museet hoppar jag av cykeln och går in och tittar på Almqvistutställningen, för att inte samhället ska ha gjort allt detta förgäves, går och gonar mig i kulturarvet och den fantastiska känslan av att vara hemma här: en medborgare och en arvtagare" (Maken, 1978, s. 49f.). Boken tycks mig som en kärleksförklaring till det svenska språket. Men den utgör också ett sätt att låta äldre språkstadier tala, låta dem kasta sitt ljus över det skildrade och kanske även döma huvudpersonerna. Det är som om det sunda förnuft som lagrats i gamla ord får överlagra det moderna i skildringen och bidra till den egendomliga känslan av stabilitet: hos författaren, hos dess huvudperson och hos romanen själv.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar